Skulle ju skriva en sprudlande blogg om Emblahelgen. Den får ni vänta lite till på. Jag har fått ett mindre lyckat bakslag idag. Iofs var det rätt mycket förra veckan, så det kanske inte är så oväntat. Men irriterande är det i alla fall.

I morse när jag skulle gå upp gick inte det. Redan när jag vände mig i sängen kände jag att det gungade och snurrade. Att sätta sig upp gick inte. Det bara svartnade och så stöp jag igen. Lyckades fokusera tillräckligt för att ändå ta mig upp och in på toa. Där kollapsade jag i en krampande hög med händerna mot det svala kaklet.

Fick ropa så att Embla vaknade och började klä på sig. Kröp ut till köket och började förbereda hennes frukost, men det blev för mycket, så jag började kräkas av ansträngningen. Inte bra.

Embla fick ordning på sin frukost och åt duktigt samtidigt som jag försökte hålla mig vid medvetande. Hade tänkt promenera upp till skolan idag eftersom bilen är kvar i garaget sen igår, men eftersom jag inte klarade av att röra mig i lägenheten var det rätt kört.

Bestämde att Embla skulle få gå till skolan själv. Och då krävs lite tid. Såpass att när hon väl fått i sig frukosten (tar lite tid om man inte tjatar på henne) så fanns inte tid till håret. Som tur var hade vi förberett allt annat redan igår, så hon kunde ta sig iväg trots en muppig frisyr. (Kolla med tjejerna om ni kan leka frisör på första rasten, någon kanske kan fixa en fläta?)

När Embla gick ut släppte jag alla försök att verka avslappnad och lugn. Kroppen fick krampa i lugn och ro, och det vatten jag försökte dricka kom upp lika fort igen. Per ringde men det gick inte, fick lägga på för att jag spydde! :O

Lyckades ta mig till soffan, där jag har legat hela dagen med undantag för ett par varv till toaletten och köket. Har ni en aning om hur lång tid det tar att pilla i sig en portion kokta ärtor/morötter med fingrarna samtidigt som man ligger på sidan och absolut inte kan vrida huvudet utan att börja må illa? MASSOR av tid kan jag meddela.

Så har jag legat, halvt medvetslös, och dåsat, sovit, ätit om vartannat. Grannen Tobbe kom ner och tog hunden åt mig, två gånger var de ute innan han gick till jobbet, och han kommer ikväll igen. Tur han har en nyckel så han kan komma in utan att jag behöver bry mig.

Det är en sån trygghet för mig att ha de grannar jag har här. Jag hör andra människor röra sig i huset när jag mår som sämst, och det är skönt att veta att de finns här om jag skulle behöva hjälp. Tobbe som jag delar garage och har bytt reservnycklar med känner jag att jag kan be om hjälp när jag behöver, och det är otroligt värdefullt.

Att känna den här tryggheten... ja, närheten till grannarna gör att jag när jag blir så här dålig kan koncentrera mig på att slappna av och låta tiden gå och inte behöver känna paniken växa över vad som skulle hända om jag blir ännu sämre. Att slippa försöka ta mig ut med hunden och ändå veta att han får det han behöver... Ja. Jag är så TACKSAM för att jag har mina grannar här! Skickade ett SMS till Tobbe förut på jobbet, han ska banne mig veta att han gör stor skillnad i min tillvaro med sin närvaro! TACK för att du finns!!!

Det tog sex timmar att pilla i mig min matportion. Fick sova tre gånger under tiden. Och gå på toa ett par gånger, och varje gång jag var uppe svartnade det för ögonen, och så somnade jag utmattad efteråt.

Nu har jag dock lyckats ta mig upp i sittande läge. Och jag har varit uppe en vända till och värmt lite mat också, så nu sitter jag upp och äter. Misstänker jag får ta en sovpaus innan den här måltiden är klar, men jag SITTER upp i alla fall! :D SEGER! :D

Hoppas bara det vänder nu, helst fort, för det här har jag ingen lust med. Jag vill ju LEVA. Inte bara fokusera på att överleva.

Tankar jag hade inför veckan igår: Avsluta invändig rekond av bilen, tvätta av enkelt på utsidan, visa upp bilen för en lackfirma och få lackförlag. Skaffa lite småsaker till bilen, besöka en väninna jag inte träffat på länge. Fortsätta plocka i garaget och ev påbörja en lackrekond av bilen.

Förutom vanliga vardagsbestyren då. Nu får vi se när jag är så pass fräsch att jag kan stå upp igen, i värsta fall får det bli en period av äta, vila, dricka, kissa.

Håll bara tummarna för att den inte blir så lång är ni rara. :) Jag har ju ett liv att leva! :D

Puss / Ellen :)