För ett tag sedan var jag med om något riktigt märkligt. Skulle lämna Embla hos hennes pappa och vi körde dit henne.

När vi kommer dit håller de på med huset. Inget konstigt med det kanske, om det inte vore för att det som pågår är HELT enligt mina ritningar och helt med det byggmaterial jag samlade ihop för projektet. Dessutom målas alltihop med den färg jag köpte.

Nu ska det tilläggas att exet var gnällig över mina "orealistiska planer" och inte ens ville flytta upp skåpet från uthuset till den tänkta hallen. Vad jag fick höra om glasverandafönstren och pardörren tål nog inte ens att skrivas.

Märkligt nog skapas nu EXAKT den hall/glasveranda jag drömde om och ritade upp. Med det material jag letade fram. Och med de verktyg vi skaffade tillsammans.

Skåpet från uthuset stod redan på plats, och snickaren höll på med de måttanpassade dubbeldörrarna jag skissade upp en gång i tiden.

Det kändes KONSTIGT. Smickrande också, eftersom mina planer tydligen var de bästa trots all kritik jag fick, men mest kändes det konstigt.

Är det inte ett lite märkligt sätt att gå vidare med sitt liv, genom att genomföra alla exets drömmar och planer för huset? HELT enligt hennes planer och ritningar dessutom? Med det material hon letat fram och samlat ihop under flera års tid?

Eller så kanske det inte är det, om man samtidigt ser till att han faktiskt bad mig försvinna ur mitt liv, och att han och hans mamma skulle ta hand om mitt barn utan inblandning av mig. Sedan gick det ju fort också, när han letade rätt på en ny sambo som kunde ta över och bli hemmafru åt honom. Jag får ju inte ens ha min dotter skriven hos mig, utan nu ska livet gå vidare där som om jag aldrig funnits och så är familjen komplett utan mig. Emblas "riktiga familj" som hennes pappa förklarade för henne bestod av honom själv och hans nya sambo.

Jaja, jag skiter i vilket, men gjorde väldigt klart för Embla att hennes riktiga familj är JAG som är hennes mamma och han som är hennes pappa. Sedan finns en hel del övriga resurspersoner i hennes familj också, som nya sambon, far- och morföräldrar och en hel del andra, men den RIKTIGA familjen är och förblir hennes riktiga mamma och pappa, även om jag gärna skulle rå om henne själv.

Nu ser jag mina krukor fyllas med plantorna jag hämtat hos mina vänner, hundens vattenfontän som köptes för att hålla vattnet friskt åt honom sitter det numera majs i (ingen verkar ha haft en tanke på att hunden skulle kunna haft nytta av den där han bor nu?) och mina trädgårdshandskar är väl använda.

Färgen jag ägnade ett par år åt att välja ut (mycket dörrknackning och färgprovsmätning där!) och sedan köpte används för att måla de fönster jag inte hann ta hand om, byggmaterialet jag jagade rätt på kommer väl till pass för att förverkliga mina ritningar och drömmar om huset.

Jag undrar om de även tänker använda stenplattorna jag skaffade? Ägnade DAGAR åt att spetta upp stenar och bära, baxa och köra hem dem för en planerad stensättning. Blev rejält sjuk av ansträngningen med kände mig ändå så nöjd med mina fynd! Nu ligger de där i sina högar och egentligen tänkte jag sälja dem för att få in pengar och kanske klara en månad till, men jag misstänker att han anser att de är hans. Precis som allt annat som han ville behålla och därmed blåste mig på.

Och jag undrar verkligen om hans nya hemmafru har en aning om hur mycket av det hon går och plockar i som egentligen hör ihop med mig? Själv skulle jag inte trivas med att leva i någon annans planer och ihopsamlade saker.

Men alla är ju olika. Och för den delen har han kanske inte berättat något för henne om ursprunget till ideerna, utan presenterat dem som sina egna för att framstå som duktig...

