Jag har samlat tålamod så nu ska jag försöka skriva om allt det jag skrev igår. Dessutom har jag hittat både laddaren och datakabeln till mobilen så det utlovas även sneak peaks från lägenheten!

Pappa och hans sambo kom ut till gården fredag förmiddag, där jag befann mig i någon sorts kaos av flyttlådor och ikeakassar. Jag hade inte ens packat ner alla mina kläder än, för då hade jag inte kommit ut ur stugan mer eftersom jag skulle blivit instängd av alla prylar som låg framme. Jag hade redan kört fram Volvon med hästsläpet påkopplat och pappa kom med sin Nissan Navara med tillhörande enaxlat släp med kåpa.
På 2,5 timme hade vi burit ut allting ur stugan, fyllt båda släpen och städat ut hela huset. Efter att under en lång stund sagt hejdå till mina underbara arbetsgivare på gården, och även fått en jättefin skål från Kosta Boda i present, så rullade vi iväg. Jag utan blinkers eller ac, vilket i de rapporterade 22 graderna och strålande sol var ganska varmt... Eller ja, blinkersen hade ju inte gjort så stor skillnad för temperaturen, dock för trafiksäkerheten. Hm. :/ Pappa låg bakom hela vägen och blinkade så fort vi skulle svänga. :P
Det gick tuuuungt med hästsläpet fyllt till bredden bakom. Dessutom blir det av naturliga skäl så att mycket tunga grejer hamnar längst fram i släpet, och eftersom hästsläp är konstruerade för att vara tomma fram och ha tyngden över och bakom axlarna så blev stackars Volvon ganska baktung.

Kattungen var ju med i bilen, och dne fick gå runt lös. Den har aldrig åkt bil förut (förutom när vi flyttade samma sträcka fast åt andra hållet för ett år sen, men då var den så liten så det minns den nog inte.) Först gick den runt på packningen och skrek ett tag, men sen gick den ner till Akilah, som sitter på golvet vid passagerarplatsen, och där la den sig bredvid henne och sov hela vägen. :)

I Borlänge började det låta som om halva underredet hängde löst under bilen och släpade i marken. Jag svängde av och panikparkerade på första bästa ställe (jag föreställer mig alltid värsta scenariot så fort jag får fel på bilen, och att den skulle explodera mitt på vägen var inte alls en omöjlighet i mina tankar just då). "Första bästa ställe" råkade bli precis vid infarten till Burger Kings drive in. Sen kom ju även pappa och parkerade precis framför så det var inte jättemycket utrymme som lämnades för eventuella BK-kunder.
Det visade sig efter undersökning av bilen att det inte var något som hängde löst, utan att bromsbeläggen på ena bakhjulet var helt nerslitna. Det fanns ju inte så mycket att göra åt saken utan vi bestämde att vi skulle köra vidare sista biten. Dock så kopplade vi om så att vi bytte släp. Inte förrän nu kom vi på att det kanske är bättre att jag med min 140-hästars-Volvo drar det lilla, lätta släpet medan pappa med sin chiptrimmade Navara drar det tunga tvåaxlade...

Sen pinnade det på utav bara helvete, gick plötlsigt så mycket lättare att köra utan ett halvt ton i dragkroken. (Avrundat uppåt...)

På plats vid lägenheten i Mora så fick vi sällskap av mamma, syrran och hennes pojkvän så att bära upp allting gick väldigt fort. Nu lever jag i ett ordnat kaos i Mora i stället, men det är ett trevligt kaos, för det är mycket roligare att packa upp och få det fint och ordningssamt, än tvärtom.



Sneak peak 1, från köket.



Sneak peak 2, från sovrummet denna gång fast inga gardiner hänger uppe än...

Igår var jag, mamma och hennes blivande sambo (de har köpt hus så så fort jag kommit i ordning här blir det flytt igen, för deras del) till marknaden i Rättvik.
Väl hemma fortsatte jag med uppackandet men vid 19-tiden var jag så trött på det att jag bara ville sjunka ner i soffan och kolla på tv. Dock fattades det en antennsladd till tv:n så den gubben gick inte. Eftersom jag inte heller hade någon bil så kunde jag inte åka iväg någonstans. Och Akilah var med mamma uppe på berget över natten så det blev ingen hundpromenad heller. Så vid 19.30 såg jag ingen annan utväg än att gå och lägga mig.... :/
Vaknade i morse kl 6.30 och var klarvaken. Så jag klev upp, hämtade tidningen, gjorde frukost och satte mig vid köksbordet i morgonsolen och kände mig som en pensionär.

Det är väldigt vad man kan sakna en hund alltså! Det blir så himla tomt här hemma utan henne. När jag tänker på det så är det inte många nätter vi inte sovit tillsammans. (Nu låter det som om jag pratar om någon pojkvän men sånt tjafs håller inte jag på med.) Det var de två nätterna som hon sov på Strömsholm i mars och innan dess har det fan inte hänt på över ett år. Min lilla doggy. :) Hon kommer hem från berget i eftermiddag i alla fall, så då blir allt som vanligt!

EDIT: Ska tillägga att hästen min är fortfarande halt och kvar nere i Strängnös.

Jag är så jävla cp!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Jag hade skrivit en skitlång blogg om flytten upp igår och allting, men som vanligt skulle jag kopiera texten efteråt, eftersom det händer var och varannan gång att det blir "sidan kan inte visas" när man trycker på Spara. Så jag markerade hela texten och tryckte på Ctrl+C. trodde jag. Råkade visst bli Shift+C vilket innebär att allt som blev kvar av min aslånga blogg blev "c".

JAG ORKAR INTE SKRIVA OM ALLT!

Vi bor i Mora nu iaf. Det var väl ungefär det jag hade att säga. HEJDÅ!

Skulle möta upp våran "slaktgubbe" på lastbilsparkeringen vid Donken idag och hämta upp ett styckat vildsvin. Som dock uteblev pga ngt missförstånd så jag satt i king caben en halvtimme på parkeringen och orkade inte åka därifrån. Glodde lite på folk som kom och åkte i sina bilar, och på de fyra Volvolastbilarna som stod på rad och blänkte i solskenet. Vet inte varför jag blev till att sitta där på parkeringen i en evighet, antagligen för att jag har massa packning kvar att göra hemma och orkade inte åka hem till kaoset. :)
Sen ryckte jag upp mig! Startade bilen och åkte de 800 metrarna till Willys, parkerade, slog av motorn... och blev sittande i bilen ytterligare 20 min. Det slog mig att jag kanske har separationsångest nu när jag måste lämna min älskade Kingen för evigt. :(
Gick slutligen in och köpte hundmat och godis (storhandling idag), sen höll jag Micke sällskap över en pizza innan vi drog ner till garaget en vända och konade nåt rör han hade med sig. Jag gjorde en lång kedja med såna där häftklamrar som jag tryckte ihop, hade lite tråkigt kan man nog säga... Den blev fin dock! Läste även en barnbok om Krakel Spektakel, Kusin Vitamin, herr Kors och tvärs och fru Hit och dit. Den var ganska underhållande måste jag faktiskt säga. Och o, jag gjorde även en pappersloppa, ni vet såna där man gjorde på lekis typ. Jag är så kreatiiiv!

