Bilar, dessa fantastiska apparater som många av oss lär oss att älska redan som små. Vissa lär sig till och med bemästra dem. Det är ljuvligt att se en magnifik vagn slingra sig fram på en bana få förunnat att pressa den på. Det kräver verkligen sin man.

Samma sak med det svenska språket. Vissa lär sig att älska det svenska språket och vissa lär sig till och med att bemästra det. Det sorgliga är då att sitta på parkett och lida av taffliga försök att verka förmer. Försök som lyckas i många fall då det vänder sig till tredje man som inte funnit intresset för det svenska språket redan som barn, och därför inte alls haft varken intresse eller ambition att bemästra det. Parallellen till motorvärlden kan vara en vagn med alldeles för stor motor. Det går utav bara helvete så länge inte vägen svänger, men med lite teknik kan man lära sig att gasa hårt för att krypa i kurvorna för att inte riskera dikeskörningar.

Språket fungerar precis på samma sätt. En del skriver få ord och lyckas förmedla precis det som de vill förmedla. Budskapet som levereras är glasklart och vasst som en laserslipad skalpell med en lätt blåton i bladets egg. Andra lever i villfarelsen att de kan maskera språket, likt föraren med den stora motorn. De staplar ord på ord på ord, tills de endast bildar en röra av versaler och gemener som inte alls korrelerar tillsammans. Det blir då det som vi i huvudstaden kallar jidder.

Blablablablabla