Ännu en natt i stallet... Fortfarande inget föl. Va fan! Jag med mitt dåliga tålamod börjar misströsta nu. Fast jag VET ju att det kommer bli ett föl någon gång, hon kan ju omöjligt vara dräktig i två års tid. Fast nu har man gått runt och varit nervös för att det inte ska bli något så länge. Betäckning - tänk om det inte blir något? Första ultraljudet - tänk om det inte har blivit något? Andra ultraljudet - tänk om det inte blir något?
Men eftersom Tessan är lika bred som hon är lång just nu, så behövs ingen närmare undersökning för att konstatera att hon är dräktig. Men jag är så inställd på att det "kanske inte blir något" att jag liksom inte fått in i min hjärna att nu är det 100% säkert att det blir något. (Även om vad som helst kan hända, som att fölet dör, men det kommer iaf komma UT förr eller senare.)

Stugan jag bor i där på gården ligger vägg i vägg med hönshuset. Fy fan för att ha en tupp alltså! Någon gång runt 4 på morgonen började han med sitt jäkla kuckelikuande och sen höll han igång ända tills jag åkte hem vid 10-tiden någon gång. Vid 4 hade jag precis gått och lagt mig efter nattens andra tur till stallet så han var inte speciellt populär, tuppjäveln. Varför låter dom kuckeliku? Är det för att hönorna ska tycka att han är sexig och vilja skaffa barn med honom eller? Isf, måste han kuckelikua varenda morgon, räcker det inte med att göra det i samband med själva påsättandet?

Ikväll är jag laddad dock. Inatt ska bebis pluppa ut! SKA! Kanske ska ge henne räkor? Har hört att skaldjur kan sätta igång hela processen, i alla fall när det gäller människor, det var nämligen i samband med en kräftskiva som jag själv pluppade ut har jag fått höra. :P