Innan vildsvinsmötet så var jag på Mekonomen för att höra om de hade ngt blinkersrelä till Volvon, vilket de inte hade. Så jag åkte till Volvo men där hade de stängt för en kvart sen så det blir att åka tillbaka tidigt imorgon så att de förhoppningsvis hinner få hem ett under dagen, om de inte redan har hemma. Jag känner att jag gärna vill ha fungerande blinkers på bilen när jag ska dra släp på fredag.

Dock så blir det nog ingen häst i släpet. Countesse är fortfarande väldigt halt och stödjer inte på benet. :( Börjar bli orolig på riktigt nu. Främst för henne och skadan, men även för hur jag ska administrera den närmaste framtiden. Allt är så otroligt otajmat nu. Mest störande är att jag ringde förra veckan och försäkrade henne eftersom hon gått oförsäkrad länge men jag vill ha henne fullförsäkrad inför fölningen. Dock så är det 30 dagars karens på försäkringen så den börjar givetvis inte gälla förrän om tre veckor. :S
Kommer antagligen få lämna kvar henne här på gården över helgen, men är hon inte bra efter helgen (vilket jag av två anledningar är rätt säker på att hon inte är) så måste jag ju lämna henne här ännu längre. Och det kommer bli DYRT för nu när jag plötsligt inte är anställd längre så måste jag ju betala stallhyra, och det är inte små stallhyror vi har på det här stället. :S
Och om jag måste lämna henne två veckor eller mer, så är det i stort sett kört att flytta henne sen. Vilket innebär att hon måste vara kvar här på gården och föla, vilket innebär minst juni ut. Vilket innebär att jag inte kan ta något jobb i Mora utan på något sätt måste fixa tillfälligt boende här i Strängnäs för att kunna vara med och fölvaka.
SHIT vad jobbigt och omständigt allting blir. Får mer ångest ju mer jag tänker på det. Jag som verkligen sett fram emot att flytta hem och få lite lugn och ro ett tag, efter allt som varit senaste tiden.

Nu ska jag gå och lägga mig och hoppas på att Countesse på något mirakulöst sätt blivit kärnfrisk till imorgon. Vilket givetvis inte kommer hända! DOH!

Lagen om alltings jävlighet tycks applicera ovanligt bra på mig. För första gången på ett år skulle jag slippa kvällsfodra och bara ta det lugnt hemma. "Ta det lugnt" i meningen packa som en galning. Men sen knackar det på dörren och den nya tjejen, som ska ta över efter mig och därför skulle ta kvällsfodringen ikväll, står utanför och säger att jag nog bör komma ner till stallet.
Visar sig att mitt dräktiga sto är blockhalt. Kan inte alls stödja på sitt ena bakben och står i boxen och kan inte röra sig. Jag hade gärna hittat ett stort sår eller en rejäl svullnad, för det hade liksom vittnat om en direkt yttre orsak till hältan. Men det gick inte hitta något sådant, utan bara en allmän svullnad från kotan upp över hela hasen.
Lindade med Back on Track och satte på ett Back on Track-hasskydd. Så nu är bakbenet helt omlindat i BoT. Så får vi se hur hon ser ut i morgon men det bådar inte gott. Nu när jag tänker på det så minns jag att hon stod och vilade ganska mycket med det bakbenet i hagen igår, men hon har inte varit halt något. Och det känns ju inte som ett bra tecken att en så grov hälta kommer smygande... :S

Vill ju för allt i världen inte ha henne på boxvila, dräktig som hon är och allt. Och flytt om tre dagar! Men som det ser ut nu så tar hon sig inte ens ut ur boxen. Och att stå fyra timmar på transport i det skicket är ju uteslutet så i dagsläget vet jag inte ens om jag kan flytta på fredag som planerat. Det var då själva fan, som sagt.

Det var längesen jag bloggade. En hel vecka! Nästan! Känns som en evighet åtminstone. Det har varit så himla mycket på gång senaste tiden och jag har mått sjukt dåligt och knappt orkat ta mig ur sängen på morgonen. Nu känner jag dock att energin börjat komma tillbaka, även om det händer en del konstiga grejer just nu. Som jag ska kolla upp så fort jag flyttat.

Min lilla stuga är helt vänd upp och ner just nu, det känns som att jag lever i ett smärre katastrofområde. Svininfluensan har attackerat! (Nyheterna står på i bakgrunden, jag tar lite inspiration därifrån.) Det står flyttkartonger överallt, och eftersom utrymmet i mitt hus är sjukt begränsat även i vanliga fall, så innebär alla kartonger att man knappt kan ta sig fram. Alla hyllor är tömda och gardiner och tavlor nerplockade, så det ser så tråkigt ut att man bara vill lägga sig ner och dö. Alla andra alltså. Själv bryr jag mig inte så mycket eftersom det bara är just nu och eftersom jag är på väg framåt ändå, på något sätt. Värre blir det när man ska flytta in i lägenheten och allt är upp och ner där i början.

Igår fick jag lite panik över alla flyttförberedelser så direkt efter att ha släppt ut hästarna tog jag bilen och åkte hem till pappa i Vaxholm. Trodde det skulle vara lugnt på vägarna kl 9 en lördag morgon, men genom stan var det fullt med trafik och jag insåg hur länge sen det var jag körde i TRAFIK. Det mesta jag utsatt mig för senaste året har liksom varit på 70ian på väg till Mora... Kom att tänka på när jag precis fått körkort, några veckor senare lastade jag hästen på släpet och åkte helt ensam genom hela stan ut till Berga på distanstävling. Hade aldrig kört den vägen förut, än mindre med hästsläp, men det var bara att ha kartan i beredskap och kasta sig ut. Och det gick ju bra... :)

Har varit med och sjösatt segelbåten i helgen och blivit solbränd på axlarna på köpet. Alltså BRÄND. Hur skönt som helst. Eller ja, inte skönt att bli bränd men skönt med det här uuunderbaaaaraaa vädret!


Många båtar var det som skulle i.

