..var det jag som satt där i min ensamhet och väntade på att inspektören från Vägverket skulle komma ut genom entrédörrarna och hälsa mig välkommen.
Sju år sedan. Jisses vad tiden går.
Minns hur jag satt där. Bilskoleläraren - Lasse - hade nyss lämnat mig till mitt öde med ultimatumet att han orkade helt enkelt inte vänta på att jag skulle bli klar, så om jag klarade det så skulle jag få köra bilen själv - ensam! - tillbaka till bilskolan. Klarade jag det inte - då hade jag bara med mig nycklarna.

Jag minns att jag satt och hoppades på att jag inte skulle få den där ökända gubben, vad han nu hette. Det var nån viss specifik man inte ville ha, för då var man lika med körd från första början. Men vad vet jag. Svårt att döma någon innan man ens har träffat dem.
Och så kom en yngre kille ut. Först trodde jag inte det var en anställd, men så klev han in i bilen, vant och ledigt - och presenterade sig som Mattias.

En riktigt trevlig kille skulle han visa sig vara. Och han fick mig bekväm, även fast jag satt och skakade av nervositet i början. Men han berättade om sig själv och vad vi skulle göra, eller rättare sagt så berättade han på ett avslappnat sätt, hur vår lilla tripp skulle bli. Ty det var mer som en nöjestripp än en uppkörning vi skulle göra.
Och det hjälpte.
- Okej, då gör vi en invändig kontroll av bilen, säger Mattias och jag får ett ordentligt hjärnsläpp..

Så jag sitter där och pillar lite på knapparna. Ändrar stolen, ändrar speglarna. Och sen är det stopp. Kommer verkligen inte på nåt mer att göra. Och då kommer paniken krypandes längst ryggraden och bilen blir bara mindre och mindre runt omkring mig. A och B-stolparna kommer mot mig och vad fan ska jag ta mig till?
- ..När du känner dig klar så kan vi åka, säger Mattias och gör någon krumelur i sitt block, han har framför sig.
"Klar", tänker jag. Klar? När är jag klar? Är jag klar nu?
Vi åker sakta iväg.

Under turen så sitter jag och tänker på den där invändiga kontrollen. Det kunde omöjligt ha gått vägen. Och tankarna snurrade. Vad hade gått fel? Vad var missat? Vilka knappar glömdes bort? Eller var någonting glömt över huvudtaget? Hade jag blivit ivägsläppt om jag hade gjort fel?
Men samtidigt så var han duktig på att prata, Mattias. Och medan nervositen mystiskt glömdes bort, så blev nog körningen bättre i stället. Det blev backa runt ett hörn, vilket i min mening gick "sådär". Inte fullgott kanske, men någorlunda bra.
Lite större vägar ute vid Lugnvik och väl inne i stan igen så stannade vi vid rödljusen utanför - i dag - gamla Alina Systems.
Och väl i väntans tider så såg jag lite över axeln på Mattias och tittade på pappret han skrev i. Döm av min förvåning när varenda bock var på rätt sida av marginalen?

Vi svänger in på parkeringen utanför Vägverket och jag vrider av tändningsnyckeln. Vi småpratar lite grand, och även fast jag hade sett papperet så visste jag ju inte hur det hade gått resterande resan. Och säg början, med den invändiga kontr..
- Ja men du får körkortet idag, säger Mattias mitt i mina ångestladdade funderingar.
- Va?
- Jo men du får kortet idag.

Kortet, som förresten var en liten papperslapp, hade jag i handen när Mattias tackade för sig och klev ur bilen. Såg gestalten vandra in genom ytterporten till Vägverket igen och känslorna var blandade. Glad - såklart - över att jag hade lyckats med nåt jag trodde skulle vara en omöjlighet, men samtidigt lite arg över att jag visste att detta var ändstationen.
Inget lastbilskort hur gärna jag än ville.

Hade jag vetat då hur mycket jag uppskattar idag, möjligheten att köra bil, hade känslorna varit översvallande positiva.
För nog fasen är det skönt att köra bil!