Nu är det klart. Vill börja med att tacka tusenfallt för allt stöd jag har fått, alla goda råd och för alla tankar som sänts till mig och min vackra pojke, vi har känt det!

Allt gick bra och jag behövde inte vara med. Det gick fort och smärtfritt och hästarna i himlen har nu fått sällskap av en grå liten kille med lång, trasslig man som betar mitt bland dem.

Tänkte för min egen skull berätta om hur allt gick till, och är man känslig för blod och så vidare ska man inte läsa vidare nu.

Lastbilen kom för det första 20 min för tidigt. Jag jobbade i stallet och hade inte ens tagit in Xenophon fårn hagen när han kom. Men jag vägrade stressa utan plockade in Xenophon precis som vanligt. Slogs ännu en gång av tanken på vilken underbar ängel han är. Trots alla sina egenheter och de ständiga busen och alla knasiga påhitt, så är han ändå den mest lätthanterade hästen jag någonsin haft. Han fick stå i sin box en sista stund, medan jag skrev på papprena och betalade.
Lyckligtvis hade Gunilla gått med på att hålla honom så hon fyllde en hink med mat och sen tog hon med sig honom ut. Jag sa inte hej då, det går inte. Det är för overkligt och jag tycker bara det känns stelt och konstigt. Jag trodde att ajg skulle vilja titta genom ett fönster åtminstone, men kände bara stark motvilja så jag gick längst in i stallet och började städa runt bland fodret, så högljutt som jag bara kunde för jag ville inte ens höra när han föll.
Efter ett tag kom Olle in och sa att maten tagit slut, så jag fyllde en hink till bredden med havre och gav honom. Sen tog det inte lång stund innan jag hörde smällen och förstod att det var klart. Gick raka vägen ut och fram till honom.
Då kommer tårarna så klart, men det är inte de ångestfyllda, jobbiga tårarna längre utan det är bara en stilla sorgsenhet över allt. Över alla planer jag hade för honom och mig som aldrig blev av, över att jag aldrig skulle få se honom bli gammal, över alla stunder vi haft som aldrig kommer igen. Det blir plötsligt så påtagligt oåterkalleligt när man ser dem ligga där, man inser helt plötsligt vad det är man beslutat om och att man aldrig kommer kunna göra det ogjort. Samtidigt som man givetvis vet att det var det enda rätta beslutet.
Han hade ganska mycket ryckningar och rörde sig länge. Samtidigt bubblar och låter det mycket av blodet som formligen forsar ut ur det stora hålet i halsen. Men sådant rör mig inte, det är helt oväsentligt. Hade inte hunnit klippa en bit av manen innan, och det var ganska svårt att hitta några testar som inte var blodiga, men klippte till slut en bit av pannluggen. Tyvärr går lukten av honom ur fort men jag vill ändå ha det kvar.
Jag satt hos honom där en stund, klappade på den varma, mjuka halsen och strök honom över huvudet. Bad om förlåtelse.

Jag hade kunnat sitta där en hel evighet men lastbilen måste förstås åka vidare så till slut jag jag och Gunilla in i stallet igen medan lastbilen lyfte upp honom. Den biten är onödig att se när det är en egen, älskad häst. När han var klar körde jag ut en kärra med spån och täckte över allt blod med och sen tog vi traktorn och körde bort spånet.

Sen kommer lättnadskänslan. Man blir så lättad över att allt är klart att man bara vill skratta och hoppa. Det låter hemskt konstigt, jag vet. Men det är en sån enorm anspänning att gå och vänta på det här, i flera dagar, ja veckor. Man är nervös och har ångest och de sista minuterna är helt fruktansvärda. Man kan inte gråta, man bara springer omkring helt stirrig och vet inte var man ska ta vägen. Så sen när man äntligen ser med egna ögon att det är klart, att min fina pojke aldrig mer kommer ha ont, då rinner allting bara av en.

Vi gick upp till huset och fikade en stund jag och Gunilla, pratade om vädret och alla blommor som kommit, lite om liv och död, om hur man blir härdad utan att någonsin bli van. Och sen återgick plötsligt allt till vardagen. Och det känns skönt.