Sen när vi kom hem efter en heldag med sjösättningar så upptäckte jag att jag lämnat nyckeln i dörrlåset på bilen. :/ Tur pappa inte bor i stan för då hade jag nog inte haft ngn Volvo kvar längre. Tur att jag redan är senil också... (Ironi!) Sen har vi grillat - alltså herregud vad gott det är att grilla! Helt underbart. Grillade vildsvinskött från en kulting som pappa skjutit, halloumiost, champinjoner, tomater, potatis och purjolök. Jag dööööör! Jag älskar grillat!


Kan man göra annat än att dregla?!

Idag har jag stått i solen på pappas parkering och pysslat med bilen hela förmiddagen. Började med ordentlig tvätt, sedan vaxning och polering. Det var första gången jag polerade så jag vet inte hur himla bra det blev egentligen? Det blev åtminstone inte sämre än innan så jag kände mig hyffsat nöjd ändå.
Sen var det ju bara den lilla detaljen i form av hemresa kvar, vilket innebar att när bilen stod på gården efter 2 km grusväg så såg den helt jävla otvättad ut igen. Suck! Ska bli så skönt att flytta till stan så man kan ha en ren bil lite längre än ett par timmar åt gången...


Pappas bil i solskenet.

Jag har hittat ett nytt, vad ska man kalla det ...intressant? tidsfördriv. Det var faktiskt av alla männiksor i världen MAMMA som tipsade. Eller tipsade gjorde hon inte, snarare varnade. Hon hade kollat på en eller två bilder, sen hade hon stängt ner hela sidan. Min lillasyster hade gjort samma och sen drömt mardrömmar. :P (Min syrra är 18 så att ingen tror att vi utsätter ngn 8-åring för detta.)

Tidsfördrivet i fråga är www.rotten.com
Jag fick tjata länge på mamma innan hon till slut, med en gravallvarlig varning, delade med sig av adressen. När hon och syrran berättade om sidan blev jag helt till mig och hoppade upp och ner och sa att jag MÅSTE få se den sidan!

Fast jag medger att det inte var någon sida med hundvalpar och blomsterdoft direkt, så jag kan nästan rekommendera merparten av er att inte titta. :) Dock fann jag det oerhört intressant och fascinernade så jag spenderade två timmar igår kväll med att gå igenom alla bilder.

Jag kan dra några exempel så får ni själva avgöra om ni vill se det på bild eller ej. :)

En kille har råkat få ner halva armen i en köttkvarn. Väldigt närgågna bilder på det som kommer ut i andra änden, intrasslade fingrar och på hur de sedan får dra ut armen och de trasor som hänger kvar i änden och som en gång var en hand.. eller arm eller liknande, det är lite svårt att avgöra. :)

En annan kille har stått lite i vägen för en helikopter. Han har blivit halsuggen, fast inte helt, för skalpen och allt hår sitter fortfarande kvar i kroppen, fast själva ansiktet ligger en bit bort och hjärnan ligger separat på ett annat ställe.

Sen är det lite bilder från tågolyckor, bland annat en person som stått för nära när tunnelbanan rullat in, så allt man ser är ett blodigt huvud som sticker upp mellan tåg och perrong. Även nån bild på en självmordshoppare, och resultatet när denna landat på en bil några 100 meter längre ner. :) Ja, liknande. Jag kan dra många exempel för jag tycker själv att det är så SJUKT intressant på något sätt. Jag måste erkänna att jag själv förvånas över min fascination över sånt här. Blir inte det minsta äcklad eller så, uatn vill bara se MER. Nu lyckas jag inte öppna alla bilder på sidan två, vet inte om det är min anslutning som krånglar eller om det är nåt fel på länkarna. Too bad iaf, är en hel del grejer där på sidan två som verkar intressant.

Och som sagt - no mercy, de visar verkligen ALLT. Döda barn, halshuggna barn, krossade skallar, splaschade hjärnor, krigsoffer, våldtäktsoffer, styckade kroppar. Finns ingen gräns helt enkelt så man ska inte tro att det på något sätt är retuscherat eller redigerat. Sen finns det en del obduktionsbilder på kända människor också!

Funderar på om jag ska våga länka in en bild här i bloggen eller om jag blir avstängd då? :)
Jag tar en snäll bild, inget blod eller så, och kanske lite tänkvärd också. :)




Enjoy!

Nu är det klart. Vill börja med att tacka tusenfallt för allt stöd jag har fått, alla goda råd och för alla tankar som sänts till mig och min vackra pojke, vi har känt det!

Allt gick bra och jag behövde inte vara med. Det gick fort och smärtfritt och hästarna i himlen har nu fått sällskap av en grå liten kille med lång, trasslig man som betar mitt bland dem.

Tänkte för min egen skull berätta om hur allt gick till, och är man känslig för blod och så vidare ska man inte läsa vidare nu.

Lastbilen kom för det första 20 min för tidigt. Jag jobbade i stallet och hade inte ens tagit in Xenophon fårn hagen när han kom. Men jag vägrade stressa utan plockade in Xenophon precis som vanligt. Slogs ännu en gång av tanken på vilken underbar ängel han är. Trots alla sina egenheter och de ständiga busen och alla knasiga påhitt, så är han ändå den mest lätthanterade hästen jag någonsin haft. Han fick stå i sin box en sista stund, medan jag skrev på papprena och betalade.
Lyckligtvis hade Gunilla gått med på att hålla honom så hon fyllde en hink med mat och sen tog hon med sig honom ut. Jag sa inte hej då, det går inte. Det är för overkligt och jag tycker bara det känns stelt och konstigt. Jag trodde att ajg skulle vilja titta genom ett fönster åtminstone, men kände bara stark motvilja så jag gick längst in i stallet och började städa runt bland fodret, så högljutt som jag bara kunde för jag ville inte ens höra när han föll.
Efter ett tag kom Olle in och sa att maten tagit slut, så jag fyllde en hink till bredden med havre och gav honom. Sen tog det inte lång stund innan jag hörde smällen och förstod att det var klart. Gick raka vägen ut och fram till honom.
Då kommer tårarna så klart, men det är inte de ångestfyllda, jobbiga tårarna längre utan det är bara en stilla sorgsenhet över allt. Över alla planer jag hade för honom och mig som aldrig blev av, över att jag aldrig skulle få se honom bli gammal, över alla stunder vi haft som aldrig kommer igen. Det blir plötsligt så påtagligt oåterkalleligt när man ser dem ligga där, man inser helt plötsligt vad det är man beslutat om och att man aldrig kommer kunna göra det ogjort. Samtidigt som man givetvis vet att det var det enda rätta beslutet.
Han hade ganska mycket ryckningar och rörde sig länge. Samtidigt bubblar och låter det mycket av blodet som formligen forsar ut ur det stora hålet i halsen. Men sådant rör mig inte, det är helt oväsentligt. Hade inte hunnit klippa en bit av manen innan, och det var ganska svårt att hitta några testar som inte var blodiga, men klippte till slut en bit av pannluggen. Tyvärr går lukten av honom ur fort men jag vill ändå ha det kvar.
Jag satt hos honom där en stund, klappade på den varma, mjuka halsen och strök honom över huvudet. Bad om förlåtelse.

