Igår kl 23.07 födde Tessan äntligen ett litet stoföl, som förstås helt enligt planerna ska heta Kenza.


Kenza knappt en timme gammal

Jag är sååååå slut och trött och lycklig!
Men vi tar det från början.

Igår förmiddags åkte jag och och köpte två fölgrimmor, och skämtade om att nu kan jag åka hem och tala om för Tessans mage att nu är grimmorna inköpta så nu kan du komma ut! Vid 21-tiden åkte jag ut till stallet för ännu en natts vakande. Då var hästarna redan inne och Tessan såg lugn ut. Juvret var väldigt spänt och fullt med mjölk, men inte mycket mer än vanligt, och jag tyckte fortfarande mjölken var lite väl tunn och rinnig. Så jag förberedde mig på ännu en lång natt i halmen tillsammans med myggen. Satte mig inne i gästhuset och läste i ett par timmar, och vid 22.50 ungefär tog jag min sovsäck och gick ut till boxen. Tessan stod och åt i godan ro, så jag bäddade ner mig i mitt hörn och tänkte sova. Så fort jag lagt mig till rätta slutade Tessan äta, började vandra runt i boxen och skvätte lite vatten som såg ut som kiss, så jag tänkte inte längre än att hon kissar.
Men hon betedde sig ändå lite konstigt så jag satte mig upp och höll ett extra öga på henne. Var helt övertygad om att hon hade förvärkar, det kan dom ha en eller ett par dygn innan. Till slut la hon sig ner och verkade lugn, men när hon reste sig upp efter ett par minuter såg jag den vita fostersäcken och en hov sticka ut!


Nu börjas det...

Nu jävlar var det någon som fick eld i baken. (Jag alltså, inte Tessan.) Hjärtat började slå som jag vet inte vad och andas tror jag inte att jag gjorde på hela tiden. Tessan vandrade runt runt med den där ensamma hoven utstickandes ur rumpan. Tankarna började genast mala och jag var efter ungefär 30 sekunder helt övertygad om att fölet låg fel och att allt skulle gå åt helvete.
Efter en lång stund så la sig Tessan äntligen ner, med rumpan ganska nära väggen men tillräckligt med utrymme för att fölet skulle kunna komma ut. Jag gick fram och började hjälpa henne genom att dra. Det syntes fortfarande bara en hov, och det benet stack ut ungefär upp till halva skenbenet och vid det laget tycker jag att det borde komma en hov nummer två. Därför gick jag in och fick tag på den andra hoven, tack och lov (så rädd för diverse fellägen!) som tryckte lite mot sidan och därför "bromsade" lite. Fick tag på den där inne och kunde dra ut den också, så att båda hovarna stack ut. Drog i takt med värkarna i ett ben i taget och till slut stack det ut en liten nos. Jag var fortfarande helt övertygad om att fölet låg fel, säkert hundsittande som brukar vara det svåraste läget att få bukt med. När nosen stack ut var jag även övertygad om att fölet redan var dött.
Tessan stånkade och lät och andades konstigt så med stigande övertygelse insåg jag att även Tessan skulle dö och att jag skulle stå där helt utan häst.
Men så plötsligt sa det plopp och hela fölet, förutom bakbenen, var ute. Och tro det eller ej men det lyfte på sitt lilla huvud och verkade i högsta grad levande.


Välkommen till världen du lilla blöta skrutt. :)

Jag ramlade baklänges mot boxväggen och sen låg vi där alla tre och pustade ut. (Hur jag lyckades ta bilderna ovan har jag ingen aning om, för mina händer skakade som jag vet inte vad hela tiden.)
Det hela tog garanterat inte mer än fem minuter, från det att Tessan la sig ner till att fölis var ute, men gud vilken evighet det kändes som. (I alla böcker man läst står det att om stoet krystar och inget händer på 20 min ska man ringa veterinären. Nu var ju min bebis ute på ovanligt snabba 5 minuter men jag hann ändå slå numret till distriktsveterinärerna två gånger...)

Kan säga att jag är HELT övertygad om att Tessan väntade på mig. De kan styra ganska mycket själva när de vill föda, efter väder och andra omständigheter. Och jag är helt säker på att eftersom det var hennes första gång ville hon känna tryggheten av att ha mig där. Och satte igång så fort hon mörkte att jag lagt mig till rätta där jag brukar ligga hos henne. :)

Efteråt var Tessan verkligen helt slut och låg kvar på sidan länge medan fölis började försöka få ordning på sina långa ben och till slut gjorde några tappra försök att resa sig. Jag insåg att jag inte kollat än vad det var för kön och blev överlycklig när jag insåg att jag fått mitt önskade stoföl!
När det började röra sig så reste sig äntligen Tessan, först på sidan så att hon kunde vända på huvudet och nosa på sin nyfödda lilla bebis. Sen kom hon upp på fötter och fölet var inte sent att göra detsamma. På otroliga 20 minuter hade det efter några kullerbyttor och totalmisslyckandet kommit upp på fyra ostadiga ben sospretade åt alla möjliga håll och darrade ostadigt.
De brukar normalt resa sig inom en till tre timmar så vilken liten tuffing detta är!


