Och så en uppdatering om Kili som legat på Strömsholms djursjukhus sedan i fredags. Blev väckt idag av att telefonen ringde, det var en av veterinärerna därifrån som ville tala om att hon nu mådde tillräckligt bra för att åka hem. Blödningen i/bakom ögat hade gått ner betydligt och misstanken om sprickan kvarstod förvisso men hon ömmade inget och eftersom det ändå inte finns så mkt att göra åt sådant så kunde hon komma hem. Satte mig förstås genast i bilen och skulle åka, men hann inte så långt innan jag upptäckte att det var punka på ett av framdäcken. Sånt jävla skit, jag orkar inte hålla på! (Någon som har ett 215/45-17 däck liggandes?!)
King caben var upptagen men lyckligtvis erbjöd sig Jonas att köra mig. Så jag fick åka s70 till Strömsholm där vi efter en stunds väntan hörde en hund vars skall ekade genom korridorerna på det annars så stillsamma djursjukhuset...
Det kunde förstås inte vara någon annan än min Akilah. ;) Och det var även ett väldigt säkert tecken på att hon mådde bra igen. När jag åkte in akut med henne i fredags brydde hon sig inte ens att skälla på de andra hundarna i väntrummet, och då är något verkligen fel. För skälla, det kan hon.

Så nu är hon hemma igen, mitt lilla hjärta. Trött och förstås lite medtagen, så hon är lite lugnare än vanligt och vilar helst. Ögat ser ok ut även om det rinner lite fortfarande. Hon ska få lite olika mediciner fram till på tisdag då vi ska på återbesök.
Det är SÅ skönt att ha henne hemma igen och veta att hon mår bra!

Jag tackar så hemskt mycket för all omtanke som visats genom garaget, telefon och från dem jag träffat sen i fredags! Akilah tackar nog också om hon varit medveten om alla tummar som hållts för henne under helgen. Tusen tack!

Igår blev det myckte tid spenderat med min finfina Volvo. :) Tog ut hästarna på morgonen och fixade i stallet fram till 12-tiden, sen drog jag till garaget för att hämta upp mina sommarfälgar och däck. Vidare med hjulen i bakluckan hem till Micke som höll på att slipa rost på sin 740. Där satte jag igång med att byta bromsoken bak. Hade fått tag i "bättre begagnade" som var i riktigt fint skick faktiskt, speciellt i jämförelse med mina ihoprostade ök. (Nej, det är inte en felskrivning i T9).

Det var dock ett större projekt än väntat. Först lyckades vi runddra bromsrörsnippeln fast vi plockat loss ok och bromsrör (lossade nippeln i andra änden istället som gick lättare.) Eller runddra, snarare så trasades nippeln sönder helt... Kändes ju lyckat. Men vi fick loss den till slut i alla fall och skulle ge oss på att få loss motsvarande nippel på det nya oket. Där lossnade huvudet på nippeln och gängorna satt kvar i hålet. Blev att borra bort dem, fast väldigt försiktigt eftersom man förstås inte vill förstöra gängorna. Till slut satt det bara som en tunn folie kvar av nippeln på sidorna i hålet, så jag satt med typ en nål och pillade loss små, små bitar i en evighet.


Utomhusmek i solskenet! Trots stort och fint garage vill man ju hellre vara ute när vädret är så fint som igår. :)

Slutligen satt i alla fall oket på men det tog över två timmar att få till. Jag bytte två däck sen orkade vi inte hålla på mer utan gick in och åt mat. Sebbe, Bettan, Jonas och danne dök upp under tiden och störde mitt i maten. ;) Sen kom även Emil som kollade på min baklucka som han ska lacka... idag iofs? Undrar om det verkligen kommer bli av?

I alla fall. Bytte de andra två däcken på min kärra också. Sen passade jag på att plocka bort grillen, som är spraylackad och tappat ungefär hälften av färgen i högtryckstvättarna som jag praktiserar ungefär var tredje dag så här års... Slipade bort all färg på "ramen" av grillen och sen fick Emil hjälpa mig maskera kanterna. Resultatet blev SÅ bra. Jag är så himla nöjd, tralallala.


SÅ nöjd! Stor skillnad mot innan när hela grillen var svart.

Vi bestämde att vi skulle byta det andra bromsoket någon annan dag, när vi hade lite mer ork och möjlighet att göra nytt bromsrör om det skulle behövas. Så jag assisterade Micke med däckbyte på 740in och sen kom vi överrens om att den skulle motivlackeras. Den ska ändå få helt ny lack innan sommaren så jag tänkte att jag kunde använda det som övningsprojekt nu när jag startat egen stylingfirma och allt (för ni minns väl Ichibon Dekaltrim AB? Om inte, kolla bloggen med samma namn. :P)


Motivlackering 740 gjord av Ichibon Dekaltrim AB.


Motivlackering 740 gjord av Ichibon Dekaltrim AB


Motivlackering 740 gjord av Ichibon Dekaltrim AB

Ska tilläggas att 740in givetvis har varken turbo, 450 häst, brembo eller coilovers... :P

Sen hade klockan hunnit bli så mycket att jag var tvungen att åka hem och plocka in mina hästar. Åkte tillbaka in till stan och tvättade bilen på CleanCar, så jävla onödigt att tvätta den hemma när man har 2 km blöt grusväg från gården.
Sen drog vi till Volvorakan i Eskilstuna där det dock var ovanligt lugnt, så det blev att rulla till Köping på jättestor bilträff. Orkar inte räkna upp alla jag åkte med men det var riktigt trevligt iaf och en hel del finfina bilar. Framförallt min! ;)


Min fina bil med sommarhjulen på i Köping.

