Eller vad man kan kalla det? Min egna blogg/hemsida ligger nere och har gjort det någon månad nu,. Måste Få David att få ut tummen där bak och fixa ny server. Den gamla kraschade, haha.

Så då får man väl skriva lite här istället då? Ganska skönt att skriva av sig en massa skit som man tänker på. Obetydliga små tankar men som ändå finns där.

Till att börja med kan jag berätta att jag är sjukskriven sen i mitten av juli. Mitt eget fel som ramlade med crossen och vred knäet så korsbandet gick av, eller ja, inte gick av direkt men fästet till korsbandet drog med sig en bit av benet så det lossnade. Gick med den skadan i lite mer än 1,5 mån innan läkarna kollade röntgen igen och upptäckte att benbiten var lös. Satan jag som precis hade tänkt börja jobba igen! Dagen efter jag fick samtalet från läkaren blev det operation i Sunderbyn. Snacka om att jag var nervös! Har aldrig blivit sövd eller opererad förut! Mitt hjärta slog turboslag då dom rullade in mig och sängen till operationssalen, tack och lov var det en lugn och väldigt förstående sköterska som pratade med mig hela tiden. Fick en massa plattor på bröstet och en mask över ansiktet, kommer ihåg att jag frågade hur lång tid det skulle ta innan man somnade, och sen kommer jag bara ihåg att sjuksköterskan skakade lite på mig och sa mitt namn. "Camilla, nu är det dags att vakna" Min första tanke var att åhnej nu är det något som gått fel då det kändes som jag somnat och vaknat direkt. Men nejdå, jag hade sovit lite mer än 4 timmar. Så länge operationen höll på.

Så groggy som jag var, nyvaken efter operationen har jag aldrig varit tidigare,tänk dig värre än att om man skulle supa sig så full så man inte kunde stå upp, det är inte ens i närheten! Efter en stund såg jag på mitt ben och det var helt inbandagerat men jag kunde fortfarande inte böja det så det var rakt. Jag försökte och det gjorde verkligen ont! Jag och narkosläkaren hade kommit överens om att jag inte skulle få något morfin, hatar verkligen det så istället la han bedövning så hela benet var bortdomnat, och det skulle verka även några timmar efter operation, men han hade lagt för lite så det blev typ kaos... Jag nyvaken och grinar för det gör så ont medans det kommer en massa sköterskor och läkare och håller ner mig i sängen. Narkosläkaren gav mig mer bedövning i ljumsken och det onda släppte så pass att man kunde samla sig själv. Sen tryckte läkarna ner mitt ben så det blev rakt och spände på mig en ställning som jag har än idag. Ställningen är till för att jag ska få stöd och inte böja benet mer än nödvändigt, får böja benet ca 30 grader och sen tar det stopp, både bak och fram. Sen kom Emil in och bara av att se han gjorde det så mycket bättre, finns inga ord över hur glad jag är att du var med mig och fanns där hela tiden, fastän du inte gillade det <3

Jag blev utrullad från operationen kring kl 3 och uppvaket skulle stänga kl 4, så nog fan var man fortfarande groggy då man åkte därifrån, men inte fick jag åka hem inte. Näe då skulle det röntgas också. Så upp på röntgenavdelningen i rullstol och vänta.. Kan tala om att jag hade förbannat ont i knäet! Varenda millimeter man rörde sig kändes som tusen knivar i knäet.. Väl inne på röntgen vill dom göra det så fort som möjligt eftersom dom snart skulle stänga för dagen. Upp på röntgenbordet helt själv utan hjälp och dom våldar och bryter i mitt ben, frågar om jag kan ta av ställningen dom satt på mitt ben och jag säger "Kan ni vara försiktiga, jag gjorde operationen för typ en timme sen!" Ja då blir dom lite försiktigare och låter mig ha ställningen kvar fast uppknäppt och vikt åt sidan. Hela jag bara skakade, fyfan har nog aldrig varit med om en sån jobbig dag i hela mitt liv!

Visst, en del är vana vid operationer och tycker inte det är någon big deal, men då man aldrig blivit opererad tidigare och aldrig sövd heller för den delen, och blir behandlad som så att man bara ska skynda sig hit och dit så är det förbannat traumatiskt. Drömmer mardrömmar om det fortfarande och mår helvetes dåligt, hade man blivit undersökt at en psykolog hade han garanterat gett mig diagnosen depression. Men deprimerad, det är jag. Känner ingen ork för nåt längre. Hatar att vara sjukskriven och bara gå hemma, hatar att inte kunna jobba, jag vill verkligen jobba! Hatar att gå hemma och se mina schanser till jobb försvinna för varje dag utan att kunna göra något! Jag hade precis fått ett jävligt bra jobb på SCA innan olyckan. Sommarjobb, men jag skulle få fortsätta att jobba extra där och ev. en fast tjänst. Som nu verkar gå till en annan bara för att jag klantar mig! Självklart mår man dåligt då och anklagar sig själv..

Dagarna efter operationen var jag även tvungen att ta sprutor, en om dagen i tio dagar, blodförtunnande. Jag grät varje gång jag skulle ta sprutorna. Alla sa "Men du vänjer dig det går såå bra! När du tar sista sprutan kommer du inte ens känna den för du har blivit så van!" Jovisst! Sista sprutan jag tog grät jag jävligt mycket, mest för att det gjorde ont, men även av lycka att slippa ta dom där förbannades sprutorna! Min mage var helt lila och blå av alla sprutorna. Och det var nästan så att jag bröt ihop bara av dessa förbannades sprutor. Känns ju extra kul då ingen förstår en och bara säger "äh men det är ju inget!" JO! För MIG är de det! Ångest från det man vaknar, räknar timmarna, minuterna och sekunderna innan man ska ta den där förbannades sprutan! Och tror ni jag tog den i tid? Nejdå, det tog väl en sådär 4 timmar innan jag lyckades trycka i mig sprutan mellan all gråt och förtvivlan. Fyfan, vill aldrig mer vara med om det!

Nu, lite mer än en månad sen operationen, har jag bara lite ont i knäet. Ställningen är fortfarande kvar och jag har tappat en massa muskler på benet, tar promenader med min vovve Doris och försöker verkligen träna och bygga upp musklerna igen. Orkar gå promenader på en sådär 20 min innan knäet säger ifrån och det börjar sticka i hela benet. Det blir en lång resa tillbaka det här, men jag ska klara det! Och jobba, det ska jag göra igen.. Ska till läkaren igen den 22:a oktober för återbesök, får hålla tummarna då och hoppas på det bästa.