Jag skulle i och för sig aldrig drömma om att blåsa någon på tio års arbete och målmedvetet investerande heller, men det verkar heller inte vara något problem.

Jag ångrar egentligen ingenting. Eftesom allt jag gjorde under relationen var så extremt genomtänkt för att i det långa loppet skapa en god ekonomi och ett vackert och väl fungerande hem tror jag fortfarande inte att jag kunnat göra något annorlunda. Det jag INTE räknade med var bodelningen, att allt jag satsat skulle tillfalla enbart honom och att jag skulle få gå med mindre än jag hade när jag kom. Trodde det var självklart att dela lika på det vi skaffat tillsammans.

Det jag saknar är dels mina personliga tillhörigheter som jag inte fått ännu. Som tavlorna som hängde i Emblas rum, som min farmor målat och som jag gjort själv under min gymnasietid. Plastdinosaurierna jag sparade till och samlade på som barn. Mycket småsaker som bara har personligt värde för mig.

Dessutom sörjer jag en hel massa verktyg, både elverktyg och handverktyg och maskiner som vi skaffade tillsammans.

Det byggmaterial som jag jagade fram på annonser och samlade ihop hade kunnat generera en hel del pengar vid en försäljning, och det rättvisa anser jag hade varit att antingen sälja rubbet och dela på inkomsterna eller att han hade löst mig ur det.

Haha, appropå byggmaterial.... Undrar om han fortsätter bygga med fönstren från min mamma?! De var ju heller inget som på något vis tillhörde mig...

I Emblas rum hade lådorna som hör till hennes skänk varit bra att ha, men efter att ha bett om dem i tio månader har jag nästan gett upp. Det verkar inte som om han tycker att hon behöver dem för att ha ordning på sina saker här.

De blev kvar när jag mitt i flytten blev portad och förbjuden att beträda tomten. han skulle i stället köra hem mina saker till mig. Jag önskar idag att jag ignorerat hans ord då och gjort klart allting när jag ändå höll på. Nu verkar det som om mycket av mina saker är för evigt förlorade.

Det som dock ALDRIG försvinner är min tro på mig själv. Jag KAN leva ensam, jag har kraft och kunskap att klara mig på egen hand till skillnad från honom som snabbt behövde skaffa en ny kvinna att luta sig mot, samtidigt som han tar stöd i sin förra kvinnas planering för att kunna gå framåt.
Det är lite roligt, mitt i allt elände... :P

Jag går vidare genom att skapa EGET så mycket jag kan och har möjlighet till. Jag känner mig stor, stark och vacker och mår bättre nu än jag gjorde under alla år i vår relation.

Jag hoppas också få rå om min dotter fullt ut genom att få vara skriven på samma adress som hon, och så hoppas jag att min tillvaro ordnar upp sig ekonomiskt på ett sätt som gör att jag kan förlåta och ta mig vidare trots alla materiella förluster.

Faktum är att när ekonomin egentligen är det enda stora problem man har, så har man det ganska bra. I och för sig, hade jag hälsan skulle ekonomin inte vara något problem, men så länge jag får knalla på i min egen takt med min tillvaro får jag ändå ihop vardagen ganska bra. Det finns skäl till att jag är sjukskriven och det accepterar jag, däremot kan jag inte acceptera att ekonomin går back med flera tusenlappar varje månad.

Jaja, allt löser sig. Känner dessutom att jag har starkt stöd i min tillvaro, och att en av mina bästa vänner har så rätt när han säger att allt löser sig med tiden.

Än en gång stort TACK till alla er som funnits vid min sida under den här jobbiga tiden, jag älskar er! :)

Kramar // Ellen :)

Ps: Undrar vad en arkitekt tar i ersättning för att leverera ritningar och förslag som kan användas på det sättet som han nu använder mitt material?! :P Kanske en ny försörjningsväg för mig, ideerna jag kommer med är ju uppenbart väldigt bra? ;)