Livet är en efterfest. Man är trött, den ljuva musiken dog ut för länge sedan och de flesta vännerna har redan lämnat stället. Precis som livet. Man är konstant trött, har ingen direkt ork till någonting och vännerna försvinner en efter en. Dom finns väl där, men inte fan ska man behöva jaga för att behålla?

Igår satt jag barnvakt åt två vildar och en sjukling. Ena vilden somnade och jag kunde luta mig tillbaka i soffan och bara läsa min braiga bok. Läser sällan nu för tiden. Har för många tankar i huvudet. Bläddrar jag fram sidan jag är på och börjar läsa så vandrar tankarna snabbt och lätt iväg åt annat håll. Till slut märker jag att jag läser, men inte vad.

Drog ut till min kära PB-Lover igår kväll och kämpade mig igenom ett avsnitt av blod, nålar och sprutor. Usch det va riktig terapi igår. Med redan värk i kroppen blev ju inget bättre av att blodet rinner och täcker hela Michaels mun när hjärntumören slår till. Vi fick även svar på vår ständiga fråga, när slutar PB? Om sju veckor. *fäller en tår*