Ja herregud vilken klyschig rubrik. Men det finns ett fenomen som jag stöter på hela tiden, känns det som. Detta med att inte kunna klara sig ensam. Folk som inte kan stå på egna ben utan som måste ha en pojkvän/flickvän för att känna sig komplett.
Jag har kompisar som inte varit singel mer än kanske sammanlagt 2 månader de senaste fem åren. Och då har de avverkat flertalet pojkvänner under den tiden. Som att så fort de går ur ett förhållande så bara måste dom hitta någon ny, och verkar ta första bästa som visar ngt besvarat intresse.

Samma sak med dem som tror, att de måste ha en partner för att vara lyckliga. Och att partnern är den som gör dem till en människa.

Jag är quite frankly trött på att höra om folk som gnäller för att de är så ensamma, för att de måste sova solokvist varje natt, för att de inte får höra "jag älskar dig", för att de saknar någon.

Men för fan männidkor! Det finns bara en enda person här i världen som kan göra dig lycklig, och det är du själv. Att gå runt och förvänta sig att man en dag ska träffa den person som gör livet lätt att leva och bringa rosa moln och kattungar till vardagen är så naivt.
En människa är komplett som hon är, det behövs ingen partner för att komplettera. Dessutom är det inte förrän du älskar dig själv som du verkligen kan bli älskad för den du är av en annan människa!

Folk verkar bygga upp sitt liv runt en partner, istället för att bygga upp det runt sig själv. Man måste lära sig stå på sina egna ben, hitta sin egen trygghet och sin egen väg, och SEN kan man blanda in en annan människa.
Det kanske verkar som en bra genväg, men att tro att någon annans kärlek kommer göra dig hel är fel. Det är bara din egen kärlek som kan göra dig hel. Älskar du inte dig själv så kommer inte ett enda "jag älskar dig" i världen få dig att bli lycklig.

Visst förstår jag väl att man kan älska sin partner och det är ju självklart underbart och så vidare, men den dagen man blir beroende av en annan människa så har man tappat sin självrespekt anser jag. Det finns så många människor, jag känner flera själv, som går ur ett förhållande in i ett annat för att de är så rädda för att bli ensamma. Varför det? Vad är det som är så farligt med att vara ensam?

Många gånger har jag hört kompisar säga något i stil med "Nej, han/hon är inte min stora kärlek men vi trivs tillsammans och det funkar, så varför inte?"

Personligen så skulle jag aldrig ge mig in i ett förhållande om jag inte kände att det var helt rätt. Jag väntar på att bli upp över öronen förälskad och swept of my feet av någon. Till den dagen så tänker jag fan inte ge mig in i något halvhjärtat, då klarar jag mig bättre själv.

Men jag förvånas över hur många som inte anser sig göra det.
Att tro att man inte börjar leva förrän den dagen man hittar sin stora kärlek är ju att slänga bort sitt liv! Det finns så mycket annat i livet att vara lycklig över och att leva för. Men så många verkar bara spendera dagarna med att vänta på Mr/Ms Right.

Dessutom är det sådana människor som är helt trygga i sin egen person, som går sin egen väg, älskar livet och bär huvudet högt som man lägger märke till och som folk vill vara med. Lyckliga människor är som magneter för andra människor.

Den som desperat letar efter kärlek och inte gör annat än väntar på dagen då den ska infinna sig, den vinner ingenting. Klagar man över att man är så ensam och övergiven, då blir man det också. För ingen vill umgås med en lipsill som inte kan ta för sig. Sitta hemma på en stol och vänta på att livet ska börja är detsamma som att sitta hemma på en stol och vänta på att dö. Livet började i samma ögonblick som du kom till världen, ta chansen och gör något vettigt av det!

Förlåt om jag låter gnällig så här på kvällskvisten, men efter att ha lyssnat på ett evigt whinande om ensamhet från alla möjliga håll så blev jag bara så trött. DU bestämmer om du ska vara lycklig. Endast DU kan genom självrespekt och kärlek till dig själv och din kropp kan göra dig lycklig. Att ha en fantastisk pojk/flickvän vid sin sida är bara en bonus som maximerar välmåendet, men framförallt så måste det komma inifrån dig själv.

Tack och hej!