Igår lämnade jag henne i kyla helt själv.
Hon var inte helt själv, för hennes kompis stod framför henne, hennes kollega.
Men han lämna henne i morse...

Jag kom dit i morse å skulle kolla till henne, och köra tillbaks henne till Danmark.
Det var kallt, tro mig, Kyligt!

Tårarna rann ner för mina ögon där jag såg henne ensam och ledsen.
Hon visste vad som skulle komma och ske.

Jag hoppar in, slår på tändningen, något stämmer inte.
Värmaren går i gång, får vänta lite att starta henne.
Försöker starta henne, men hon orkar inte, hon e så kall och så känslig, Hon kämpar för att få glödningen. HOn kämpar för att få ett liv, men hon orkar inte och dör.
Jag vrider om nycklen igen och hoppar ut..

Lämnar henne 20min då jag går mot verkstaden (Peab)
Frågar en kille där Mackan,
Hjälp, hon vill inte mer. (gråten i mina ögon)

Han ser att jag e nära att börja gråta, han snabbar sig att hämta sin Booster.

Vi springer ut till Service bilen och kör upp till henne. Där står hon, ensam och tom, helt livlös..

Han tar försiktig av hennes batteri kåpa sätter dit startkablarna, han tittar på mig, och säger Det e dag,
Jag hoppar in och vrider om och där står varmning pågår. Väntar en min och sedan vrider om, Det e precis hon orkar men hon gick i gång!
Hon fick liv i sig.

Mackan såg lättade ut och jag tackade så mycket och han körde iväg. Där stod vi två helt själva, jag hoppar in och hon e kall, kall som is. Så jag flyttar mattan förskiktigt och sätter mina blöta kalla skor, (kör aldrig med skor annars)

Jag prata lite försiktigt med henne och säger att hon ska tillbaks till Danmark..
Rullar försiktig förbi isen, men fastna, Nej tänkte jag!
Efter lite gungning och Diff så kom vi loss... Typiskt tänkte jag. Tårarna i mina ögon börja rinna ner för min kind.

Det var inte samma som när jag fick henne, hon hade förändrats!

Kämpade till Båten, halt å glatt var det.
Vid stod stilla på båten det gunga kraftigt! jag blev åk sjuk och fick gå på toa..

Springer ner till henne igen, vill inte lämna henne själv! Inte dom sista timmarna vi har ihop...

Kom till verkstaden i Glostrup. Ställde henne längst staketet och pratade öm med henne, tårarna rann ner för min kind och det kändes som jag lämna mitt hem :( Mitt liv. Det brast till och jag hoppa ut, och låste dörren..

Titta en sista gång på henne och såg hennes ledsna lampor, men jag vet innerst inne har hon det bra nu, Hon kommer få det bättre nu. Inga mer tunga last och inga mer konstiga gårdar där vi fick kämpa med att komma, inga fler lång backningar fler km, inga fler byggen, inga fjäll i Norge.

Lämnade nycklarna till verkstads chefen..

Kommer alltid minnas dig VD92072
DU kommer få det bra nu!

Usch :( KÄnns fortfarande tungt nu när jag e hemma och jag inte kan se henne mer... :(

U and I for ever!



U and I forever babe!




U and I forever!