Jaha. Då har jag sålt iväg min gamla fina Volvo 855 T5. Det var lätt den bästa bilen jag haft och det sved rätt lagom när jag sålde iväg den. Den hade all utrustning som man behövde och lite till. Den gick som en klocka. Dessutom var det en svinigt fet motor i så att man bara behövde peta på gasen för att flyga om bilen framför.

Men å andra sidan var bilen helt sanslöst dyr (bara försäkringen låg ju på 18.000kr per år). Den var från 1995 och hade gått ca 25.500 mil. Den började komma in i den där perioden där bilarna börjar få lite småfel relativt konstant. Jag besiktade bilen i början på Maj. Den gick inte igenom. Anledningen var att bromsarna bak tog ojämnt, vänster ok (bak) läckte och dessutom tog handbromsen lite dåligt.

Bilmeck (bortsett från elektronik/stereo och sådär) är och har aldrig varit min starka sida. Därför körde jag några helger i rad till morsans sambo, så att han kunde få kolla på den. Hundralapp efter hundralapp försvann i bensinpengar, och till sist var jag ändå tvungen att köpa ett nytt bromsok. Lite över tusen spänn för en sån liten grej. Men nu skulle jag väl ändå komma igenom besiktningen.

Så den 26:e Maj var det dags igen. Jag var säker på att den skulle gå igenom, för vi hade ju trots allt ordnat allt. Handbromsen tog till och med så pass tidigt, så att det nästan var läskigt. Men nej då, även denna gång blev jag kuggad. Den här gången tog bromsarna fram för ojämnt och handbromsen tog fortfarande för dåligt (hur fan är det möjligt?).

Plånboken började bli tom. Det sparades för en utlandsresa, samt att en massa andra saker skulle betalas. Det sista jag ville göra var att slänga en halv förmögenhet på att justera bilen ytterliggare. Och risken var ju rätt stor att jag ännu en gång skulle bli kuggad om morsans sambo inte lyckades. Och skulle jag behöva lämna in skiten hos Volvo, så skulle det säkert kosta en halv årslön. Och det var inte det första man var sugen på.

Därför fick bilen slängas ut på blocket. Jag ville inte sälja den. Men i nödfall fick jag ställa av den. Hur som helst så var intresset riktigt stort, och mailen/telefonen bombades av brev/samtal. Några som kollade på bilen var inte riktigt nöjda, och jag förstod rätt snabbt att jag inte skulle få det jag begärt för den, från början (35.000kr). Efter några försök fick jag dock bilen såld. Tyvärr hade jag fått gå ner enda till 27.000kr, men det fick jag ta.

Där efter bar det av till bilaffären. Jag hade varit där och kollat lite på en Volvo V70 2.4 som såg riktigt fin ut, den hade inte gått så himla långt, den hade all utrustning jag behövde och dessutom var priset riktigt bra (för att vara hos en bilförsäljare).

Innan hade jag provkört diverse bilar. Jag hittade två riktigt fina Volvo V40 (en 01:a och en 04:a). Båda låg runt 100.000kr i pris. Och visst såg dom fina ut. Men nje... jag har aldrig varit mycket för V40. När jag körde, så kändes det väldigt stelt, obekvämt och sådär. Inredningen var tråkig, och allt annat kändes... trist.

Det var precis där efter som jag provkörde denna V70. Visst, priset låg på 134.000kr. Men jag insåg direkt att det var den bilen jag skulle ha, annars skulle jag inte ha någon alls! Man satt som en gud - allt var perfekt. Dessutom har jag så positiv erfarenhet av dessa bilar sen tidigare, eftersom att vi har en nästan likadan som tjänstebil på jobbet.

Försäljningen av min gamla hederliga 855:a sved rejält till en början. Men nu när jag har en svinigt bra/ny bil så kan jag inte vara annat än nöjd.