Thorssa skrev:
Så länge inte bilfirman är registrerad ägare på bilen så kan han göra det. Även om personen driver firman som enskild firma kan han ju självklart sälja en bil privat.
Lite info om tolkande av KL.
I prop. 1972/73:138 skriver Klackenberg bla. följande:
” 2 st. i 1 § har motiverats av intresset att KL inte skall kunna kringgås genom att försäljningar, som sker i näringsidkares yrkesmässiga försäljningsverksamhet, ges formen av försäljningar från privatpersoner, för vilka näringsidkaren uppträder enbart som ombud. Det skulle också ur konsumentköpsynpunkt vara en ganska bekymmersam lucka om exempelvis den handel med begagnade bilar, som under medverkan av bilfirmorna drivs i samband med nybilsförsäljningen eller vid omsättning i andra hand av begagnade bilar, skulle falla utanför lagen. Försäljningsarbetet ombesörjes ofta helt av bilfirman men vid kontraktsskrivandet blir det ej sällan den gamle ägaren som undertecknar eller också bilhandlaren som undertecknar med fullmakt från honom. Av samma skäl har det ansetts av värde att även antikvitets- och konsthandlare, som i sina butiker förmedlar försäljningar från enskilda, skall komma in under lagen jämväl med avseende å denna supplementära verksamhet.
2 st. torde emellertid genom de generella formuleringarna gå betydligt utöver det angivna motivet. Under lagens ordalag faller inte bara den förmedling av enskilda personers varuförsäljningar, som avser samma slags varor som näringsidkaren yrkesmässigt försäljer, utan även förmedlingen av andra slag av varor än sådana som hör till näringsidkarens bransch. Genom 2 st. skulle KL sålunda utsträckas till att exempelvis omfatta sådana fall som när en lantbrukare hjälper en sommargäst att sälja en cykel eller när en damfrisörska i sin salong förmedlar försäljningen till en kund av en väninnas kappa eller när en restauranginnehavare medverkar vid försäljningen av en privat konstsamlares tavla genom att låta den hänga i restaurangens entré. I dylika fall föreligger ju inte några praktiska kringgåenderisker eller överhuvud något sådant behov att skydda konsumentköpare mot säljare i överlägsen ställning, som motiverat tillkomsten av KL. Vid förmedlingar utanför näringsidkarens varumässiga försäljningsområde uppkommer ju normalt inte risken för att ett vid den yrkesmässiga försäljningen NJA II 1973 s. 443i branschen tillämpat missbruk av den s k formulärrätten utsträcks till förmedlingsköpen.”
Det föredragande statsrådet skrev i samma proposition bl.a. följande:
” En ledamot av lagrådet föreslår att 2 st. ändras så, att det avser endast köp av varor av sådant slag som näringsidkaren tillhandahåller i sin yrkesmässiga verksamhet. Detta ger mig anledning att framhålla följande. I enlighet med vad jag har anfört i remissprotokollet förutsätts i 2 st. att köpet förmedlas som ett led i näringsidkarens yrkesmässiga verksamhet. Härigenom utesluts fall, då en näringsidkare i egenskap av privatperson i ett enskilt fall ombesörjer försäljning av en vara som tillhör en annan privatperson. Huruvida köpet är att hänföra till näringsidkarens yrkesmässiga verksamhet får givetvis bedömas efter omständigheterna i det särskilda fallet. I vissa situationer torde även förmedling av köp av sådana varor som näringsidkaren inte själv normalt saluför få anses ligga inom ramen för dennes yrkesmässiga verksamhet. Så kan t ex vara fallet om en bensinstationsinnehavare förmedlar köp av en begagnad motorcykel. Enligt min mening klargör den föreslagna regeln tillräckligt tydligt vilka fall som åsyftas. Någon anledning att inskränka regelns räckvidd på sätt lagrådsledamoten har föreslagit synes inte föreligga.”
I prop. 1989/90: 89 anges bl.a. följande;
”Skälen för mitt förslag: Den gällande konsumentköplagen är enligt 1 § andra stycket tillämplig inte bara när en konsument köper en vara från en näringsidkare utan också när en konsument köper en vara från någon som inte är näringsidkare men köpet förmedlas av en näringsidkare som ombud för säljaren. Bestämmelsen har till syfte främst att hindra att lagen kringgås vid försäljning av begagnade varor. Det förekommer inte sällan att sådana varor säljs av privatpersoner genom förmedling av en näringsidkare. Om alla köp av detta slag föll utanför lagen skulle denna lätt kunna kringgås. Den som säljer de begagnade varorna skulle, i stället för att köpa in varorna och sälja dem i eget namn, kunna uppträda som ombud för den enskilde säljaren. I fall då en näringsidkare aktivt handhar försäljningen av en vara torde köparen sällan uppmärksamma att näringsidkaren inte uppträder i eget namn utan bara som ombud för en privatperson. Genom den gällande regeln motverkas också risken att en näringsidkare kringgår konsumentköplagen genom att anlita en privatperson som bulvan och framställa sig själv som ombud för denne.
Som utredningen har framhållit kan det vid en reformering av konsumentköpreglerna knappast komma i fråga att inskränka reglernas tillämpningsområde i förmedlingsfallen. Vad som däremot finns anledning att överväga är om inte konsumentens ställning bör stärkas i de situationer där säljaren är en privatperson men köpet förmedlas av en näringsidkare.
Utredningen har föreslagit att en näringsidkare som har förmedlat ett köp mellan privatpersoner får svara solidariskt med säljaren för dennes förpliktelser mot köparen. Förslaget innebär att, om det vid ett sådant köp föreligger ett dröjsmål med varans avlämnande eller fel i varan, köparen kan välja om han vill vända sig mot den private säljaren eller näringsidkaren/förmedlaren med sina krav på grund av avtalsbrottet.
För säljaren – som är en privatperson • blir ansvaret detsamma som i dag. Anlitar han en näringsidkare för att genomföra försäljningen får han finna sig i att ansvara enligt konsumentköplagen. Från hans sida sett blir nyheten att näringsidkaren blir ansvarig jämte honom. Skulle köparen Prop. 1989/90:89 sida 31 göra gällande krav mot den förmedlande näringsidkaren, får säljaren räkna med att denne i sin tur regressvis kommer att rikta krav mot honom.
Det kan från skilda utgångspunkter anföras både för- och nackdelar med utredningens förslag. För förmedlaren kan naturligtvis det skärpta ansvaret medföra en ökad risk, trots att han som regel har regressrätt gentemot säljaren. Särskilt om det förflyter en tid innan påföljder görs gällande mot förmedlaren, kan det visa sig att ett regresskrav inte kan tillgodoses därför att säljaren saknar pengar eller har försvunnit. En sådan ökad risk kan göra det svårare att få näringsidkare att åta sig att förmedla försäljning av begagnade varor för privatpersoners räkning.
Men förslaget innebär klara fördelar för köparen. Denne är ofta omedveten om att den näringsidkare som han har kontakt med inte är säljare. Och även om han är medveten om det, inser han ofta inte att den omständigheten att säljaren är en privatperson försämrar hans rättsliga ställning i förhållande till vad som skulle vara fallet om det var den förmedlande näringsidkaren som var säljare. En skärpning av den förmedlande näringsidkarens ansvar kan vidare föranleda denne att visa större försiktighet vid granskning av varan och återgivande av uppgifter som säljaren har lämnat om den, något som är ägnat att minska risken för att konsumenten skall bli vilseledd.”
