Gick ganska mycket off-topic utan att veta om det..sorry, heat of the moment I guess.Jag tror nog att mycket bottnar i ens föräldrars involvering i din utveckling bakom ratten, eller styret.
Kommer du från en familj där både mor och far kan mycket om bilar samt gillar när det går lite snabbare så är nog chansen rätt stor att de lär dig hur man ska bete sig bakom en ratt på ett bra sätt. Ha respekt för maskinen du kör, och behandla den väl, så behandlar den dig väl. Mopeden spelar en jävligt stor roll enligt mig när man ska skaffa sig information hur en motor fungerar, samt hur den svarar på gaspådrag, trimning osv.
Första gången jag rattade en "maskin" var när jag fyllde två år. Då fick jag min el-mc, i fräsig poliskulör med en extra cool telefon som man satte på pakethållaren. Den toppade 5km/h, vilket säkert kändes som fan på den tiden. Själv kommer jag inte ihåg så mycket, men mina turer finns på film, och där verkade jag gilla det. 5km/h verkade vara en behaglig fart också. Även min äldre bror som var sex år gillade den också, den var väl en liten paus från hans el-jeep han brukade köra runder och slira med.
Nästa maskin som kom in i mitt liv var en röd/vit Yamaha PW50 med RIKTIG motor, som lät häftigt och allting. Den åkte jag på när min farsa satt bakom, hur fan det gick till vet jag inte, men 186cm+en unge går väl att få på en PW50
. Det var nog här som man först fick lära sig hur man skulle bete sig när man satt på något med motor och lite kraft i. Inte ge full gas och röka rakt fram, utan ta det lungt istället och lära sig känns balansen lite. Aja, har ett svagt minne av att jag inte vågade köra den ensam, eftersom den gick för fort, men till sist löste det sig väl. Efter denna lilla PW50 så var det en dvala på några år, tills Playstation och Gran Turismo kom ut. Då jävlar sattes intresset fart igen. Spelade lite med min pappa, som inte alls gillade det, eftersom bilarna inte hanterades som riktiga bilar skulle gjort. Men det sket jag i, fixa en Skyline GTR R33, trimma den med det dyraste, och konvertera den till "racing-version" så vann du allting, med ett resultat på 1014hk har jag för mig.
Fast forward, du blev 13 år, och nu jävlar var det snart dags för moppe. Det var nu trafikvett och motorsnack började lite mer allvarligt, man fattade ju helt enkelt lite mer. "Kör lungt när andra är i närheten, kör inte för snabbt i tätbebyggda områden. Ska du köra snabbt gör det på motorvägen när det inte är andra bilar i närheten"- ungefär så lät det för mig. Första moppen jag körde var min farsas Derbi Predator LC från 00. Det var en bra moped att börja med, mjukt gaspådrag från 0-75km/h, och helt stabil överlag. Nu när man började köra i trafik så gjorde man så som sina päron hade lärt en. "Ta det lungt, ha ögon överallt, det behöver inte vara du som orsakar en olycka".
Efter ett tag på skotern så fixade jag min egen moppe när jag fyllde 14. En sexväxlad Motorhispania RX50. Jag vågade inte testa den när jag köpte den, utan det fick min farsa göra. Jag satte mig dock på den och klagade över att bakbromsen inte fungerade, när det i själva varket var kopplingen jag tryckte in. Mycket nytt som man skulle lära sig, saker man inte tänkt på innan. Varvtal, koppling, vad fan var det? Menmen, det lärdes in snabbt, och det gillades inte när moppen varvade ut i 70km/h på sexans växel. Vad kunde man göra för att öka effekten då? Jodå, man kunde byta cylinder, förgasare, insug, membran och avgasrör. Hade fram tills nu ingen aning om hur fan en motor fungerade, men jag hade en far som mer än gärna berättade. Sagt och gjort köptes det trim, som monterades. Fastän man inte hade någon kunskap alls så satt man där inbiten i vad som hände när ens farsa plockade itu motorn och satte på de nya delarna. Konfiguration av nål i förgasare var liksom hokus pokus för en, men man fick ju veta varför man konfiguerade nålen, och vad som hände med maskinen. Aja, trimmet blev påsatt och vips gjorde din moppe som hade gjort 70km/h 120km/h. En skön känsla må jag säga, speciellt som 14-åring. Det var inte så värst vanligt med en hel motormodifikation när jag körde moppe, utan då var det på med ett Metrakit Thrower och dreva, så hade du en fintrimmad moppe som körde i godtycklig fart. Jag var heller aldrig mycket för att stila, så jag körde endast två race mot andra mopeder, vilka förlorade ganska stort, fastän de skulle göra 160km/h med enbart drevning. Jag trimmade mest för mig själv, för att det var skönt att veta att effekten fanns där, om man ville plocka fram den någon gång.
Jag tror faktiskt att en finare förstabil gör dig bättre och mer vaken som bilförare. Direkt när jag fick körkort körde jag runder i pappas Audi TT på 180hk, dock chippad till 210-215hk. Den bilen kändes jävligt snabb, rapp i styrningen och den sög sig till vägen som en damsugare. I och med att den var lite finare vågade man inte köra som ett svin, för då skulle ens farsa döda en. Man fick veta vad saker osv kostade om något gick itu, och att man själv skulle få betala allting, vilket gjorde att man inte låg och slirade på Välas parkering.
Det jag vill komma fram till är att det mycket är ens föräldrar som formar hur du blir som förare. Jag har kompisar som ligger stenhårt på 110km/h, just eftersom de har lärt sig det av sina föräldrar. Om man har restriktiva föräldrar som t.ex. aldrig låter en köra lite snabbare tror jag att chansen är större att man kör utöver sin förmåga än de som tillåts ta ut svängarna lite mer av sina föräldrar. Så har det blivit för mig iallafall, och nu kör jag en Corvette. Bara för att man har en bil som går i 300km/h så måste man inte alltid ligga i 300km/h. Min favorithastighet är 120-130km/h, då flyter trafiken på bra för mig, en behaglig motorvägsfart med andra ord.
Sålänge man har respekt för det man kör så kan ens förstabil ha 1000hk, men som sagt, man måste veta hur man hanterar sin käraste ägodel.
Gick ganska mycket off-topic utan att veta om det..sorry, heat of the moment I guess.
Tillräckligt många olyckor som det är hehe.
