24 februari: Janina (frun) ska till barnmorskan för en vanlig veckokontroll. Har klagat lite över att hon ha haft ont i magen. Vid halv tolv ringer barnmorskan och säger att jag måste köra henne till växjö sjukhus nu. När jag kommer till mottagningen säger hon att hon måste åka ambulans. En timme senare sitter vi på bb med en läkare som menar att Janina har vinterkräksjukan eller förstoppning. Men eftersom man inte är säker får hon inte äta eller dricka nåt. Vid 20:00 kommer en Kirurg och klämmer på magen och säger: detta är inte mage eler tarm. Hela natten låg hon och grät av sina smärtor och jag kunde bara försöka hjälpa henne.

25 Februari: Utmattad och förbannad frågar jag varför man inte plockar ut barnet? Svaret blir nja det är ju inte dags ännu. Vaddå? Hon är i vecka 38. Klockan 12 gör man ett ultrljud och konstaterar att moderkakan ser "konstig" ut. Akut operation!!
I oprationsrummet håller jag på att kollapsa och får sitta i rummet där barnet hamnar efter ett snitt. Plötsligt kommer en syster in med ett barn i händerna och lägger barnet på ett bord och några läkare börjar direkt med HLR. Fan, jag sitter på min pall i hörnet och vet inte vad jag ska göra. Ser bara klockan över hans huvud som började räkna när barnet lades där.
1 minut......
2 minuter
3 minuter
4 minuter
Och barnet hostar till och dom sätter en mask över hans ansikte och lägger han i en kuvös.
Dom frågar mej om jag vill följa med ner till neonatala avdelningen. Jag bara nickar lite lätt och så många tankar snurrar i mitt huvud.
En timme senare får jag reda på att Janina har precis blivitt klar och hamnat på uppvak om jag vill träffa henne. Klart jag vill!! Hon ligger i en säng med monitor kopplad och dropp överallt.
På väg tillbaka till neonatala märker jag att det har blivitt mörkt ute och jag är ensam i korridorerna.
Sitter på en stol och tittar på ett litet barn som ligger i en kuvös och sover. En syster kommer in och frågar hur jag mår. Låter ett lätt ryck med axlarna svara på hennes fråga. Hon berättar att han hade ett krampanfall och har slutat andas några gånger. Tittar på honom igen och ser ett barn som kämpar för livet. Måste sova men vill inte. Känner hur tårarna börjar samlas i ögonen. Blir visad till ett rum som jag får bo i så länge. Kan inte sova. Vid 4 kommer en läkare in och säger att han slutade andas ett tag men det är ingen fara nu.
26 februari: Går upp till Janina och träffar en kirurg som inte kan svara på vad hon har drabbats av.
Hon har en tid på röntgen för att dom hoppas att få svar. På kvällen tror man att hon har fått bukspottkörtelinfektion. Pga infektionen har det läkt ut ca 3 liter vätska i kroppen.
Massor med antibiotika skulle klara det.
Några dagar senare konstaterar man att hon har fått lunginflamation också.
Barnets andningsproblem berodde på att man gav Janina lite smärtstillande som i kombination med morfin tog sig till barnet. Janina har även en stor cysta som ligger och trycker på magsäcken och problem med gallan nu. Vi avvaktar blodprovsresultat som togs 9/3.....

Tillägg 11/3

Janina har nu fått en tid till operation för att öppna mellan gallan och tarmen. För att man senare ska ta bort gallan helt. Fattar inget, varför inte ta den direkt.
Barnet kommer heta William och mår bra. Så vi grabbar här hemma sitter och hoppas på att mamma ska bli bättre snart.

Ja som överskrift.
Jag ska bli pappa i mitten av mars!!!
har ju vetat om det ett tag nu ju men vi låg nyss på soffan o kollade på tv och jag hade huvudet på hennes mage när någon tryckte mej på örat. blev ju helt i extas och...
ja jag vet inte vad jag ska säga. har ju nästan tårar i ögonen.
Vi har gått till en specialistläkare för att hon har PCO.
För er som inte vet vad det är kan ni googla på det. Har lagt många resor till läkaren och hon har fått tabletter och sprutor och dyl
Men alltså nu börjar man fatta vad som händer. Helt otroligt!!!
Ska köpa en " Jag ska bli pappa T-shirt" nån dag.
Kommentera gärna ni som har varit och är i samma sits.
Peace out