Har en sak jag bär på...som jag inte har berättat för så många. Vissa utvalda vet och vissa vet nog redan p.g.a hur jag är men de vet ju inte säkert...
En sak som många nog tar lätt på, alltså, man kanske tänker: Shit då, hur hemskt va de å berätta då? För numer är de ganska vanligt men för mig är de konstigt nog ganska jobbigt att berätta, iaf för de närmaste...inte ens min älskade mamms vet...som jag berättar i princip allt för...

Saken är den..seriöst, det är svårt för mig att t.o.m skriva det...jag är bisexuell..visst, ingen big deal, eller hur? Men ändå så är det det, iaf för mig. Det är absolut inte så att jag skäms över mig själv, snarare tvärtom...Jag är stolt över den jag är och tycker att jag har mer förmåner än de personen som är hetero, jag har ju större urval så att säga :)

Men att berätta detta för mina närmaste har visat sig svårare än jag trodde...Den enda i min familj som vet är min lillebror! Jag vet att storebror förmodligen redan gissar sig till det men han vet ju inget säkert...2 kusiner vet också och sen några vänner också, som jag litar väldigt mkt på...
Varför är det lättare för mig att skriva det här än att berätta för min egen mamma? Hon som säkert inte skulle bry sig speciellt mycket...hon älskar mig hur jag än är, de vet jag ju så väl!
Jag vill berätta så varför går det inte?
....Jag va hemma hos mina föräldrar hela helgen...På lördagen innan vi skulle på fest för mina kusiner så tänkte jag nog 20 gånger att :Nu berättar jag! Varför gjorde jag de inte? De va nåt inom mig som sa stopp! Vad? Varför går de inte? Vad är jag rädd för? Som sagt så VET jag att mamma älskar mig o skulle älska mig precis lika mkt efter att hon fått reda på de, så varför?
De jag berättat för hittils har ju tagit de som vad som helst liksom...Visst, de 2 kusinerna jag berättat för blev lite chockade men inte så farligt...
Min lillebror va helt underbar, hans kommentar när jag berättat: Jag struntar i vad du är, jag älskar dig ändå :) Sagt av min annars så kaxiga 16åriga lillebror! Love him sooo much! :D

Det som blir jobbigt med att inte heller berätta är ju som när mamma o jag va i stan förra veckan..Vi va inne i en klädaffär o där ser jag en tjej som ja träffat innan o jag fick nån känsla redan första gången jag träffade henne...Ja, så där i affären ville jag ju spana lite på henne...Sådär som man gör ;) Men jag såg henne precis när vi va på väg ut från affären, jag ville ju säga till mamma: Nej, vänta, jag ska bara kolla in henne lite först :) Hade det vart en kille jag skulle spana på hade jag sagt så hur lätt som helst o mamma hade skrattat lite o spanat hon också haha ;)
Asså, det här är ju den jag är...och jag har alltid varit den jag är o skitit i vad andra tycker...jag är jag, that's it liksom...skiter väl i om du tycker jag är ful eller att jag skrattar för mkt o.s.v....så de här borde inte vara något problem för mig!?!

Den enda jag egentligen känner att jag skulle få "problem" med är pappa...han är emot en hel del av vad jag gör/mina val...Som att flytta dit jag flyttade, att jag färgar o ändrar håret så mycket, mina piercings, tatueringarna...fan, allt jag gör är ju fel så vad fan skulle han säga om jag sa att jag är bi? Utesluta mig från släkten? Inte låta mig börja köra den där jävla skogsmaskinen som jag så gärna vill? Nä....han får nog aldrig veta.... (Nu låter de som att min pappa är ett monster, det är han inte)

Men....det som stör mig som fan är...VARFÖR kan jag inte berätta de för mamma???


(Till er som tror att de här va anledningen till att de tog slut mellan mig o exet så är svaret, NEJ)