Jag har pendlat lite fram och tillbaka de senaste dagarna och stundtals känt mig rätt stark. Senast i morse kände jag att jag kommer nog klara av att vara med i morgon men efter ett långt samtal med mamma, då jag bara gråtit och skakat hela tiden, känner jag väldigt starkt att jag kommer inte klara det. Om jag tänker på det som "avlivningen" så känns det som att jag kan och vill vara med till slutet, men när vi började prata detaljer som var vi ska stå någonstans, vilken grimma han ska ha på sig, vad jag ska göra de sista minuterna innan lastbilen kommer... Då ser jag plötsligt så tydliga bilder i huvudet att jag inser att det kommer inte gå.

Jag vet, att om jag verkligen var tvungen att vara med så skulle jag klara det. Jag skulle knappast bryta ihop på plats och jag skulle hålla honom stilla med skakiga händer utan en enda tår. Men från tidigare avlivningar vet jag hur hjärtat pumpar så hårt att man tror det ska slå hål i bröstet och alla tankar riktas bara till det, att vilken sekund som helst nu så smäller det. Och efter att noga ha övervägt det nu i flera dagar så känner jag hur hela min kropp bara skriker nej. Jag vill inte vara den som leder ut honom till döden, det går inte.

Jag är bra på att vara stark och på att klara mig själv. Men en sån här gång är frågan, varför? Varför ska jag vara stark? Ingenting blir bättre av det, jag mår inte bättre, hästen mår inte bättre, avlivningen blir inte mindre riskfylld och det blir inte lättare. Jag vill för en gångs skull avstå fårn att vara stark. Jag vill kunna överlämna det till någon annan och sen gå ut till honom när allt är klart och han är borta. Jag vill se honom ligga där och känna lättnaden rinna över mig, lättnaden över att allt gick bra och fort.

Att han ska dö har jag förlikat mig med. Saknaden kommer senare och den är mycket lättare att ta itu med. Det är inte just det att en liv släcks imorgon som jag mår dåligt över, utan det är alla omständigheter.
Med hundar och andra smådjur, blir en avlivning som en sorts sista stund tillsammans, när djuret stilla somnar in i ens armar. Där kan sorgen och saknaden ta över direkt. När en häst ska avlivas, är allting så... stort och dramatiskt på något sätt. Det är ändå 500 kg häst på fyra ben som ska falla ihop inför ens fötter. Det är inte stilla och vackert på något sätt. Det är smällen, fallet och sedan kramper i benen och ryckningar i hela kroppen, det ser ut lite som att lugnorna liksom kippar efter luft in i det sista trots att livet reda är borta. Sen är det uppskärning av halsen för tömning av blod.
Avlivning av en häst känns mer som en avrättning än någonting annat. Intet ont anande ställer man upp dem och riktar bultpistolen mot hjärnan. Jag hatar bultpistolen. Allting hade känts så mycket lättare om han hade haft ett gevär med sig i stället. Bultpistolen är så grym och brutal på något sätt. Även om jag vet att den givetvis dödar lika snabbt och smärtfritt som en kula, så är känslan av att en främling sätter det där kalla stålet mot hästens varma, mjuka panna som man så många gånger lutat huvudet emot i ren kärlek, nästan som att skända livet självt.
Jag är nog ovanligt känslig just när det gäller bultpistolen men jag har inga bra upplevelser med bult och mår dåligt bara av att se den på bild. Det känns som en avrättningsmetod från stenåldern trots att det är smärtfritt.

Jag kommer säkert ha hunnit ångra mig ytterligare en gång innan lastbilen kommer, men oavsett hur jag känner imorgon, så har jag nu bestämt mig för att jag måtste låta någon annan ta över. Jag ska precis gå in och fråga mina arbetsgivare om någon av dem kan ta några timmar ledigt från jobbet imorgon för att följa X i döden. Om de inte kan, så ringer jag pappa så får han ta ledigt och åka de 15 milen för att vara med. Samtidigt tycker jag så synd om honom, min lilla pappa, för jag vet att han också kommer ta det väldigt hårt. Vem som helst skulle ta det hårt.

På gården finns ett magasin som vi hyr ut till en konservator. En gubbe som alltså jobbar med att flå och stoppa upp djur, vildsvin, rådjur, fåglar, antiloper osv. Eftersom vi ska vara precis utanför magasinet och skjuta imorgon, frågade jag honom idag om det var ok för honom vilket det självklart var. "Jag skulle aldrig klara av att vara med om något av mina djur skulle avlivas" sa han. Till och med den här mannen som arbetar med döda djur hela dagarna...

Nu ska jag gå ner till hagarna och sitta där en stund tillsammans med mina båda hästar. Xenophon med bara några få timmar kvar i livet, och Tessan som bär på framtiden i magen. Det är på något sätt livets gång om än brutal... Att betrakta en levande varelse som man vet ska dö, på en viss utsatt tidpunkt i den allra närmaste framtiden, är en känsla man skulle kunna leva utan. Han vet ingenting, men bredvid står jag och bär på kunskapen om att hans timmar är räknade, att sanden rinner ur hans timglas.

Jag flyter iväg lite, men det blir så många existensiella frågor som dyker upp så här inför ett nära möte med döden, man får som det heter andra värderingar. Dessutom fick jag reda på en sak om mig själv idag som inte gör saken bättre, även om det är åt andra hållet så bär det på likheter med situationen jag måste möta imorgon.

Imorgon kl 10, tänk på oss då.