Jag påmindes just om en historia som jag fick berättad för mig för ett antal år sedan. Min far var mycket god vän med en engelsman som emigrerat till Sverige på äldre dagar och jag har behållit den bekantskapen även nu efter min fars bortgång.

Vår bekantes far var stridsvagnsmekaniker i Nordafrika 1940-43. Jag har förstått att han även följde med upp igenom Italien då han träffade sin blivande fru på Sicilien, vår bekantes mor.

En gång hälsade den gamle mannen på i Sverige och vi fick nöjet att träffa honom. Självklart kom frågan upp om hur det hade varit i kriget, på riktigt, när det var allvar. Han berättade om hur de tömde de engelska stridsvagnarna på likdelar och blod för att sedan svetsa på nya tjockare plåtar över hålen. Sedan skickades de ut i öknen igen med nya 19åringar ombord. Efter att de träffat på sin första Tiger var det emellertid samma sak igen. Detta berättade han med grova gester och vrålskratt, hur de tyska granaterna bara gick rakt igenom, vad de än svetsade på. "STRAIGHT THROUGH" skrek gubben och viftade, och skrattade.

Ytterligare en historia han delade med oss var hur han tidigare i livet kört en Austin Seven med en kompis. De äldre bilarna hade endast fotbroms som "tog" där bak och handbroms där fram. Hans kompis hade vid tillfället som återgavs kört och det hade gått för fort, varpå vännen skrikit "Pull the brake!" i syfte att få sin medpassagerare att dra hårt i handbromsen. (Han hade ju som förare händerna hårt greppade med vita knogar runt ratten och pressade samtidigt ner den mittre pedalen i golvet så gott det gick. Inget händer egentligen när detta moment utförs, vilket ungdomarna sannolikt där och då blev varse.)

"I am pulling the brake!" vrålade då den gamle tillbaka och visade upp den losslitna handbromsen.

Så kan det gå!

Drive British!