Jag har tagit ner hans foderstat från väggen, suddat ut hans namn från foderlistan och slängt den blodiga grimman han hade på sig. Resten tar jag tag i någon annan dag. Inte för att det känns jobbigt, utan för att jag vill ha honom kvar en liten stund till. Jag vill liksom inte rensa bort honom helt på en gång. Och det är ingen brådska heller, man kan ta det stegvis, det är en del i processen.


Xenophons sista havrehink

Jag försöker tänka hur länge jag har haft honom och det känns helt ofattbart att komma fram till att det bara är 2,5 år. Det känns som att han alltid varit en del av mitt liv, vi har gått igenom så mycket tillsammans. Tessan har jag haft snart ett år och det känns inte som att jag lärt känna henne för fem öre än. Xenophon kände jag från insidan och ut, alla hans små egenheter och att man aldrig skulle utesluta ett bus eller en brall. Han var alltid glad, jag har aldrig sett honom grinig eller missnöjd. Hans uppsyn var alltid nyfiken och pigg, han ville alltid vara med och undrade vad man höll på med. Han älskade att busa och springa, han kunde få till rörelser i luften jag aldrig trodde en häst kunde, även med mig på ryggen. Jag har farit av med buller och brak ett antal gånger, men han har aldrig gjort något dumt med mening, han har bara varit så glad och full av energi att han inte kunnat rå för det. Vi har varit osams många gånger, när jag velat träna och han bara velat studsa omkring. Men så fort det kom till tävling var han helt hundra procent fokuserad. Han gick in för sin uppgift med kropp och själ, åt och drack och vilade som han skulle och ställde aldrig till med några bekymmer när man skulle åka någonstans.
Alltid ville han ställa upp för mig, jag kunde få med honom på vad som helst, han hade gått genom eld om jag bett honom. Goare liten charmkille får man leta efter. Och det är det jag kommer få göra nu, jag kommer aldrig hitta någon som han igen. Vi hörde verkligen ihop, vi var ett par. Jag älskade honom precis som han var, med alla dumheter han alltid hittade på och alla sina missbedömningar och korkade idéer. Han var inte smart min kille, men oändligt snäll. Och så otroligt vacker. Jag har aldrig sett någon vackrare häst.
Jag har alltid varit så otroligt stolt över honom. Hade visat upp honom för hela världen om jag kunde. Han har uppfyllt alla mina förväntningar och mer där till. Jag önskar att jag hade kunnat ge honom ett längre liv än de korta 9 år han fick på jorden. Men nu möts han av min älskade Kicki i himlen, som han älskade lika mycket som jag. Sedan får han busa och leka och vara galen i all evighet tillsammans med vänner på en plats där man aldrig har ont.

Och här kommer avslutningsvis lite bilder på min underbara kille.


Den sista bilden jag tog av honom.


Precis så som jag alltid kommer minnas honom, med den långa manen åt alla håll, en nyfiken blick och full av bus.




Jag och Xenophon på Tingstäderitten, Gotland 2007, klarade vår första 120 km


Jag och Xenophon rider upp mot målgång på Rimboritten 80 km 2007

Jag har älskat den här hästen av hela mitt hjärta och kommer alltid att göra det.

Nu återstår bara att gå vidare, ta tag i vardagen igen och låta livet rulla på. Jag har bestämt att nu ska jag ta mej fan vara glad ett tag, och slippa sjukdomar, skador och död. Jag har ett litet föl att se fram emot som tillsammans med sin mamma nu kan få all min uppmärksamhet, tid och glädje. Sommaren är på väg, nu blir allt lättare har jag bestämt!
I eftermiddag packar jag bilen full och åker hem till Mora över helgen. Spenderar lite tid med mamma och hämtar styrka hos familjen. Sen kör det igång med full fart igen, flytt, födsel, nytt jobb, nya och gamla vänner. Livet går vidare. :) Kram på er alla!