Jag håller med.
Man träffar släkten-dvs. alla träffas bara för att man alltid har gjort det-ingen vill egentligen vara där.
Alla försöker vara trevliga, typ:
"-Ja, och hur går det i skolan? mellanstadiet var det va?"
"-eh, nä gymnasiet"... själv då?"
Man äter all mat som man egentligen inte tycker om. Och man måste agera glad när man ska öppna paket för hela släkten - saker man itne vill ha, och som dom förmodligen letat upp i ren panik och i "måste-hitta-nått-att-köpa-nu"-syndromet.
"men det är ju för barnens skull"
... Ge dom lite presenter ändå eller lär dom att uppskatta livets tråkigheter som dom är.
Jag led lika mycket när jag var liten. Det enda man längtar efter är Kalle anka, och när man får åka hem och leka med alla julklappar!!!
Nä... kebabpizza på julafton bland folk jag tycker om! - Ja tack!
Det är inte farten som dödar, utan sättet man stannar på!