Jag hade kunnat sitta där en hel evighet men lastbilen måste förstås åka vidare så till slut jag jag och Gunilla in i stallet igen medan lastbilen lyfte upp honom. Den biten är onödig att se när det är en egen, älskad häst. När han var klar körde jag ut en kärra med spån och täckte över allt blod med och sen tog vi traktorn och körde bort spånet.

Sen kommer lättnadskänslan. Man blir så lättad över att allt är klart att man bara vill skratta och hoppa. Det låter hemskt konstigt, jag vet. Men det är en sån enorm anspänning att gå och vänta på det här, i flera dagar, ja veckor. Man är nervös och har ångest och de sista minuterna är helt fruktansvärda. Man kan inte gråta, man bara springer omkring helt stirrig och vet inte var man ska ta vägen. Så sen när man äntligen ser med egna ögon att det är klart, att min fina pojke aldrig mer kommer ha ont, då rinner allting bara av en.

Vi gick upp till huset och fikade en stund jag och Gunilla, pratade om vädret och alla blommor som kommit, lite om liv och död, om hur man blir härdad utan att någonsin bli van. Och sen återgick plötsligt allt till vardagen. Och det känns skönt.

Jag har tagit ner hans foderstat från väggen, suddat ut hans namn från foderlistan och slängt den blodiga grimman han hade på sig. Resten tar jag tag i någon annan dag. Inte för att det känns jobbigt, utan för att jag vill ha honom kvar en liten stund till. Jag vill liksom inte rensa bort honom helt på en gång. Och det är ingen brådska heller, man kan ta det stegvis, det är en del i processen.


Xenophons sista havrehink

Jag försöker tänka hur länge jag har haft honom och det känns helt ofattbart att komma fram till att det bara är 2,5 år. Det känns som att han alltid varit en del av mitt liv, vi har gått igenom så mycket tillsammans. Tessan har jag haft snart ett år och det känns inte som att jag lärt känna henne för fem öre än. Xenophon kände jag från insidan och ut, alla hans små egenheter och att man aldrig skulle utesluta ett bus eller en brall. Han var alltid glad, jag har aldrig sett honom grinig eller missnöjd. Hans uppsyn var alltid nyfiken och pigg, han ville alltid vara med och undrade vad man höll på med. Han älskade att busa och springa, han kunde få till rörelser i luften jag aldrig trodde en häst kunde, även med mig på ryggen. Jag har farit av med buller och brak ett antal gånger, men han har aldrig gjort något dumt med mening, han har bara varit så glad och full av energi att han inte kunnat rå för det. Vi har varit osams många gånger, när jag velat träna och han bara velat studsa omkring. Men så fort det kom till tävling var han helt hundra procent fokuserad. Han gick in för sin uppgift med kropp och själ, åt och drack och vilade som han skulle och ställde aldrig till med några bekymmer när man skulle åka någonstans.
Alltid ville han ställa upp för mig, jag kunde få med honom på vad som helst, han hade gått genom eld om jag bett honom. Goare liten charmkille får man leta efter. Och det är det jag kommer få göra nu, jag kommer aldrig hitta någon som han igen. Vi hörde verkligen ihop, vi var ett par. Jag älskade honom precis som han var, med alla dumheter han alltid hittade på och alla sina missbedömningar och korkade idéer. Han var inte smart min kille, men oändligt snäll. Och så otroligt vacker. Jag har aldrig sett någon vackrare häst.
Jag har alltid varit så otroligt stolt över honom. Hade visat upp honom för hela världen om jag kunde. Han har uppfyllt alla mina förväntningar och mer där till. Jag önskar att jag hade kunnat ge honom ett längre liv än de korta 9 år han fick på jorden. Men nu möts han av min älskade Kicki i himlen, som han älskade lika mycket som jag. Sedan får han busa och leka och vara galen i all evighet tillsammans med vänner på en plats där man aldrig har ont.

Och här kommer avslutningsvis lite bilder på min underbara kille.


Den sista bilden jag tog av honom.


Precis så som jag alltid kommer minnas honom, med den långa manen åt alla håll, en nyfiken blick och full av bus.




Jag och Xenophon på Tingstäderitten, Gotland 2007, klarade vår första 120 km


Jag och Xenophon rider upp mot målgång på Rimboritten 80 km 2007

Jag har älskat den här hästen av hela mitt hjärta och kommer alltid att göra det.

Nu återstår bara att gå vidare, ta tag i vardagen igen och låta livet rulla på. Jag har bestämt att nu ska jag ta mej fan vara glad ett tag, och slippa sjukdomar, skador och död. Jag har ett litet föl att se fram emot som tillsammans med sin mamma nu kan få all min uppmärksamhet, tid och glädje. Sommaren är på väg, nu blir allt lättare har jag bestämt!
I eftermiddag packar jag bilen full och åker hem till Mora över helgen. Spenderar lite tid med mamma och hämtar styrka hos familjen. Sen kör det igång med full fart igen, flytt, födsel, nytt jobb, nya och gamla vänner. Livet går vidare. :) Kram på er alla!

Jag har pendlat lite fram och tillbaka de senaste dagarna och stundtals känt mig rätt stark. Senast i morse kände jag att jag kommer nog klara av att vara med i morgon men efter ett långt samtal med mamma, då jag bara gråtit och skakat hela tiden, känner jag väldigt starkt att jag kommer inte klara det. Om jag tänker på det som "avlivningen" så känns det som att jag kan och vill vara med till slutet, men när vi började prata detaljer som var vi ska stå någonstans, vilken grimma han ska ha på sig, vad jag ska göra de sista minuterna innan lastbilen kommer... Då ser jag plötsligt så tydliga bilder i huvudet att jag inser att det kommer inte gå.

Jag vet, att om jag verkligen var tvungen att vara med så skulle jag klara det. Jag skulle knappast bryta ihop på plats och jag skulle hålla honom stilla med skakiga händer utan en enda tår. Men från tidigare avlivningar vet jag hur hjärtat pumpar så hårt att man tror det ska slå hål i bröstet och alla tankar riktas bara till det, att vilken sekund som helst nu så smäller det. Och efter att noga ha övervägt det nu i flera dagar så känner jag hur hela min kropp bara skriker nej. Jag vill inte vara den som leder ut honom till döden, det går inte.

