Idag har jag vart rätt så deppig, är sjuk o hemma från jobbet...alltid när jag är sjuk känner jag mig nere! Har känt mig så himla ensam, beror väl på att jag är van vid allt det sociala på jobbet och sen när man ligger hemma sjuk så kan man ju inte umgås med massa folk, är ju knappast någon som vill bli sjuk och inte heller så att man direkt orkar umgås med någon heller...men jag hade gärna legat i sängen med nån härlig vän och kollat film...
Och när deppigheten börjar kan den inte bara hålla sig till en sak utan då börjar min hjärna jobba ännu mer, tänker så intensivt på allt möjligt som kan grävas fram där bakom där man lagt undan de snyggt o prydligt för att slippa tänka på de!

Och om man känner mig så vet man att det är killar, kärlek och sånt som kryper fram...Jag vill ha min Carro här nu...som vet om allt som hände i mitt liv när jag va i den "jobbiga" åldern :P D.v.s 14-17... Fan va de hände mkt då...mkt av de som hände då upprepar sig igen.. Jag har väldigt lätt att ta till mig människor i mitt liv, gärna människor som bor längre bort av nån jävla dum anledning... När jag va 15 började jag prata med en kille från Torsby, Anders hette han...så himla söt och gullig kille...han fastnade i mitt hjärta men slets ut ganska fort igen då han va smart nog att inse att vi aldrig skulle kunna träffas...Men det gjorde så jävla ont den natten vi pratade i telefon och han sa det...att vi nog skulle skippa kontakten vi hade eftersom det aldrig skulle leda till något...gud va ont det gjorde, kan fortfarande känna det när jag tänker på det.. Kommer ihåg hur jag satt i min säng i mitt rum med kudden för ansiktet, musiken på hög volym för att kunna skrika ut min gråt... Jag gick inte till skolan dagen efter för jag hade inte kunnat sova någonting den natten nästan , låg bara och grät.. Nu är det säkert de som tänker "Gud vilken patetisk människa" men har man lätt för att ta till sig människor och får lätt känslor så är de inte patetiskt det minsta att känna som jag gjorde...

Och den där Anders, han är knappast den enda jag har tagit till mitt hjärta och sedan blivit bortsliten ur de...

Sen ringde exet innan idag också...hur mkt jag än säger att jag kommit över honom så kommer det ändå tillfällen när jag tänker...och det är väl inte mer än mänskligt? Jag kan inte påstå att de finns några känslor kvar för honom som förknippas med kärlek men det finns minnen...och det är ju dem som grävs fram i hjärnan...
Det jag tänker på när jag tänker på exet är väl just att man trodde så mycket, trodde alltid att det skulle vara vi, hur mycket vi än bråkade och va osams...Tänker på att det är ungefär 1 år och 2 månader sen jag friade till honom och han sa ja...Hur fan kunde jag va så dum och tro på nåt sånt? Men en sak kan jag säga, jag va fan lycklig! Jag va lycklig för en gångs skull just då... Att jag skulle få bli hans fru som jag älskade så mycket, jag måste vart blind...Men de säger ju de, kärleken gör en blind...

Jag försöker alltid vara stark och säga att jag mår bra och trivs utmärkt med mitt liv för det är ju det jag gör, jag älskar mitt liv, hur jag lever just nu..det är perfekt! Men ibland, ja ibland måste man få vara svag...och det är jag idag...och inatt...väldigt svag...