Jag kommer helt att ta exakt det jag skrev lite efter förlossningen för att få det så verkligt som möjligt även om det kanske var en överdramatisk reaktion. Men ändock var det ju faktiskt så jag upplevde det hela och det är väl det man ska/vill förmedla till alla andra. Det var ju så jag upplevde det på riktigt.

Eftersom vi åkte in sent på kvällen på vad som i början sas skulle vara en rutinkontroll var jag inställd på att jobba dagen efter. Jag ville hem och sova så fort som möjligt och när det drog ut på tiden så var det förstås jobbigt. När vi till slut fick stanna på förlossningsavdelningen över natten då vi ändå skulle påbörja födandet under natten så kopplade man av på ett annat sätt när jag blev inställd på att jag inte skulle till jobbet dagen efter trots allt.

Koncentrationen var nu helt på att försöka vila (i bästa fall sova) så mycket det gick innan det var ”dags”. Detta skulle visa sig vara dömt att misslyckas. Från 00:45 till 03:30 sov jag ungefär 5 minuter då det naturligtvis inte gick att sova mellan värkarna.

När vi skulle in på förlossningen vid 03:30 blev jag lite nervös. Det var ju på riktigt nu. Det gick dock snabbt över. Allt gick ganska bra fram till narkosläkaren skulle lägga EDA:n (ryggmärgsbedövning). Allt var förberett för det 06:30. Narkosläkaren som var upptagen av annat som tydligen var viktigare kom inte förrän 07:50. Detta skrev jag under förlossningen:
”Efter många om och men kom den där förbannade narkosläkaren som skulle lägga EDA:n. Att vänta på detta 1,5h medan frugan skrek om hur ont allt gör och frågade flera gånger efter narkosläkaren. Försökte hålla mig lugn men eftersom dykt upp efter en halvtimme menade jag på att jag skulle hämta den jäkla narkosläkaren och släpa hit honom i öronen. Efter då ytterligare 1 timme kommer en klämkäck fräsch narkosläkare efter ett skiftombyte. När EDA:n var lagt blev allt mycket lugnare och jag lyckades till och med somna mellan två värkar och fick mig en powernap på 5 minuter.”

2 timmar efter EDA:n blev det dags för krystvärkarna. Redan vid detta tillfälle hade jag varit nära att brista ut i gråt på grund av all hjälplöshet man som blivande pappa känner. Krystvärkarna skulle visa sig vara ännu värre med tanke på detta.

Slut på del 1 – del 2 behandlar vidare hur jag känslomässigt kände mig.