Ok, jag och Volvon är inte lika osams längre. Vi har fått medling av Jocke (PansaR) som hjälpt oss till stora framsteg och i dagsläget känns det som att vi kanske ändå har en framtid tillsammans.
Mitt orealistiska mål har varit att få klar bilen till imorgon och g.org-träffen i Borlänge, och det känns inte HELT orealistiskt längre.

Sen har jag blivit så fruktansvärt nervös!
Jag är en sån som drar ut på saker in i det sista, och inbillar mig ALLTID att jag har mer tid på mig än vad jag har.
Min häst ska ju som bekant få föl, och på måndag är hon på dygn 320! En normal dräktighet ligger på 330 dagar upp till 345 innan de har gått rejält över tiden. Med andra ord så kan hon rent teoretiskt föla från och med idag och framåt utan att det anses farligt tidigt. Herregud!
När man gått i 11 månader och väntat och väntat, så har man liksom fått ställa in sig på att det är LÅÅÅNG tid kvar. Oavsett om vi pratar augusti eller januari så har det varit LÅÅÅNG tid kvar. Plötsligt så inser jag att det är inte alls LÅÅÅNG tid kvar, det är snarare KORT tid kvar!

Jag har inte sett ngr tecken på att nedkomsten är nära föreliggande än, men rent teoretiskt (åter igen) så skulle jag lika gärna kunna mötas av vaxproppar och förverkar imorgon när jag kommer till stallet. Ååååh gud hjälpe mig, jag kommer inte kunna andas av nervositet när det väl är dags!

Kontentan av det hela är att om inte många dagar så tar jag mitt pick och pack och flyttar ut till stallet. Måste ju nämligen sova där när det närmar sig, för att kunna vara med vid fölningen och rätta till ev fellägen och göra andra (förhoppningsvis inte nödvändiga) ingripanden. Så om jag blir osynlig, eller för all del ovanligt otrevlig, så beror det på nattvak och sömnbrist och på att jag försökt sova på en höbal ungefär.

Ja herregud vad har man gett sig in på! Jag döööööör!