Nu ska jag göra något jätteroligt, kommer separat blogg om det!

Idag strax efter kl 16 blev Akilah sparkad i huvudet av en häst. Hon skrek och skrek och skrek. Om någon kollade på det där HEMSKA filmklippet jag la upp förut, så lät hon precis som den hunden dom knivhögg. Tänkte genast på filmen och fick kalla rysningar genom hela kroppen.
Det blev konstigt nog inget sår av sparken så först blev jag inte så orolig. Men efter en stund började det rinna ur ögat på den sida som sparken tog, det svällde upp och började liksom hänga ut ur ögonhålan och vitan färgades röd. Då fick jag panik. Körde i helt olaglig hastighet raka vägen till Regiondjursjukhuset Strömsholm och fick komma in akut före dom andra akutfallen som väntat betydligt längre.
Ringde mamma på vägen, och hon sa det jag absolut inte ville höra men någonstans långt inne kände: "Förbered dig på det värsta..." Jag bara skrek och grät i telefonen.

Kom precis hem efter fem timmar på akuten med min fina Akilah. Ögat såg hemskt ut och när vi skulle öppna munnen på henne bara skrek hon. Så misstanke kom genast om att käken var bruten på något sätt och eventuellt hjärnblödning.
Hon fick massa olika behandlingar för ögat, trycket i ögat var mer än dubbelt så högt som det ska vara och det riktigt stod ut ur huvudet på henne. Sen sövdes hon ner för röntgen. Känslan av att hålla sin hund till synes livlös i famnen är helt fruktansvärd. Jag trodde på vägen in helt seriöst att hon skulle dö.

På röntgen visade det sig att hon eventuellt har en spricka i skallbenet som inte kan fastställas utan specialröntgen. Och det finns det förstås inte tillgång till en fredag kväll. Hon var i alla fall tvungen att stanna kvar på Strömsholm för övervakning och jag kommer inte få hämta henne förrän tidigast måndag.

Läget är inte kritiskt längre men det återstår att se om skallbenet är sprucket och om svullnaden i ögat går över, och om hon i så fall kommer få några men av det som nedsatt syn. Dom pumpar i henne massa smärtstillande iaf, det är skönt att veta.

Jag är helt slut. Fysiskt helt slut. Jag orkar verkligen inte...

Mamma sa direkt att hon skulle komma hit i alla fall. Jag förbjöd henne från att köra ner nu på kvällen, det är ändå 30 mil, men hon skulle åka imorrn bitti. Tack och lov för min älskade mamma... Som hon sa, det var nog tungt med att förlora Xenophon och att gå här hemma och veta att sanden rinner ur hans timglas. Nu var jag på gränsen till att förlora Akilah också och vet inte hur hennes framtid kommer se ut.

Traktorn ville inte fungera idag. Eller rättare sagt hydrauliken på gripen. Jag misstänkte att det säkert bara var något litet obetydligt fel som jag inte fattade, men jag orkade faktiskt inte stå och och krångla med dom där jävla hydraulikslangarna som blir så jävla kladdiga och är skitsvåra att få av och på! Jag hatar dom!
Så det fick bli en provisorisk lite mer primitiv lösning, nämligen att öppna en ensilagebal där dom står och sen köra in den "bit för bit" med fyrhjulingen. Rensade fram släpvagnen från garaget, den är inte använd på mer än ett år och ganska belamrad med diverse grejer som motorsågar, oljedunkar, stängselmaterial mm mm.


Stort projekt att köra in en enda bal!

Fast det var faktiskt roligt. :) Men fy fan vad svårt det var att precisionsbacka med släpet och fyrhjulingen! Eller svårt, det var helt enkelt omöjligt. Fick backa in den i garaget för hand. Sen tvättade jag av fyrhjulingen medhögtrycken också.

Jag har precis lagat ungsstekt lax med potatis, kokta morötter och stuvad spenat! Visst låter det vuxet?!

MEN! När jag skulle öppna mitt paket med havssalt, en stor pappersförpackning, så vek jag upp pappersflikarna och DÄR...... satt en stor, svart spindel! Alltså jag skrek "like a girl" och halvslängde paketet ner i diskhon så det flög salt överallt. Sen var det dessutom en sån där snabbspringade spindel som det liksom bara kryllar av fast det bara är en. Lyckades precis ta upp paketet ur diskhon sen spolade jag allt vad jag kunde med skitvarmt vatten! MOAHAHAHAHA! Spindeln åkte ner i avloppet och försvann. MOAHAHAHAHAHAHAHA!

Men det är lite roligt hur hjärnan fungerar alltså. Första sekunden efter att jag öppnat paketet tänkte jag "Där sitter en spindel" sen en sekund senare så var det som att budskapet gick in och skrikandet och hoppandet påbörjades.

Usch för spindlar. Ormar gillar jag. Såna där stooora håriga fågelspindlar har jag inte heller något emot. Men såna där halvstora, svarta med tjocka ben och som springer snabbt får jag rysningar av! USCH!

För min egen skull måste jag få ägna en stund åt reflektion här.