Jag är bra på att vara stark och på att klara mig själv. Men en sån här gång är frågan, varför? Varför ska jag vara stark? Ingenting blir bättre av det, jag mår inte bättre, hästen mår inte bättre, avlivningen blir inte mindre riskfylld och det blir inte lättare. Jag vill för en gångs skull avstå fårn att vara stark. Jag vill kunna överlämna det till någon annan och sen gå ut till honom när allt är klart och han är borta. Jag vill se honom ligga där och känna lättnaden rinna över mig, lättnaden över att allt gick bra och fort.

Att han ska dö har jag förlikat mig med. Saknaden kommer senare och den är mycket lättare att ta itu med. Det är inte just det att en liv släcks imorgon som jag mår dåligt över, utan det är alla omständigheter.
Med hundar och andra smådjur, blir en avlivning som en sorts sista stund tillsammans, när djuret stilla somnar in i ens armar. Där kan sorgen och saknaden ta över direkt. När en häst ska avlivas, är allting så... stort och dramatiskt på något sätt. Det är ändå 500 kg häst på fyra ben som ska falla ihop inför ens fötter. Det är inte stilla och vackert på något sätt. Det är smällen, fallet och sedan kramper i benen och ryckningar i hela kroppen, det ser ut lite som att lugnorna liksom kippar efter luft in i det sista trots att livet reda är borta. Sen är det uppskärning av halsen för tömning av blod.
Avlivning av en häst känns mer som en avrättning än någonting annat. Intet ont anande ställer man upp dem och riktar bultpistolen mot hjärnan. Jag hatar bultpistolen. Allting hade känts så mycket lättare om han hade haft ett gevär med sig i stället. Bultpistolen är så grym och brutal på något sätt. Även om jag vet att den givetvis dödar lika snabbt och smärtfritt som en kula, så är känslan av att en främling sätter det där kalla stålet mot hästens varma, mjuka panna som man så många gånger lutat huvudet emot i ren kärlek, nästan som att skända livet självt.
Jag är nog ovanligt känslig just när det gäller bultpistolen men jag har inga bra upplevelser med bult och mår dåligt bara av att se den på bild. Det känns som en avrättningsmetod från stenåldern trots att det är smärtfritt.

Jag kommer säkert ha hunnit ångra mig ytterligare en gång innan lastbilen kommer, men oavsett hur jag känner imorgon, så har jag nu bestämt mig för att jag måtste låta någon annan ta över. Jag ska precis gå in och fråga mina arbetsgivare om någon av dem kan ta några timmar ledigt från jobbet imorgon för att följa X i döden. Om de inte kan, så ringer jag pappa så får han ta ledigt och åka de 15 milen för att vara med. Samtidigt tycker jag så synd om honom, min lilla pappa, för jag vet att han också kommer ta det väldigt hårt. Vem som helst skulle ta det hårt.

På gården finns ett magasin som vi hyr ut till en konservator. En gubbe som alltså jobbar med att flå och stoppa upp djur, vildsvin, rådjur, fåglar, antiloper osv. Eftersom vi ska vara precis utanför magasinet och skjuta imorgon, frågade jag honom idag om det var ok för honom vilket det självklart var. "Jag skulle aldrig klara av att vara med om något av mina djur skulle avlivas" sa han. Till och med den här mannen som arbetar med döda djur hela dagarna...

Nu ska jag gå ner till hagarna och sitta där en stund tillsammans med mina båda hästar. Xenophon med bara några få timmar kvar i livet, och Tessan som bär på framtiden i magen. Det är på något sätt livets gång om än brutal... Att betrakta en levande varelse som man vet ska dö, på en viss utsatt tidpunkt i den allra närmaste framtiden, är en känsla man skulle kunna leva utan. Han vet ingenting, men bredvid står jag och bär på kunskapen om att hans timmar är räknade, att sanden rinner ur hans timglas.

Jag flyter iväg lite, men det blir så många existensiella frågor som dyker upp så här inför ett nära möte med döden, man får som det heter andra värderingar. Dessutom fick jag reda på en sak om mig själv idag som inte gör saken bättre, även om det är åt andra hållet så bär det på likheter med situationen jag måste möta imorgon.

Imorgon kl 10, tänk på oss då.

Jag bor ihop med en äkta Volvoraggare. En riktigt cool sådan. Jag har det på film så här kommer bevis:

[video]http://www.garaget.org/video/vg1gekrbh3nm[/video]

Och så har vi täckt av poolen nu vilket är väldigt populärt hos samma Volvoraggare. Bildserie!

På fredag kommer Lantbrukstjänst och bultar Xenophon.
Men inte fan kunde killen få med sig någon som kunde hålla, utan han kommer ensam och har bara bult med sig. Vilket betyder att jag måste vara med och hålla i X när han sätter bulten. Mina händer skakar redan, jag vill verkligen inte vara med!
Jag är inte känslig för blod eller något, men jag vill inte stå bredvid när han faller, jag orkar inte det den här gången.

Sist jag var med och höll i grimskaftet så satte killen (en annan) bulten fel så den slog upp ett stort sår i huvudet på hästen istället för att döda. Så hon stod och hade blodet rinnande äver ansiktet i 2 timmar innan vi äntligen fick tag på Polisens eftersöksjägare som kunde komma och skjuta henne med älgstudsaren.

Jag vet ju att det inte kommer hända den här gången igen, men det gör mig osäker bara att han inte har ngt gevär med sig. Jag hatar bultpistolen. Och jag VILL INTE vara med... Jag orkar ta mig fan inte vara så stark den här gången.

Jag har kommit in i en period av oflyt tror jag bestämt.

Började väl egentligen under hemresan från Elmia då något under bilen lossnat och hänger ner som fan undertill. Jag har ärligt talat inte ens orkat kolla vad det är än, har inte kört sedan dess heller, men jag lär väl ta tag i det och skruva fast skiten. Sen har min ABS börjat lacka ur totalt, den går igång hela tiden och låter skumt när man kör, känns som att bromsen på höger fram lägger an också då och då. Ja jag vet inte, jag har inte orkat kolla på det heller, det känns som ett alldeles för enormt projekt fast det säkert inte alls är det. Känner mig bara inte sugen på att fixa med bilen just nu...

Nå väl. Vaknade söndag efter Elmia med illamående. Det har hållit i sig sen dess, har mått konstant illa sen söndag morgon alltså. Inte så trevligt. Dessutom är jag ovanligt törstig hela tiden, har nog druckit en liter vatten idag...
Jag har åter igen börjat fundera på om jag är gravid må hända? (Alla mina eventuella åkommor försöker jag alltid härleda till graviditet, fråga mig inte varför för jag vill absolut inte bli gravid!) Det är väl bara att hoppas på lingonvecka så snart som möjligt. :)
(Mamma ringde just, mitt under bloggandet och frågade hur det var, jag sa att jag mått illa flera dagar och det första hon säger är "Är du med barn?" Men åååååh!)

