Lofar 2003-01-10 - 2009-04-07

Idag ... tja... jag har helt enkelt inte de ord jag behöver just nu.

Skulle berättat om förra veckan och om helgen i Skåne och sånt, men ... idag hände något oväntat och väldigt jobbigt.

Den senaste veckan har Lofar känts lite "trög". Orkeslös helt enkelt. Pälsen var inte längre blank utan matt, och han har tappat intresset för maten. Började tunna ut, och var ständigt andfådd. Tänkte det kunde vara något virus eller någon infektion kanske.

Efter att jag varit borta några dagar och träffade honom igen i söndags kändes det helt klart att det inte var "min" Lofar längre, något var fel. Igår gick vi till affären, 500 meter bort. Han orkade inte alls med. Gick långsamt efter mig och såg helt utmattad ut. Tog en halvtimme dit och hem. Ett steg i taget i trappan. Vinglig av utmattning.

På promenaden slog det mig att hans pappa dog av ett hjärtfel. Jag blev helt kall. Idag gick vi lite på baksidan av huset, men han orkade inte busa eller springa något. Bestämde mig för att ringa till djursjukhuset för att få en undersökning.

Fick en tid 15.20. Grannen följde med in, och Embla också såklart. Veterinären hade svårt att höra hjärtljuden. Vi fick gå vidare till röntgen. Tre plåtar där visade vätska i lungorna, runt lungorna och i buken. Jag började ana hur det skulle sluta.

Han fick en kanyl i benet och ett par sprutor med vätskedrivande, och sedan gick vi ut för att vänta in en veterinär specialiserad på att göra hjärtundersökningar med ultraljud. Lofar kissade massor, det märktes att det fanns mycket vätska i honom. Satt i parken och åt lite mat och pratade och gosade. Grannen var med hela tiden och Anna-Karin kom ner en sväng från jobbet och gjorde oss sällskap tills de ringde och sa att det var klart för UL.

Gick in och Lofar blev rakad för att hon skulle komma åt ordentligt. Genom ALLA undersökningar idag har han varit helt suverän. Inga protester, bara samarbete och vänlig nyfikenhet på allt och alla.

Ultraljudet visade ett förstorat hjärta som var helt slappt. Ingen pumprörelse alls, det bara "fladdrade" lite. Dilaterad kardiomyopati (DCM). Därav all vätska i hans kropp, hjärtat har nästan helt slutat fungera. De var förvånade att han alls stod på benen när det såg hur illa det var.

Det fanns inga alternativ. Han fick somna i mitt knä och nu är det GRYMT tomt. Jag har ett koppel i en påse. Skålar i hallen som ingen behöver. En luddig hallmatta som inte kommer bli luddig mer när jag dammsugit den.

Har haft Lofar i fyra år och nio månader. Han var ett och ett halvt år när jag fick honom. Undernärd och strykrädd. Första sommaren trodde jag att jag skulle gå under med ett tonårstrotsigt monster till hund som var tyngre än jag själv. Det var mycket hårt arbete. Men det gav reslutat. En luddig polare i vått och torrt.

Han har verkligen varit min lust och min last. Det är inte lätt att hålla ett hem i skick med en leonberger i familjen. :) Å andra sidan har jag aldrig varit ensam. Jag har alltid känt mig trygg med honom. Ett gott sällskap som gjort att jag kommit ut och gått.
Utan honom hade jag inte upptäckt alla vackra områden kring byn och lärt känna Hällekis så som jag gjort. Och inte heller fått kontakt med så mycket människor.

Han har alltid varit glad att man är här. Han har alltid tyckt att allt man gör är fantastiskt. Han var fluffig och mysig att umgås med och att ta i. Fysisk kontakt kunde man få hur mycket man ville. Ett ständigt sällskap utan större krav på tillvaron än att få vara med. Fluffsöt och kontaktskapande.

Han lärde mig väldigt mycket om mig själv. Det här med tydlighet och gränssättning som jag fick jobba mycket med i början är ju saker jag haft stor nytta av även i mänskliga relationer.

Han har varit "någon" som brytt sig om att jag kommit upp och ut varje dag och visat mycket uppskattning.

Han lämnar ett STORT tomrum efter sig.

Lägger upp bilder från idag följt av bilder som tidigare varit med här på garaget. Massor av bilder. Men de är här för MIN skull. Det här är min Lofblogg. Här kan jag se honom när jag vill.


Tobbe och Lofar i parken utanför djursjukhuset.


Vi sitter och väntar på ultraljudsundersökningen.


Efter beskedet. Tobbe och Lofar i rummet dit vi fick gå.


Embla gosar med Lofar i väntan på veterinären.


Lofar ligger hos oss i väntan på veterinären...


Lofar har fått sitt medel och allt är lugnt.


Ett sista avsked innan vi for hem. Hundlösa. :´(

**********************************************************************************

Här kommer bilder av hur Lofars liv varit. Glada, varma, härliga bilder av hur jag och Embla minns honom. Ständigt busig, mjuk, charmig, kladdig, full med nöjda ljud och knasigheter.

**********************************************************************************