Läge att skriva av sig lite...
Jag drömde om min älskade Xenophon i natt. Det var helt fantastiskt skönt faktiskt, kändes som att jag hade honom nära en liten stund till. Vi möttes ute i skogen, jag var där med hela min familj men det var bara jag som hörde ljudet av galopperande hovar och tittade upp. Där kom han i full galopp, lika vacker som alltid, med manen fladdrande i vinden och öronen spetsade. Så sprang han raka vägen fram till mig och jag kramade honom om halsen och grät, och sen stod vi där hur länge som helst. Till slut så travade han vidare ut i skogen, men han stannade och vände sig om och gnäggade åt mig det sista han gjorde innan han försvann.
Vaknade i morse men en varm harmonisk känsla, som att jag fått en sista stund med honom och fått känna den varma, lena pälsen under mina fingrar igen.
Det är 4 månader sen han gick vidare nu, och ett år och 3 månader sen min första häst gick vidare.

Ibland känns allt man har nu så himla onödigt på nåt sätt, när man tänker på allt man fått offra på vägen, för att komma hit.

Sen när jag loggar in på Facebook har en av mina bästa vänner lagt upp ett foto på sin häst, som också lämnade jordelivet för bara någon vecka sedan. Han och Xenophon delade hage när vi hade våra hästar tillsammans, och vi har ridit tillsammans på de två hur många gånger som helst.
Min kompis hade skrivit: "Du fattas mig älskade vän" och precis så är det. I ett slags tyst samförstånd så länkade hon den här texten till mig:

Den är larvig och hyffsat dålig tycker jag, men budskapet är tröstande. Att någon dag, någon gång så får man återförenas med alla man en gång förlorat, släkt, vänner och älskade djur.

Det finns en bro som förbinder Himlen och Jorden.
Den kallas för Regnbågsbron på grund av dess många vackra färger.
Alldeles bredvid Regnbågsbron ligger ett land med vattendrag, kullar och dalar med mjukt, friskt gräs.
När ett älskat husdjur... dör kommer det till denna plats.
Där finns alltid mat och vatten, och varmt vårväder.
De gamla och svaga djuren blir unga igen.
De som blivit skadade blir hela igen.
De leker med varandra hela dagarna.
Men det är en sak som saknas.
De är inte tillsammans med den speciella person som älskade dem på Jorden.
Så varje dag springer de runt och leker tills en dag kommer då de plötsligt slutar leka och tittar upp.
Deras nosar sniffar, öronen spetsas och blicken skärps och plötsligt lösgör sig en från gruppen.
Du har blivit upptäckt och när du och din speciella vän möts samsas ni i en glädjefylld omfamning som varar för evigt.
Ditt ansikte blir kysst om och om igen, dina händer smeker det älskade huvudet och du tittar än en
gång in i ögonen på ditt trogna husdjur som så länge saknats i ditt liv men aldrig i ditt hjärta.
Sedan går ni över Regnbågsbron tillsammans
för att aldrig mer skiljas.