Idag är det lördag igen...den 15e lördagen sedan du lämnade mig. Först idag har jag tagit vara på några av dina saker som legat i stallet och bara...väntat på att bli använda. Benskydden som fortfarande stod på tork, vintertäcket som hängde på sin krok, precis som om någon skulle klä det på dig i morgon bitti. Ditt träns på kroken, precis som jag hängde det sist vi var ute och red. Nu har jag varsamt packat ner några av dina saker i en låda. Jag vill spara allt, spara Dig, men det går inte. Livet måste gå vidare, oavsett hur ont det än gör. Jag har hela dagen fått intala mig själv att oavsett om jag inte ser dig längre, så finns du...för alltid. Även om dina saker inte hänger redo att användas, kommer du alltid leva inom mig, precis som förut, innan du gick.
Att saknad kunde göra så ont hade jag aldrig kunnat tänka mig, nu har jag fått det bevisat, att sorg gör ondare än någon annan smärta jag upplevt. Utan dig är jag inte hel, någonsin igen. Jag saknar och saknar, för evigt.

Vila i Frid raring, vi ses på andra sidan.
Jag älskar Dig.


Hammarö, 2010.

Du är obeskrivlig