Det är hemskt att behöva vara den som bestämmer över liv och död. I synnerhet när det gäller någon man älskar. Att skriva på papprena och betala för att en varelse man skulle ge sitt eget liv för, ska dö... Ju mer jag tänker på det desto mer omänskligt tycks det.

Jag är inte blödig. Har tagit bort hästar förut... Min första häst hade jag i sju år innan jag tog beslutet att låta henne somna in. Då hade beslutet vuxit fram under lång tid och jag kände i hjärtat att det var rätt. Jag hade gett henne det liv hon förtjänade, nämligen ett långt och lyckligt liv med så många bus och upptåg och gemensamma äventyr. Att på livets höst få somna in snabbt och smärtfritt innan ålderdomens krämpor och svaghet tar tag i en, det skulle nog till och med de flesta människor önska sig.

Men den här gången känns det bara så fel. Det gör ont i hela mig. Jag vill inte att hans liv ska ta slut. Inte för min skull, utan för hans skull. Han är den gladaste lilla häst jag någonsin träffat, men humor och glimten i ögat. Alltid beredd på ett bus. Alltid med någon knäpp idé i beredskap. Ingen kan få mig att skratta så som min lilla grå kan, hur konstigt det än låter. Han är alldeles för ung för att sluta sitt liv nu. Det är fel. Helt fel.
Jag velar fram och tillbaka, ska jag låta honom få en chans till? Kanske ett år till skulle få honom frisk och ta bort smärtan? Kanske två år...? Kanske är det bara en enda chans till han behöver?
Samtidigt vet jag ju att det inte är så. Han har fått alla chanser i världen. Jag har åkt till flera olika veterinärer, vi har provat flera metoder, han är opererad och behandlad in absurdum. Framförallt, så är det liv han lever nu inget värdigt hästliv. Hästar ska känna vinden i manen, sträcka ut i vilda galopper över öppna fält, leka med sin flock och vara fria, glada hästar. Han är ingen glad häst nu. Allt han fått stå ut med, stackars lilla X. Om jag bara kunde förklara för honom...

Jag vet att det är något alla hästägare säger om sina egna hästar, på samma sätt som en mamma alltid tycker hon har söta barn, men den här hästen är det vackraste jag någonsin sett. Han är allt jag någonsin kunnat önska och mer. Jag kommer aldrig kunna hitta någon som han.

Jag går här hemma och väntar på besked från försäkringsbolaget. Veterinären har sagt sitt och tycker att nu finns det inget mer att göra. Försäkringsbolaget ska väl bara stämpla papprena godkända. Sen är det fritt fram för mig att besluta.
Besluta om jag vill att man älskade vän ska leva eller dö. Det är fan inte lätt.
Eller jo, det är lätt. För han lider. Och han blir inte bra. Innerst inne vet jag ju det. Men jag tittar på honom och hans busiga uppsyn med den meterlånga manen trasslig och lerig, och vill bara rädda honom. Och någonstans långt inne gnager känslan av att allt är mitt fel.

Jag bara ser framför mig dagen då han ska bort. Alla hästar jag sett falla till marken och torkat upp blodet efter, det här är inte alls samma sak. Jag kommer inte kunna keep it together. Vet inte hur jag ska klara det... Och ensam på gården kommer jag vara också. Hoppas verkligen det är två killar som kommer den här gången också annars vet jag inte vad jag gör.

Nej nu måste jag sluta innan jag gråter slut på alla tårar jag har.


Vill inte ha några kommentarer på det här inlägget, tack.
Behövde bara skriva av mig.

Har satt igång med att lacka bromsoken nu. Körde in bilen i garaget igår, eller ja, det är ju bara halva bilen som går in i garaget. Det blåste som fan igår eftermiddag också och det finns inga spärrar på garagedörrarna. Jag var livrädd att de skulle blåsa igen rakt på min bil (hej lackskador!) så jag spärrade med plankor och tegelstenar och hinkar och allt möjligt. Lite överdrivet kanske, men det blåste myyyycket och jag var nervööös.
Grejen är att när bilen är till hälften inne i garaget finns det ungefär 0,5 meters utrymme på vardera sida. Så det var bara att klämma in sig tillsammans med domkraften och försöka få av hjulen. Sen blev det slipning för hela slanten och slutligen målning. Kan säga att nackdelen emd att bara få in halva bilen i garaget är att det blir rätt kallt med dörrarna öppna. Satt där på en bensindunk i vinddraget, iklädd fleecetröja med dunväst OCH dunjacka och frös ändå. Mörkt var det också, inklämd mellan bilen och väggen, så jag fick sitta och hålla i en ficklampa med ena handen och måla med den andra.


Efter slipning.

Fast! Fint blev det! De båda främre oken är målade två gånger var och klara. Resultat:


Jag vet att det ser ut exakt som färgkladd på skivan men det är faktiskt bara blänk. Va själv tvungen att gå ut och titta efter att jag sett bilden. :P

De bakre oken såg ju inte så jävla roliga ut vid närmare eftertanke. De var rostiga och jävliga. Jag funderar på att byta ut dem helt? Har fått tag på ett par bättre begagnade orginal.


Inte så fint va? Ser ju ut som Titanic som legat på havsbotten i hundra år! Är det ngn idé att måla utanpå dom där?!