Söndag ja, det var ju en dag i sin egen klass. Vaknade 11 och släppte ut hunden, sen låg jag i sängen och halvsov fram till 13. Då gick jag upp och åt ett päron, sen gick jag och la mig igen med datorn i sängen fram till 15. Då vältrade jag mig upp igen och tog en dusch, tanken var att åka in till stan och träffa Jonas men kl 18 vaknade jag i soffan och insåg att jag somnat där direkt efter duschen hur nu det gick till? Kollade lite slött på tv en timme innan jag bäddade ner mig med datorn igen och sen somnade jag vid 21. Min minst produktiva dag på vääääldigt länge!

Förresten har mitt tv-abonnemang gått ut nu så jag har bara 1an, 2an, 4an och 6an. Känns inte värt att förlänga det heller eftersom jag flyttar om tre veckor... (Eller snarare 2,5, shit!) Och det är ganska värdelöst att nöja sig med bara dom kanalerna, 1an och 2an är ju oftast helt värdelösa och 6an praktiserar mycket tv-shop och Cops. Däremot upptäckte jag i morse att Nyhetsmorgon och Efter tio på fyran är ganska trevligt att ha på i bakgrunden när man diskar osv. (Visst låter det husligt? Ska dock erkänna att jag aldrig diskat med Nyhetsmorgon på i bakgrunden, men däremot så vek jag tvätt till Efter tio i morse!)

Måste berätta om den lyckade kvällsfodringen igår också. Hästarna går in till 16 här men mina två är kvar ute till 21 när jag ger kvällsmaten. Igår var även en tredje häst ute till kvällen, och slö som man när när man ska plocka in dom så tänkte jag att det går nog att ta alla tre samtidigt. SLäppte loss Tessan så hon fick gå in på egen hand, som vanligt. Sen hämtade jag Simoom och tog med honom till Xenophons hage. När jag väl hade två hästar i grimskaft så fick Simoom för sig att påbörja någon form av bockserie så jag tappade honom efter ungefär två steg. Han for i full kareta in på ridbanan och Tessan, som tydligen fått en plötslig förälskelse i Simoom, var bara tvungen att dra efter så hon trängde sig förbi mellan mig och ett dike. Xenophon blev naturligtvis upprörd och ville springa efter de andra, så han ställer sig rakt upp på bakbenen. Inte en sån liten grej då dom bara lättar lite i framdelen, utan han stod verkligen i fullhöjd rakt upp så jag blev rädd att han skulle slå över. Eftersoim det dessutom är hyffsat farligt att stå under en stegrande häst så släppte jag grimskaftet och helt plötsligt hade jag tre mycket lyckliga hästar lösa på gården. Som givetvis tog tillfället i akt och försvann bakom stallet i full galopp likt tre vildhästar på flykt.
Jaha, det var det.
Tog genvägen runt stallet och hann upp till stalldörrarna i lagom tid för att se de tre runda knuten i ett rykande dammoln och fortsätta ut mot åkrarna bakom magasinet. Jag slet åt mig en hink och slängde ner en näve grus i den och skakade. Xenophon var tydligen hungrigast för han var den som offrade friheten och kom fram för att äta, vilket han givetvis inte fick för grus är ju inte speciellt nyttigt men däremot effektivt som täckmantel när man inte har godis tillgängligt. Fick tag i grimskaftet och slängde in honom i sin box. Nästa att ge upp var Simoom som kom fram och lät sig fångas. Tessan brydde jag mig inte så mycket om för hon brukar ta sig en runda när hon går lös in och kommer alltid in till slut. Och när man inte har sällskap att ta sig an de gröna vidderna med så lommar man ganska snart in i sin box och dricker sig otörsig efter allt motionerade.

Idag så började jag arbetsdagen med att välta ut en halv 25-liters dunk med fodervinäger på stallgolvet. Kan säga att den dunken kostar 1600 spänn så det kändes jävligt lyckat att skölja bort 800 spänn bara så där...

Jag och killen (eller ska jag säga pojken?) på Lantbrukstjänst hade kommit överrens om att jag skulle ringa och boka en tid idag. Ja, jag har ringt två gånger och lämnat meddelande båga gångerna (som han säger på mobilsvaret att man ska) men har inte hört ett knyst därifrån. Det hade ju varit skönt att få klarhet i vilken dag min häst ska dö liksom... Ringer väl och tjatar imorgon också. Han kanske tycker jag är jobbig som inte vill att han kommer ensam, typ "den blödiga hästägaren i Strängnäs" men jag är rätt säker på att de finns dom som är värre.

Jaha, det var väl ungefär det jag hade att säga tror jag.

Jo just det, jag skulle vara duktig och tvätta mitt duntäcle och alla dunkuddar idag. Jo tjena, torktumlaren hade tydligen pajat upptäckte jag EFTER att ha tvättat allt, så nu hänger grejerna på tork ute och kommer väl antagligen inte bli torra förrän på lördag. Fy fan vad hopplöst. Får typ bädda med soffkuddarna och en filt i natt, mysigt värre. :/ Jag som alltid fryser så mycket också.

VAFAN! KATTHELVETET KOM JUST OCH SATT SIG OCH KISSADE PÅ DATORN!! Alltså datorn i mitt knä, kommer och sätter sig och pissar rakt på tangentbordet!!!! Lyckligtvis på kanten så inget rann ner mellan knapparna men ändå, HUR NORMALT ÄR DET?! Jävla kattfan. Nån som vill köpa? :S

Avfärd 06.00 hemifrån i morse för att sluta upp med karavanen i Katrineholm. Riktigt trevlig nedresa i min 855a tillsammans med Micke (som iofs sov hela jävla vägen) och Jonas. Jag och Jonas är båda lika Volvofrälsta och satt och dreglade pölar i framsätet över alla underbara volvos som dyker upp så här vid special occasions. ;)




Min bil hamnade i jävligt trevligt sällskap på Mantorp.




Samuelf hade minsann tänkt på mig och gjort sig en egen liten dekal, helt i min ära!


Mantorp.

