Mormor: Vill ni ha en kaka till kaffet?
Jag: Nej tack. Vi orkar nog faktiskt inte mer nu
Mormor (hotfullt): Jo. Det. Vill. Ni. Visst.

Här tänkte vi, samtidigt som vi med psyket försökte pressa lite julmat ner mot tarmarna, att "okej, okej." En ensam liten kaka kan vi väl trycka i oss om det gör henne glad.
Men då dukade visst mormor fram ett helt fat kakor och en stor saffransbulle och hela familjen kände att enda vägen ur detta var genom en liten släng av bulimi eller vinterkräksjuka.
För man kan inte säga nej till mormor.
Det är bara att äta och äta och sen le och äta lite mer när maten pressas ut som kokt spagetti ur öronen på en. När vi väl hade tvingat i oss kakor och bullbitar så kom...

"Åh va bra! Då finns det ju plats för en till kaka. Vänta lite så ska jag plocka fram mer" säger mormor och så är man fast i den onda spiralen.
(och samtidigt döv, för öronen har visst konverterat till pastamaskin.)