Men... Jag satt där med slippappret i högsta hugg och började fundera. Hur mycket kan det egentligen tänkas vara värt att kosta på den här bilen jag har nu? Den slog över till 30.000 mil igår och har ju några år på nacken. Tankeverksamheten kom igång, och när jag får en idé har jag tyvärr svårt att stoppa den. Så nu går jag i tankar om att kanske sälja bilen och köpa en lite yngre 855 med färre mil, som är mer värd att kosta på både rent service- och underhållsmässigt med byte av delar (som t ex dom här bromsoken) men även mer utseendemässigt.

Ska fundera en stund till. :)
Nu ska jag åka och hämta mina sommarhjul i stora garaget och slänga på dem.

Nu är det slut på ett års förtvivlan, förhoppningar, glädje, sorg och väntan.
Vid återbesöket på kliniken idag hade Xenophon inte blivit det minsta bättre trots operation och två månaders vila. Så jag och veterinären tog ett gemensamt beslut om att vi gjort allt vi kunnat, och det var dags att låta honom slippa ha ont mer.

Nu väntar jag bara på att försärkingsbolaget ska gå igenom ärendet och ge sitt godkännande, vilket inte kommer vara några problem med tanke på hans sjukdomshistoria.

Sen återstår bara det jobbiga biten. Jag känner spontant att jag inte orkar vara med om fler avlivningar nu. Det är en stor anspänning varje gång och nervositet över att något kan gå fel.
Dessutom var det med min första häst mitt eget val att låta henne somna in. Hon var gammal och jag visste att det var rätt beslut. Men Xenophon är en ung och vacker häst som borde ha framtiden för sig. Han älskar livet. Det känns så orättvist.
Därför blir det antagligen så att jag kör tillbaka honom till kliniken när det är dags. Då kan jag bara lämna honom där så sköter dom resten. Där sprutas hästarna ockå istället för att skjutas. Jag är egentligen mer ett fan av bult/gevär än Somulose. Men då kan jag i alla fall lämna över ansvaret till någon annan. Jag orkar inte se min lilla grå falla till marken, det har blivit för mycket sånt senaste året.

De här sista dagarna ska Xenophon få slippa allt vad sjukhage heter. Han går redan i en av våra största hagar och får vara häst på riktigt. Han har inte galopperat på nästan ett år...
Det ska han få göra så mycket han vill nu under sin sista tid på jorden, så kan jag åtminstone få känna att han var lycklig på slutet.

Fan vad jag är dålig på att hålla mig till mina egna regler.
För bara några timmar sen satt jag ju här och skrev att jag skulle va hemma hela kvällen, mysa i soffan och somna till Tokyo drift med en godispåse i knät. Tio minuter senare fick jag sms från Eddie som frågade om jag skulle med till Volvorakan i Eskilstuna. Så det var bara att slänga på sig lite kläder och fylla bilen med soppa. Mötte upp med Eddie och Emma i 9-5an och Jonas i sin s70 på macken, sen rullade vi mot Eskilstuna. Så himla härligt, fick riktiga sommarkänslor av att ligga där i mörkret och vara bara just där och då, ensam på vägen så när som på de två andra bilarna. Cruisa fram på motorvägen, byta platser och köra om varandra, det är så himla härligt!



Var riktigt mkt folk på rakan trots att det var kallt. Mötte upp med Danne i peggan och Sebbe i v70in. Träffade freddeponken också som åkte hem och övergav brukspulkan och hämtade ut finbilen till allmän beskådning. Fick en liten provtur också.
Samt passade på att lämna ett budskap till förbipasserande:


Min bil stod till höger. ;)

Rullade hem igen via donken, med 9-5an, s70in och v70in bakom. Lååångt bakom. ;) (Sebbe i v70in trodde jag hade en glt, blev många gissningar i nedstigande led innan han slutligen kom fram till "en S?")
Fan vad jag njuter av att rulla fram så där på breda vägar i sällskap av några andra bilar, det är verkligen livet!

Nu blev det ingen Tokyo drift för min del ikväll, men kom hem och slog på tv:n och upptäckte att första Fast and furious gick på 6an. Så nu blir det att somna in i soffan till ljudet av små, pigga riskokare. (Ska föreslå volvo till dem när jag får möjlighet.)

Jag har varit ganska produktiv i garaget idag tycker jag.
Först plockade jag bort bromsoket på höger fram för att ännu en gång trycka ur kolven och byta dammskyddsdamasken. Var väldigt nöjd med mig själv när jag fick bort oket och lyckades lista ut vad som skulle skruvas och var.
Sen fick jag hjälp att lufta bromsarna innan jag gav mig på att byta krängningshämmarstaget på vänster sida. Det var ju enligt killen jag köpte bilen av helt nybytt, så jag bytte själv höger stag för ett par månader sen. Men efter att ha kört upp bilen på lyften förra helgen så upptäckte vi att vänsterstaget inte alls såg nybytt ut så det var lika bra att kosta på ett nytt där också.

Sen roade jag mig med att studera Viktor när han skulle få i sina nya sportstolar i Supran. Han hade väl ingen vidare framgång med svetsandet idag direkt. Förhoppningsvis var det inte pga mig som störande moment. Isf skulle det snarare kunna skyllas på Akilah, som är betydligt bättre på att ta plats. Efter ett besök i garaget lyckas hon alltid ha blivit matad med hamburgare, kakor, godis, fått bollar kastade fram och tillbaka över hela garaget så jag alltid tror att någon fin bil ska bli kraschad och jag betalningsansvarig, legat på rygg och blivit kliad, fått sitta i soffan och mysa och fått massa beröm. Tänk om jag också fick ett sånt bemötande varje gång jag kom dit!

