Natt på jobbet igen. Andra natten av tre och det känns rätt bra.Haft endorfiner nog som har livat upp mitt liv i allafall fyra timmar. Det va en liten kick jag fick, medans jag satt och diskuterade bilar med min kära vän. Verkade så väldigt aktuellt och ett "måste-ha" objekt för stunden. Men nu sitter jag här och funderar på om det verkligen är värt det.
Jag är för snål för mitt eget bästa och jag vet inte om jag har dom där 39.000 till den där S40n. Snålheten har alltid hållt mig tillbaka och när det gäller att spendera stora summor på en och samma gång så känns det tungt att lämna ifrån sig dom. Men glädjen i efterhand känns väl lite positivare.
Kanske så känns det bättre efter jag slängt ut en förmögenhet på en bil, som jag sedan kan pyssla om, göra personlig och bara älska. För jag vill alltid göra Mina saker personliga. Göra den till en sån bil jag gillar och som jag villl ha. Vi snackar inga stora modifikationer utan bara små lätta, som gör den till MIN bil. Men visst ska man lägga ut pengar på det också...

Jag skulle behöva någon som övertalar mig att jag visst behöver bil.
Någon som övertalar mig att bil är något bra och inte något onödigt köp.
Övertyga mig om att jag är i behov av bil, så jag slipper anpassa mig.
Visst känner jag så, när jag hela tiden måste anpassa mig efter den osynliga bokningslistan av familjebilen. Den är inte ett dugg rolig att köra, men den är bekväm. Jag finns inväxt i den, för jag har kört den i tre år. Endast den och ingen annan. Men visst kändes det super när Jag och en Vän i våras provkörde en Volvo S60 och en Audi A6 och Jag blev kär.
Inget är väl sämre att köra än en trögt servostyrd och slapp Citroen Xsara, årsmodell -00...

Jag vill ha snygg exteriör,
lagom kräm under huven och billigt pris.