Sen blev det många, långa timmar inne på Elmia som jag inte tänkte gå närmare in på, folk vet nog vad det rör sig om. ;) Visar inga bilder heller för det blir så dålig kvalitet med mobilkamera. Kan dock säga att jag tycker det är mycket överdrifter där inne i hallarna, det som faller mig mest i smaken är Hej då-volvon som är riktigt clean.
Jag trängde mig förresten "lite" vid avfarten från motorvägen, eftersom det var en fett lång kö som jag missade så jag svängde av precis vid avfarten och ställde mig bredvid en annan bil. Var dock lite sura miner innan jag fick plats i kön. Bland annat några kärringar som var tvugna att köra in till kanten och vänta in mig bara för att kunna veva ner rutan och skrika fitta. :) Dom kom väl antagligen 3 sekunder senare än planerat pga min trängning... Som blev snarare 3 min när de var tvugna att stanna.

Effekttest Camaro
[video]http://www.garaget.org/video/2tc8396y9e7l[/video]

Hur som haver och så vidare, så bar det senare av till ikea-parkeringen för lite "allmän samkväm" som det alltid stod i scouternas beskrivning av aktiviteterna under scoutlägrena. (Ja jag har varit scout men det går vi inte närmare in på nu.)
Var några blå glädjedödare där också förstås, som inte direkt fick ett vänligt bemötande. Snarare tvärtom så fick de tyvärr ta en hel del skit... Riktigt tråkigt, det förbättrar ju inte direkt polisens inställning till såna här träffar.

Polisbilarna omringades av folk som kastade bland annat mynt och glasflaskor. Mycket sorgligt. Vad som är ÄNNU sorgligare är att det är jag som pratar i bakgrunden och bland annat säger att jag ska plocka upp pengarna efteråt. :P Men om vi säger så här, jag har nu 38 enkronor i handskfacket på min bil! :D :D
[video]http://www.garaget.org/video/ljpbmtv1ve91[/video]

Allmän cruising och en trasig laserblå
[video]http://www.garaget.org/video/267z9pfcfx9x[/video]


Fan vad jag var rädd att han skulle ramla. Jag kunde liksom höra ljudet av krossad skalle och splaschad hjärna i mitt huvud...


Lyckan var total när jag hittade en enorm daggmask!


Min darling med en solnedgång i lacken. (Och om man kollar riktigt noga, ett donken-M.)

Hemfärd vid 21-tiden och Micke sov hela vägen hem OCKSÅ. Jag och Jonas underhöll varandra och i Katrineholm tog han över ratten och körde resten. Jag är själv förvånad att jag orkade ladda upp alla bilder och filmer nu ikväll, så nu ska jag sova gött!

Question, varför blir det inget ljud till filmerna?! Ja, ni får klicka på länkarna helt enkelt, ljudet spelar ju ganska stor roll trots allt... :/

Jag skriver väl en liten inför-Elmia-blogg jag också då. Jag är faktiskt ganska irriterad över att jag måste gå upp så sjukt tidigt imorgon. Det är ju givetvis lättare att gå upp tidigt för en kul sak som det här, men jag har ändå ett fruktansvärt dåligt morgonhumör och hatar att gå upp tidigt.
Det gör ju inte saken bättre heller, att jag måste tvätta bilen imorgon bitti. Det är liksom ingen idé att tvätta den här hemma på gården för efter de 2 km grusväg som väntar innan man kommer ut på asfalterat, så är den nersprutad med lera och nerdammad. (Jag förstår inte hur den kan bli SÅ skitig, jag kör typ 20 km/h hela grusvägen och parerar alla blöta fläckar men ändå har det liksom sprutat lera längs med hela sidorna när man är framme.)

Så Strängnäsbor, om ni ser någon galen människa som står och tvättar bilen på Clean Car lördag morgon kl 06.15 så vet ni vem det är. Jag blir för övrigt så sjukt stressad av de där gör-det-själv-tvättautomaterna. Man ser liksom tiden ticka iväg hela tiden så jag stressar mig igenom hela programmet tills jag kommer till avsköljningen och har typ fem minuter kvar. Ja ja, bilen blir åtminstone noga avsköljd...

Idag har jag varit inne i stan och cruuuisat typ halva dagen. Inte för att det är SÅ roligt utan för att jag väntade på mitt matsällskap som aldrig behagade dyka upp. Så först gick jag och Akilah en timmes promenad i stan, gick i bara linne och solglasögon (ja, byxor, skor och underkläder också alltså) och det var hur skönt som helst. Sen satt vi på en parkbänk i säkert en halvtimme och tittade på fåglarna. (Akilah är väldigt intresserad av fåglar.) Men efter det tröttnade jag så vi hoppade in i bilen och gled runt på stan med rutorna nere, Akilah står i framsätet och lutar sig ut ur fönstret och skäller, och jag spelar Lill Lindfors "En sån karl" på högsta volym. Lite annat än de mullrande V8orna i raggarbilarna som kommit ut nu minsann!

Såg en sån jävla najs Mustang GT också, solid röd med svarta fälgar med röd kant. Åååh så het den var. Såg inte till ngn ägare, annars hade jag frågat om han ville byta den rakt av mot 855an. Hade ju varit nåt att dra runt på hästtransporten med! Lär sätta säkerhetsbälten på hästarna dock om man skulle råka gasa till lite. Och det lär man ju inte kunna låta bli med en sån bil... Ska koppla in mobbefonen också och se om jag inte tog några bra bilder värda att visas upp. Fast väntar nog en stund för datorn håller på och bränner en skiva, och jag får dåligt samvete om jag ska tvinga den hantera mobilen också, samtidigt.
(.....)
Så där då var skivan klar! Ska stoppa i mobilen.. Just det, jag tog ju kort på Mustangen! Here goes...


Het!

Ah, jag tog ju en cool bildserie på Akilah igår också. Orkar jag lägga upp alla dom bilderna verkligen? Hum... Ja, okej då.

Mitt liv har verkligen kretsat kring däck senaste dagarna känns det som.
Fick ju tag på fyra nya däck till mina fälgar, så då återstod bara att kränga på dem. Vianor i stan hade tydligen fullt upp och endast tidsbokning (2-3 dagar fram i tiden, och det funkar ju inte, måste ju kunna köra till Elmia!!)
Så jag ringde till en liten däckfirma ute på landsbygden och de hade drop-in hela dagarna så jag betstämde mig för att åka dit. Vilket inte är "bara" för först måste jag släpa fram vinterdäcken från logen. Hissa upp bilen, ta av sommardäcken och ersätta med vinterdäcken. Hissa upp igen på andra sidan och göra samma sak. Lasta kingen full med mina fälgar.