Jag har för övrigt bidragit till Suprabygget genom att sätta upp ett handtag och lite av inredningen! Jag hoppas på att åtminstone få mitt sponsorskap skyltat på bilen i utbyte.

Imorgon ska jag ge mig på att måla bromsoken. Det kanske verkar som en bra grej att ha gjort idag när ena oket var avplockat och allt, men jag behövde bilen direkt efter och ville inte förstöra färgen. Så det blir morgondagens projekt, förutsatt att vädret är ok. Lär nämligen få stå ute och göra det antar jag.

Det är så otroligt sällan jag inte har någonting alls att göra på kvällarna. Inte så att jag har fullt upp, långt ifrån, men jag har ju nästan alltid kvällsfodringen i stallet. Att klä på sig och gå ut i kylan mitt i bästa tv-programmen är alltid lite så där kul.
Ikväll är dock en sån kväll med inget alls planerat, så jag har duschat och satt på mig morgonrock, ätit tacos som fanns kvar sen jag och Viktor åt det och nu ska jag sjunka djupt ner i soffan med en godispåse och titta på Tokyo drift som Viktor fick med sina sportstolar av någon anledning.
Så otroligt mysigt och trevligt jag ska ha det i min ensamhet! Ska skämma bort smådjuren lite också, har köpt märgben åt Akilah och Kattungen som de får slåss om.

Igår köpte min mamma ett hus i Mora, och jag har fått beskedet att jag troligtvis får min lägenhet redan 1 maj så att jag kan flytta in där direkt istället för att husera hos mormor en månad och lagra möblerna någonstans.
Så om en månad börjar den stora ruljansen i Mora, då mammas och hennes killes lägenheter ska säljas, deras möbler ska flyttas, säljas, slängas och bäras samtidigt som jag ska flytta, bära, slänga och få någon form av ordning på min pälsbeklädda familj. (Har fortfarande inga stallplatser klara men jag räknar kallt med att det på något sätt ska ordna sig, hur har jag ingen aning om.)

Nähä, dags att ge sig på filmkvällen. Kanske ett glas rosévin också... Förresten, glöm inte att släcka lamporna om en timme!
(När fan är det man ställer om klockan btw? Jag är alltid så otroligt nervös varje gång det är dags att ställa om klockan, tror jämt att jag ska bli den enda i hela landet som glömmer det och gör bort mig på något sätt.)

Jag sitter och blir upprörd här hemma i min ensamhet och tänkte slå ett slag för saken.
Det ligger just nu en blogg med rasistiska uttalanden på topplistan över garaget.org:s bloggar. Jag anmälde den redan för ett par dagar sedan men den ligger fortfarande kvar. Nu har den dessutom, i skrivande stund, fått 10 st tummen upp.

Jag tycker

1) det är för sorgligt att den inte är raderad redan. Rasistiska uttalanden och att kalla folkgrupper för "apor" hör verkligen inte hemma på garaget. Admin borde förstås inte vilja att sådana åsikter ska vara en del av sidan och det borde därför ligga i deras intresse att plocka bort bloggen omgående. Tyvärr har som sagt inget hänt sen min anmälan, så jag gjorde en ny idag för att vara så där jobbigt tjatig. Har full förståelse för att admin har mycket att göra, men jag anser att sådant här borde prioriteras före icke-relaterade videoklipp osv.

2) det är hemskt att tio personer redan har röstat tummen upp på en sådan blogg. Jag är tydligen naiv och blåögd, jag trodde inte grov rasism var så vanligt förekommande. (Tio personer är i det stora hela inte mycket, men jag tycker ändå det är tio personer för mycket!)

Bloggen jag syftar på är denna: http://www.garaget.org/mypage/blog.php? … post=53066



Jag är fast besluten om att alla människor är lika värda, och att alla ska hjälpas åt. Det kommer människor hit till vårt land, för att i deras hemland är det krig och man riskerar att bli dödad bara genom att gå ut på gatan. Jag tror inte de önskar att lämna sitt land, sin familj och sin släkt, men de har många gånger inget val. Vem kan klandra dem för att söka ett bättre liv, utan krig, rädsla, förtryck och fattigdom?
Vi har det så sjukt bra här i Sverige i jämförelse med majoriteten av världens länder. Självklart ska vi med öppna armar erbjuda vår hjälp till dem som behöver den.

Jag lär få mycket kritik nu, men jag anser inte att det är svårare än så. Jag blir otroligt upprörd över rasistiska uttalanden, och när det dessutom får uppbackning. All främlingsfientlighet är avskyvärt och hjälper inte någon. Vi har inte ensamrätt på välfärd, bara för att vi är födda i det här landet.

Jag har ju haft något mystiskt klonkande ljud i bakvagnen på bilen, som jag hela tiden trott varit avgassystemet som hängt löst. För ljudet kom bakifrån från bilens vänstra sida och lät som att något hårt slog emot själva karossen så fort man körde över ett gupp eller så.
Men fästet för avgassystemet fixades förra helgen och ljudet försvann inte. Jag har öven slitit ut allt i bakluckan, inklusive reservhjul och domkraft, utan resultat.

Under resan sthlm tur och retur igår höll jag på att bli tokig på ljudet och bestämde mig därför att ägna den här dagen åt Major Investigation. Fick med mig Micke och en kompis till honom och åkte till okq8 för att låna lyften. Jag har ju redan legat under bilen hemma och försökt lokalisera någon lös del, men inte hittat något. Väl uppe på lyften med bilen så satte i igång att dra och slita och slå men ingenting satt löst.