För första gången uppe på benen, efter bara 20 min. Här ca en halvtimme gammal och på jakt efter mjölken.

Jaha då var orosmoment ett över. Då kommer nästa anhalt, nämligen att lillen ska få i sig den första råmjölken. Fölen föds nämligen helt utan antikroppar och får i sig alla dessa genom mjölken. Förmågan att ta upp antikropparna minskar dock hela tiden och får den inte i sig råmjölken inom ett par timmar, blir de ofta så svaga att de inte klarar att stå och kan många gånger dö till följd av detta.
Det är vingligt att stå på sju meter låna ben när man är så liten och ny, och Kenza vinglande än hit, än dit och stod på öronen några gånger. Countesse, som vid det här laget hade fattat att det där lilla knytet var hennes, ägnade sig helhjärtat åt att lukta och slicka på sin bebis, vilket inte direkt hjälpte henne att hålla balansen.
Efter en timme och tio minuter hittade Kenza så äntligen mjölkbaren, helt på egen hand, och sörplade i sig den viktiga mjölken ljudligt och intensivt. Så fort hon druckit i knappt en minut föll hon ihop i en hög av ben i halmen och somnade som en stock.


Åh hej vad trött man blev efter en timmes kämpande på vingliga ben.


Var i hela fridens namn kom det här lilla miraklet ifrån?! :D

Efter lite sömn så var det upp igen, mer letande efter mat och ytterligare en stunds sörplande av mjölk.
Ett annat orosmoment är efterbörden, som inte sällan blir kvar inne i stoet och kan orsaka infektioner om den inte kommer ut efter några timmar. Tessans efterbörd ramlade ut efter bara 30 min, och den såg hel och fin ut när jag lyfta ut den och kontrollerade den.


Kunde inte låta bli att ta en bild. :P

Efter tre timmar hos mor och dotter i boxen, när de hittat varandra och vilade, insåg jag plötsligt hur otroligt slut jag var i hela kroppen! Kunde knappt stå på benen. Tog mig in i gästhuset och sov ett par timmar. Vid 4-tiden gick jag ut igen och kollade till dem, då stod Kenza på benen igen i full färd med att hitta tillbaka till maten. Sov ytterligare en timme på det innan stallägaren kom och knackade på för att gratulera.
Sen hjälptes vi åt med att ta ut Tessan en stund medan fölis fick vänta i boxen. Stoet behöver röra på sig för att livmodern ska dra ihop sig och stöta ut alla slaggprodukter. Rörelsen i kombination med stressen över att vara ifrån fölet skyndar på processen. Tessan skrek och sprang och var riktigt orolig som sig bör, och fick efter tio minuter gå in igen.
Sen åkte stallägaren till jobbet och jag passade på att sköta det praktiska. Mocka ut ur boxen, slänga bort efterbörden, ge Tessan sin avmaskning och tvätta fölets navelstump med jodopax. Sen åkte jag till mormor och fick mig ett mål mat, hämtade Akilah och åkte hem. Och nu sitter jag här och kan fortfarande inte fatta vad som hänt. :P
Denna underbara lilla varelse som jag väntat och längtat och hoppats på. Plötsligt är det inte bara en rund mage längre utan ett livs levande litet föl som stapplar omkring i halmen, gnäggar sitt underbara lilla fölgnägg och sörplar mjölk så det står härliga till!
Kan man bli annat än lycklig och TACKSAM över att allt gick precis som det skulle?!


Superduktig mamma och dotter.


Underbara lilla sak!!


När jag lämnade dem nu på morgonen hade de slagit sig ner för att vila båda två. Välförtjänt vila för en superduktig förstagångsmamma och en liten ny krabat i världen!

Jag lovar att ni kommer få se mer av detta underverk, men nu ska jag duscha och byta kläder och försöka komma till liv efter en i stort sett helvaken natt. Sen bär det förstås av till stallet igen, för inte vill man vara någon annanstans nu.
Uppdaterar den här bloggen under dagen när jag lagt ut filmerna på henne på youtube. Men det brukar ta att tag och så länge vill jag inte vänta med att sprida nyheterna. :)

Och förlåt för mitt tjat om att det varit så jobbigt att nattvaka och att jag varit så trött, glöm det - för det här har varit värt varenda liten sekund!!!