hoppas jag blir av med den snabbt så jag kan hämta 855an

Jobbar med livet som insats
Bilbärgaren Leif Ågren har blivit påkörd, fått passerande bilar över fötterna och råkat ut för att bärgningsbilen körts på av andra fordon minst tio gånger under sin karriär. Incidenter är vardagsmat, men i höstas hände något som skakade kåren i Göteborg: En kollega dog i tjänsten.



Leif Ågren rattar den skinande röda tungflakbilen genom Göteborgs gator. Målet är fiket på industriområdet Tingstad, som fungerar som bärgarnas samlingspunkt. Mitt på dagen brukar det vara lugnt och det kan till och med finnas tid för en snabb fika.
Leif har jobbat som bärgare i 25 år. Det är ett riskfyllt arbete, men tillförlitlig statistik över tillbud saknas. Bärgarna är helt enkelt för dåliga på att rapportera in händelser.
– Incidenter sker i stort sett varje dag. Det är så vanligt att många helt enkelt tycker att tillbud hör till. Det här jobbet är ju inget man ska syssla med egentligen, säger Leif.
För det behövs inte mycket för att en olycka ska ske. När trafiken susar förbi med någon decimeters marginal i hög fart kan det räcka med ett enda snedsteg. Ett ögonblick av bristande uppmärksamhet. Eller att bilisterna inte har koll. Som i Patriks fall.
På morgonen den 7 november 2005 regnar det kraftigt. Vägbanan är våt, flera bilister råkar ut för vattenplaning och andra problem utefter E6 i norra Halland. Två bilar kör ihop vid påfarten till Fjärås. Bärgaren Patrik, som har drygt tio års erfarenhet av jobbet, får uppdraget och ställer sig i vänster körfält för att påbörja arbetet.
Bärgningsbilen har påslaget orange rotationsljus och syns tydligt enligt polisrapporten. Förutom en polisbil som står parkerad bakom ett av fordonen som varit inblandad i olyckan finns inga varningar eller avspärrningar. Fartgränsen på platsen är 110 kilometer per timme.
Att arbete pågår uppmärksammas inte av den förare som kommer körande norrut i motorvägens vänstra körfält. Bilisten kolliderar med den bil som Patrik håller på att vinscha upp. Vid sammanstötningen skjuts fordonet av från bärgningsbilen och ned på vänster sida. Där står Patrik.
De flesta bärgarna i Göteborg kände Patrik. När dödsbudet kom bredde chocken och tystnaden ut sig på arbetsplatserna, berättar Leif.
– Många ställde bara bilen, de kunde inte fortsätta jobba. Vi andra tog bara akuta jobb. Tankarna på det som hänt kommer fortfarande tillbaka, speciellt om man står lite illa till.
Medan bärgarna arbetar på vägarna lever deras familjer med ovissheten. Leif säger att riskerna kommer upp till diskussion hemma ibland. Speciellt efter dödsolyckan.
– Visst är de oroliga men jag försöker säga att jag kan detta, det är lugnt. Men jag är ju orolig själv ibland.

Hänsynslösa trafikanter
Under sina år som bärgare har Leif märkt att trafikanterna blivit mer hänsynslösa. Farten är högre, stressen betydligt större och vid köbildning finns det alltid förare som försöker bryta sig ut. Det händer till och med att folk blir förbannade och frågar om bärgarna måste stå mitt i vägen.
– Förra veckan var det en lastbilschaufför som hängde på tutan och pekade på huvudet vid en av infarterna till Göteborg. Vad ska man göra?
Leif tycker att den viktigaste säkerhetsåtgärden är fysiskt skydd ute på vägarna. Antingen ska polisen spärra av eller så ska en annan bärgningsbil stå bakom, åtminstone på motorväg. Det blir både tryggare och snabbare. Att ställa ut skyltar eller spärra av själva går inte.
– Det skulle ta längre tid än själva bärgningsarbetet. Men nu efter olyckan går vi inte ut ensamma utan skydd längre.
Michael Svensson har också fått tid för en fikapaus. Han kände Patrik väl, de var tidigare kolleger och umgicks mycket även på fritiden.
Redan innan vännens olycka tänkte Michael mycket på riskerna. Han tror inte på att skicka ut två bilar vid uppdrag. För vem ska avgöra när det behövs och vem ska betala?
Att något måste göras åt bärgarnas situation är helt klart.
– Patrik är inte den siste som stryker med, säger Michael bestämt.
Något som diskuteras mycket bland bärgarna är färgen på bilarnas varningsljus. Ska det vara gult som i dag, blått, rött eller kanske en färg som är specifik för kåren?
Leif tror inte att färgen spelar någon större roll – men som det är nu har alldeles för många fordon gult ljus. Folk tappar respekten.
Michael Svensson tror att blåljus skulle vara ett effektivt hjälpmedel. För människor är ögontjänare.
– Det första folk gör när de ser blåljus är att sänka farten eftersom de tror att polisen är på plats. Visserligen kan det gå inflation i blåljus också, men det dröjer nog länge, säger han.
Plötsligt ringer det i Leifs mobiltelefon: En lastbil har fått stopp på E20 några mil öster om stan. Leif lämnar en halvfull kaffekopp och skyndar i väg till bärgningsbilen.
Långtradaren står i en backe. Föraren, Tomasz Wiewiorski, var på väg till Göteborg och Helsingborg när motorn i Scanian plötsligt tappade kraft och till slut stannade.
– Nu blir det nog inget mer jobb i dag, suckar han.

Ber aldrig om hjälp
Han ställer sig bakom släpet, vinkar ut bilar som närmar sig mot vänsterfilen. Leif kastar en uppskattande blick mot föraren. De flesta sätter sig i den varma hytten under tiden som han jobbar.
– Men jag skulle aldrig kunna be någon att hjälpa till. Då har jag ju ansvaret för deras liv, säger han.
Blötsnön har börjat falla. Leif hukar sig vid framdäcket. När en lastbil ska bärgas måste man först ta bort drivaxlarna, annars kan växellådan skära ihop under färden. Det tar tid, muttrarna sitter hårt. Hela tiden kastar Leif blickar mot vägbanan. Ungefär 70 procent av tiden går åt till att hålla koll på trafiken, de resterande 30 är själva jobbet.
Han tror inte att det är illvilja som gör att vissa bilar kör halvvägs in i den högra filen trots den ivrigt dirigerande lastbilsföraren.
– Det finns alltid folk som inte bryr sig, men jag vill gärna tro att det mesta som vi råkar ut för beror på oförstånd, säger Leif.




http://www.transport.se/home/trp2/tidn/ … 250037CE7D