Så vi tog ner bilen igen och skulle åka därifrån, när vi observerade något intressant i bakluckan. Själva golvet var högre på vänster sida än höger. Och när vi började bända i golvet och kika in under såg vi något riktigt mysko...

Så det blev raka vägen hem till Mickes garage och urplockning av golvet i bakluckan.
Det blev genast ganska uppenbart vad som var orsaken till de konstiga ljuden:


Skumt!

Stötdämparfästet hade lossnat helt och hölls bara nere av golvet i bakluckan.



På nåt vänster har skruven lyckats paja själva infästningen också. Hur nu det kan ha gått till...
Så Micke åkte på att svetsa hålet, inne i bilen med inredning och kablar precis bredvid, kan säga att jag var nervööööös. Men han gjorde ett superjobb så nu sitter det som det ska igen.



Det var en väldigt talande tystnad när vi rullade ut från garaget och inte ett ljud hördes från bakvagnen. Sååå skönt att äntligen fått det där fixat. Nu när man vet vad det var som lät också, så var det kanske inte något man ville köra runt med direkt...

Mission accomplished!



Tog en fin bild på vår parkering idag. Volvo, Volvo, Volvo, King Cab - så nöjd!

Min mysiga hemmakväll i all ensamhet gick det åt helvete med. Vid 8-tiden ringde en kompis och undrade om jag kunde skjutsa två personer till Sthlm tur och retur. Och det kunde jag väl, sa jag...

Visade sig dock att det inte var de två personer jag trodde, utan bara en person. Personen som dragit upp en kniv mot mig på fyllan en gång... Dock kände han inte igen mig och jag hade ju redan åkt till andra sidan stan så jag tänkte att jag kan lika gärna köra honom till Sthlm då.
Fan vilken dryg människa. Äkta stockholmare. Trevlig förvisso, men det tog ungefär tio minuter innan jag inte kunde stå ut med hans stockholmska längre och drog upp stereon på icke-konversations-volym. Det hindre tydligen inte honom dock, som drog upp mobilen och började ringa runt till alla de tjejer vi tydligen skulle hämta i Sthlm.
Jag får lite lätt panik av att lyssna på hög musik samtidigt som folk pratar så jag blev till slut tvungen att dra ner stereon och lyssna vidare på hur han "hade passat på bruden och skaffat eget kvart som han cashat för med eget pröjs" och allt vad det var. (Översättning för er från andra delar av landet: Gjort slut med flickvännen och skaffat egen lägenhet som han betalat för med egna pengar.)

Sen blev det faktiskt så att vi satt och pratade en del. Jag är ju själv stockholmare egentligen, 18 år i Vaxholm och 6 år skola i Danderyd/Mörby. Men plötsligt förstod jag vad folk har emot de stereotypa stockholmarna. Riktigt dryg inställning hade han. Bott hela livet i Huddinge och tänkte aldrig flytta därifrån. Han visste inte ens i vilket landskap Mora låg när vi kom in på vart jag bott tidigare.

Vi for runt omkring i Huddinge, Segeltorp, Jordbro, Haninge, Västerhaninge (som tydligen heter "VH" till vardags) och allt vad det var. Hade nog aldrig hittat hem igen om jag blivit ensam kvarlämnad där. Segeltrop var tydligen fint, för där fanns det inga svartskallar som drog omkring. Fan vad jag hatar folk som uttrycker sig så.

Efter typ en kvarts väntan på en parkering, på tre tjejer som "bara" skulle sminka sig när vi ringde dem tio minuter innan ankomst, så bar det av hemåt igen. Tjejerna höll på och snackade om att de skulle till Södertälje på fest. Jag visste ju att de skulle med killen tillbaka till Strängnäs så jag var tvungen att fråga om de verkligen trodde att de skulle till Södertälje? Ja, de var säkra på det. Till och med killen var säker på det.
"Hallå, vi ska till Strängnäs" talade jag om och då fick jag plötsligt tre blonda frågetecken i bilen.
"Var ligger Strängnäs?" Ja det är bara att gratulera, Strängnäs ligger inom 10 mils radie från Sthlm så har man bott i huvudstaden hela sitt liv bör man ha koll på Strängnäs. Men icke...

Vi hade rullat ungefär en mil från "VH" när första tjejen frågade om vi var framme snart? Nja. Inte ens om ni faktiskt SKULLE till Södertälje vore ni framme nu.

När vi sedan rullade ut på E20 och gatulamporna tog slut började en tjej i baksätet skrika om att hon ALDRIG hade varit så här långt ut på landet förut. Hallå, vi är på en stor jävla europaväg en halvmil från Södertälje, det här kvalificerar inte direkt till kategorin "landet" i min bok.

Fyra mil från Strängnäs tändes min bensinlampa. Då fick en annan tjej i baksätet panik och blev övertygad om att vi skulle få soppatorsk mitt på motorvägen "ute i ingenstans" och aldrig komma hem igen. Jag förklarade att bensinen skulle räcka hela vägen fram.
Nästa tjej undrade då om bensinen verkligen skulle räcka ända fram?
"Ja, den räcker i typ 10 mil till och vi har 4 kvar."
Då kommer det från killen, som tydligen håller på en del med bilar själv, "men räcker verkligen bensinen?" (Gissa vad för bil killen hade kört tidigare då, föga oväntat BMW så klart.)