Rullade iväg i riktning mot Mariefred men insåg när jag kom fram att jag fan inte hade någon aning om vart den där däckfirman låg någonstans. Åkte runt och letade ett tag innan jag kom på den fantastiska idén att kolla upp det med hjälp av internet på mobilen! Jag har aldrig, jag upprepar: ALDRIG, använt internet i mobilen. Har aldrig fattat grejen. Men den här gången var det jäkligt användbart.
Hittade till slut däckfirman och kom dit 15.30. Hästarna ska in senast 16.00 och efter att ha väntat i en kvart insåg jag att detta tog alldeles för lång tid. Så jag fick rulla hem igen (är ändå tre fyra mil dit), slänga in hästarna och försöka köra in hö med traktorn. Dock har traktorn lagt av igen, eller det är återigen problem med hydraulsystemet till gripen. Så jag fick skita i det och köra tillbaka till däckfriman innan dom stänger.

Fick vänta 20 min innan jag fick komma in, sen tog det faaaan en timme för dom att byta däck på fälgarna och balansera. Men nu är det gjort iaf.

Bestämde att det är lika bra att byta tillbaka på bilen medan jag ändå är igång, fast jag redan var trött som fan. Hissar upp ena sidan och plockar bort däcken. Ska sätta på nya däcket bak och då börjar domkraften ge med sig, åker snett och ramlar ihop! TACK OCH LOV hade jag lagt två däck från kingen under bilen (jag hade en olustig känsla när den stod där helt utan däck på ena sidan och bara en sån liten garagedomkraft som stöd). Så bilen ramlar ner på däcken och domkraften är helt sned,
På något sätt lyckades jag krångla på alla fyra däck i alla fall, skruva på kåporna och sen slänga upp alla kingens sommardäck på flaket. Men fy fan vad ont jag hade i ryggen sen.

Idag har vi en tid bokad på Vianor för däckbyte på kingen. Jag är sååå lcyklig att jag slipper göra det själv. Sen är det bara fyra däck kvar på hästsläpet innan jag (förhoppningsvis) är klar för i år. Eller nja, klar för säsongen blir det ju. Inga fler punkteringar nu tack!


Låg bakom en Carrera som fått komma ut i vårsolen igår, på väg hem från återbesök med Akilah.

Har förresten fått ok från försäkringsbolaget nu angående Xenophon. Så jag ringde till Lantbrukstjänst för att boka en tid. Dock visade det sig att det bara är en person som kommer ut numera (tidigare har det alltid varit två killar, en äldre och en ung som var med som lärling, tydligen är det den här unga killen som tagit över verksamheten nu). Inte heller hade han gevär med isg utan endast bultpistol. Då fick jag bara en hemskt olustig känsla i magen och sa att jag inte ville ha någon tid längre.
1) Killen är typ lika gammal som jag och verkade jättenervös sist han var här, ska han sköta detta själv nu?!
2) Han har inget gevär med sig så om hästen är minsta orolig så att han inte kan sätta bulten, har han inget alternativ.
3) Han kommer ensam - med andra ord måste jag vara med och hålla i hästen när han skjuter och jag vill verkligen inte det den här gången. Jag orkar verkligen inte vara med och vara ansvarig när Xenophon ska dö, jag orkar inte.

Så jag ringde till kliniken istället för att höra om avlivning där. Kunde fått komma in redan idag om jag ville (ringde alltså igår) men det skulle kosta nästan 10.000 att få honom avlivad där! Och själva avlivningen får man ingen ersättning för från försäkringsbolaget. Lantbrukstjänst tar 3.900 kr. Orka. :( Så nu vet jag inte hur jag ska göra, men pappa ringde och pratade med Lantbrukstjänst igen och han kunde eventuellt ordna fram någon som kunde följa med honom så att jag slipper vara med. Det blir nog så att jag ringer och bokar tid med dom idag, då kommer de på tisdag.
Nu är dagarna verkligen räknade...


Känns lagom kul att fylla i dom här papprena.

Missa inte Street Cars Fest nya hemsida, www.streetcarsfest.com som är uppe nu! Och missa framförallt inte min blogg där!
(Blir nog en del upprepningar härifrån dock. Det händer ju inte mer än vad det händer, liksom.)

Jag fick ju punka på mitt ena nymonterade sommardäck igår. Tog det med ro då men idag insåg jag att det blev lite panik, eftersom jag ska tillbaka till Strömsholm imorgon bitti på återbesök med Akilah.
King caben står helt jävla överröst med däck i alla möjliga storlekar och former (eller mja, samtliga är runda) så den ville jag helst inte åka med.

Så då började jobbet med att försöka ordna med nytt däck till Volvon. Först scannade jag Blocket efter ett däck i samma dimension som dem jag redan hade. Ingen framgång på den fronten dock, just min dimension är tydligen inte så där supervanlig (215/45-17)...?

La ner dom planerna och tänkte att jag skulle försöka få tag i fyra nya däck med någon annan dimension, som var lättare att hitta. Ramlade över en annons på 225/45-17 från Strängnäs, men ville ju helst komma lite billigare undan än att köpa fyra nya däck när jag har tre som är så där hyffsade i mösterdjup iaf.

Började därför fundera över mitt extrahjul i skuffen. Det är iofs ett vinterdäck som blivit över från ett tidigare däckbyte (eftersom extrahjulet som låg i när jag köpte bilen hade ungefär 0.5 mm mönsterdjup.) Fick gå ut och kolla dimensionen på det, 185/65-15, och räkna ut rullomkretsen osv. Kom fram till att det nog skulle fungera, men det är ju i vilket fall som helst ingen bestående lösning. Och snart ska jag ju till Elmia, så då måste däcken fixas i alla fall.

Så jag gick ut och plockade av det punkterade däcket, lyckades stuva in det på flaket på Kingen och åkte in till Vianor. Dom hade tydligen redan stängt men en av killarna kollade på mitt däck ändå. Dock var det, som jag trodde, kört med att laga det. Lyckades ju köra 4 km grusväg innan jag upptäckte punkteringen igår. :(

Ringde därför på annonsen på de fyra däcken i Strängnäs. Det visade sig att han som sålde dem bodde bara ett par km ifrån mig. Vi bestämde att jag kunde komma dit på en gång, så jag rullade förbi bankomaten och sedan hemåt.
Han hade en jävligt cool Cheva s10 extreme på gården förresten, välpolerat svart, böttsänkt med kromfälgar. Riktigt het!

Fick med mig däcken därifrån iaf. Dock återstår ju förstås att kränga på dem på mina fälgar vilket inte hinns med före återbesöket imorrn...
Så trots allt jävla krångel blev jag tvungen att lyfta av varenda däck från Kingen för att kunna köra den till Strömsholm imorrn. Fy fan vad däcken till Kingen väger!

Nåt som har en däckmaskin i närheten? :P Ont om tider på däckfirmorna nu tydligen, även om de borde hinna kränga fyra däck hur fort som helst egentligen.