Jag var väldigt glad över att bli av med dessa passagerare när vi äntligen rullade in på kompisens gård i Stränkan. Blev ett besök på macken innan jag rullade hem igen till gården, på helt motsatt sida av stan. I samma ögonblick som jag öppnar ytterdörren hemma och släpper ut hunden, kl 23.15, tre timmar efter avfärd hemifrån, så ringer mobilen. Då är det samma kompis som i början av kvällen som undrar om jag inte vill hämta lite folk i Stallarholmen? (Som ligger en mil från Strängnäs, i riktning mot Sthlm, dvs samma väg tillbaka IGEN.)

"Nej tack du, ni får fråga någon annan."

Jag återgår till mitt normala bloggande nu. :) Fast fy fan vad jag har mått dåligt sen igår, kunde inte sova...

Men nu tänker vi på något annat!

Jag har en extremt oplanerad helg, det är så himla skönt. Vanligtvis blir jag bara stressad över att inte göra något på helgerna men det känns faktiskt helt ok den här veckan. Har suttit och kollat igenom forumet här på g.org om träffar och liknande i vår. Guuud vad jag är laddad inför säsongen!

Jag var ute och lekte lite med traktorn igår. När jag ändå höll på att köra in hö så tänkte jag att jag skulle testa om det går att köra in spån med den också. (Som väger typ 10 kg så jag kör in dom tre och tre på pirra, men ändå... :P)



Men det gick inte så himla bra, spånbalen var för liten för gripen och dessutom för mjuk så den gick sönder.



Idag har jag verkligen inte gjort något vettigt alls. Vi sov till 12 (vi=jag, kattungen och hunden som alla delar säng) och sen har jag varit ute på promenad med Akilah, Primus och Elton. Elton är en gammal gubbhund som inte uppskattar det där med motion lika mycket som Akilah och Primus. Vi skulle gå upp för en skogsbacke men när jag kommit ända upp upptäckte jag att Elton var borta. Men det tog inte lång tid innan man hörde honom stå och yla längst nedanför backen. Var bara att gå ner igen och bära upp honom. Han är en liten hund men väger mer än man kan tro, var helt andfådd när jag hade burit upp honom för hela backen. Också ett sätt att gå ut med hunden...


Primus och Akilah. Elton är förstås inte med på bild för han har inte hunnit fram hit än.


Akilah på nya äventyr.

Ikväll ska jag kolla på film, äta popcorn, dricka vin (och antagligen bli stupfull efter två glas som vanligt) och mysa i soffan. Jag har köpt ett varsitt märgben till djuren också. Det är inte alla som köper tuggben till sin katt, men Kattungen är mer av en hund så den blir lycklig av sånt.
Fast jag funderar på att baka bröd nu. Jag har lite linfrö och pumpafrön som jag tänkte improvisera in i någon smet, går det tro?

Hm.. Sitter och kollar på Vårat bröllop i era händer på tv3. Jag har aldrig varit på ngt bröllop! (Eller jo, mina föräldrars när jag var typ 2 år...) När ska någon jag känner gifta sig (och bjuda mig)? Min bror gifte sig för ngn månad sen, fast han och hans tjej har varit tillsammans i kanske 15 år, men de gifte sig i hemlighet så ingen i släkten fick komma utom deras barn. Så jävla typiskt! Bara tänka på sig själva... ;)
Jag vill också gifta mig! Eller inte gifta mig, men jag vill ha ett bröllop. Hur ska jag få det att gå ihop?


Jag vill bara att dagarna ska gå så att det blir ONSDAG någon gång...!

Jag hade tänkt skriva en glad blogg som vanligt. Jag försöker vara en positiv människa, min filosofi är att man inte kommer någon vart med att klaga. Hinder i livet är till för att ta sig över och att irritera sig över småsaker resulterar bara i negativ energi som i första hand en själv blir drabbad av, men även folk omkring en.

Men jag ska göra ett undantag idag och skriva en helt seriös, allvarlig och inte det minsta glad blogg.

Jag gjorde misstaget nyss att titta på den här filmen:

http://www.facebook.com/home.php?ref=lo … amp;ref=nf

Gör inte det. Jag menar det verkligen, kolla inte på filmen.

Jag har sett många filmer om djurplågeri. Jag har själv varit engagerad i grupper emot djurplågeri. (Då menar jag inte såna grupper som släpper ut minkar och har sig, utan i bland annat Svenska Hästars Värn http://www.shv.org som tar emot sådana hästar som kommunen tagit ifrån sin ägare pga vanvård.)
Jag har sett det mesta och anser mig inte vara känslig. Jag är med på jakt och jag tycker det är intressant att vara med och flå och stycka djuren efteråt. Jag är inte vegetarian, jag förespråkar svenskt kött. Ni som följt min blogg vet min inställning till att avliva hästar t ex, det är ingen big deal.


För fem år sen var jag inne i en typisk tonårsperiod då jag mådde riktigt dåligt. Vi går alla igenom sådana tider i den åldern. En sen kväll satt jag och surfade runt på internet och kollade bl a på filmer om djurplågeri. Jag tycker det är viktigt att ändå se sådant, för det är så lätt att sitta här hemma med sina läderskor och skinnjackor och bortse från att djur dödas för att de ska kunna tillverkas. De flesta djur plågas inte vid slakt, lyckligtvis. Speciellt inte i Sverige. Men jag tycker att om alla någon gång såg en film om djurplågeri och fick se alla hemska bilder, skulle det plötsligt bli mer verkligt och påtagligt, det som faktiskt i vissa fall sker där ute.

Ivf. Mitt under surfandet kom jag över en film som stack ut i mängden. Den återgav en marknad eller liknande i Kina där de slaktade hundar. Inte ovanligt, har sett det förut. Men dessa hundar skinnflåddes innan de dödades. De spände alltså upp hundarna mellan två stolpar, tog fram en kniv och drog av dem skinnet medan de levde.
Det var det värsta jag någonsin sett i hela mitt liv.
Och det blev bara för mycket. Jag fick en panikångestattack den kvällen, så att mamma fick ringa akuten och stoppa i mig lugnande. Och då är jag som sagt inte känslig.


Filmen jag länkade till ovan är i precis samma klass. Jag mår inte dåligt idag som jag gjorde då för fem år sedan. Men jag lovar er att jag skrek rakt ut här hemma, av scenen ungefär en minut in i filmen. Skrek rakt ut och började gråta och skaka. Sedan stängde jag av. Jag tänker inte beskriva vad de gjorde i filmen för mina händer skakar fortfarande och jag vill kräkas när jag tänker på det.


När man ser sådant här, undrar man, och det är en klyscha man hört förut, men man undrar vilken värld vi lever i. Att jag delar luft och tid med människor som besitter sådan total brist på empati för levande varelser är ofattbart. Att det finns sådan brutalitet... Det är fruktansvärt och inte mindre.

Tanken på att sådant pågår dagligen i vissa länder, ger en sådan känsla av total maktlöshet. Kunde jag med min död ändra på det hade jag gladeligen hoppat framför tåget med detsamma. Jag känner lite att när man plötsligt blir så brutalt medveten om sådant så ger man upp lite. Vad kan någonsin vara värt något när sådant pågår. Vad spelar någonting för roll.





Nu har jag skrivit en jättenegativ blogg. Men jag var bara tvungen att göra av med känslorna någonstans. Jag vet inte vad det är i mig som reagerar så starkt på sådant här. För som jag skrivit tidigare anser jag mig inte vara speciellt känslig och jag har sett mycket hemskt, både på bild och i verklighet. Men någonstans trodde jag att brutaliteten tog slut. Jag trodde att någonstans når människan en punkt då denna inte kan göra något hemskare mot en försvarslös individ.

Tyvärr hade jag fel.

Ni kanske minns bilden på mitt garage med rådjuren i? :) Dom är förstås borta sen ett tag tillbaka så det finns liiiite mer utrymme nu.
Jag har ngt konstigt ljud under bilen (som jag trodde berodde helt på att mitt avgassystem typ satt löst för att upphängningen gått sönder), men efter att ha fått det fixat i helgen så är ljudet fortfarande kvar. Därför bestämde jag mig för att göra en undersökning idag. Eftersom jag inte kände för att kräla omkring i gruset körde jag in bilen i garaget.

Eller ja, nästan iaf...


Tight.


Med vilja, våld och vaselin går det mesta.

Men vad som klonkar och låter under bilen har jag inte lyckats ta reda på. Det låter från bakvagnen, från vänstra sidan tycker jag. Ganska precis som att det vore avgassystemet men det är det inte. :)

Vi hade värsta vårvädret här idag på eftermiddagen. Solen sken som fan och då är jag väldigt lätt att få på gott humör. Började med att tvätta bilen, fast det fortfarande är lerigt som fan. Sen blev jag väldigt sugen på att byta till sommarhjulen också, men jag orkade inte byta i mitt supertrånga garage. Dessutom måste jag byta på släpet också, och åtta däck kändes plötsligt helt överväldigande mycket.

Istället kopplade jag tre hundar och gick på långpromenad. Först fick vi med oss grannarnas lilla terrier också. Det är några 08:or som flyttat in i grannhuset och som tror att på landet är det helt ok att bara öppna dörren och släppa ut hunden utan att bry sig om var den tar vägen. Har aldrig sett dem leka med hunden eller ens gå en promenad. Det gör inte jag heller så ofta iofs (promenerar dvs, kastar bollar gör jag faaan dagarna i ända...!) men vi har iaf en står hästgård att ha hundarna lösa på och inte en liten tomt som dom har. För deras hund är aldrig på deras tomt när den är lös, utan den springer raka vägen ner till stallet där jag och hundarna är. Sen springer den och kissar på stolparna i stallet...
Men det är en jättetrevlig liten hund så det gör mig inget att dne är med mig hela dagarna. Dock blev jag vääääldigt förvånad och lite irriterad när jag fick höra att grannarna hade varit in till stora huset på vår gård och klagat på att en av våra hundar går upp på deras tomt ibland. Hallå, liksom?

Sen efter promenaden hade jag tre mycket väl lerinpackade hundar. Akilah fick duscha i spolspiltan, vilket hon gör minst två gånger om dagen numera... Vad är det med hundar och att få tokryck efter att de har badats? Alla hundar jag haft har gjort likadant, när man duschat dem blir de som tokiga. Fast aldrig efter att de självmant badat.
Jag la upp ett klipp på youtube på ett av Akilahs tokryck: (Förresten är det grannhunden hon försöker leka med.)

http://www.youtube.com/watch?v=ZdCsTQma518