Det är mycket tankar och känslor nu, så jag behöver verkligen blogga för att sortera ut allt som händer runt mig. Tror det är svårt för många att förstå vilken viktig ventil bloggen är för mig. Det är här jag tar mig tid att reflektera över det som händer i min tillvaro, och sorterar tankarna och hittar mina förhållningssätt till det som sker.

Hinner jag inte blogga landar heller inte mina dagar så att jag förstår vad jag ska göra härnäst för att det ska bli bra, och jag ska må bra. Bloggen är alltså prioriterad framför mycket annat. Ligger jag en och en halv vecka efter förstår ni själva att det är mycket som krävt min uppmärksamhet som jag inte kan välja att prioritera annorlunda, akuta och krisartade händelser eller annat som jag själv inte kan styra över så som jag skulle önska.

Känner sig någon bortglömd är det med all sannolikhet inte så, utan bara något mindre panikartat och därmed inte så högt prioriterat att det får plats i min tillvaro just nu. Det är inget jag trivs med, men tyvärr en sanning jag lever med ändå. Jag är otillräcklig, kort och gott.

Kan i och för sig bero på att jag tar ansvar för så mycket och för så många. Men det är ändå så. Att jag känner att jag inte räcker till. Många hade kanske släppt taget och struntat i alltihop, men så fungerar inte jag. Tyvärr. Hade nog mått bättre om jag inte låtit så mycket skava på mitt samvete och ständigt försökt vara duktig och till lags. Det går så länge det går, sen brister det och några kommer i kläm.

Till slut kanske jag lär mig. Jag tränar i alla fall så mycket jag kan och försöker vara mer förlåtande mot mig själv.

Nu tänker jag fundera igen om det som hände måndagen den 18 augusti.

På morgonen kom Jeanette och barnen in från husvagnen, de frös som attan och satte sig i köket för att värma sig. Själv åt jag klart min frukost och gick sedan ut på en hundrunda. Ensam, de ville hellre stanna inne i värmen. Och ärligt talat kändes det bra att gå ensam, för egen tid att gå i tankar har det börjat bli väldigt ont om i mitt liv på senare tid.

Strosade runt med Lofar och gick sedan upp förbi ett hus där en skolkamrat till Embla bor. Pappan höll på med husgaveln, har just bytt fönster och satte nu ny panel, och vi blev stående och pratade en stund. Det fick mig att reflektera över det här med att äga ett hus igen.

På vägen hade jag passerat det gula huset jag ville ha när jag flyttade till Hällekis. Där håller de på att byta tak. Ett par trädgårdar klippte de gräs i. Här bytte de fönster och panelade om. En granne håller på med att byta panel, det är andra sommaren de ägnar åt det. Han jag köpte lägenheten av har dragit in fjärrvärme, bytt tak och renoverar nu sina fönster...

Jag är fan inte ett smack hussugen! Inte ett dugg. La tio år på att sköta om ett hus, och har ingen lust att göra det igen. Speciellt inte som jag inte fick ett jota för besväret, exet skördar ju frukten av allt arbete och alla investeringar tillsammans med sin nya i stället. Bekvämt. Utan att ens lösa mig ur huset på ett vettigt vis.
Jag är mest faschinerad över att de kan med, jag skulle skämmas och inte alls känna mig bekväm med det... :P

Passade på att fråga skolkamratens pappa om det grå huset jag kikat lite på, nyfiken som jag är. Han föreslog ett rejält skambud på det. Det har varit till salu så länge och har så mycket renoveringsbehov, men samtidigt ett sånt kanonläge! Ska visst inte ha underhållits nämnvärt på ungefär femton år.

När jag kom hem och blev ensam igen pratade jag först länge med Stephan och sedan diskuterade jag saken med Anna-Karin. ÄR ju som sagt extremt osugen på hus EGENTLIGEN. Men större lägenheter finns det ju inga här i byn. Så... att TITTA kostar ju inget. Även om jag helst vill ha en större lägenhet bara.

Ringde också till Borgs Bygg, då jag fått tips om att de har lokaler där man kan vinterförvara husvagnen. Tyvärr var det fullt, men jag fick vidare tips att följa upp. Passade på att föreslå att de skulle bygga radhuslägenheter här i Hällekis, och det tyckte han också var en utmärkt ide. Tyvärr lär det ju ta några år innan det är verklighet...

Eftermiddagsplanen var att dra fram sängen i Emblas rum och börja jobba med väggen där inne, men jag var så himla yr och groggy att det inte riktigt ville sig. Surfade, bloggade, slappade och gick och småplockade i stället.

Ringde på fler husvagnsplatser också, men fick inte napp på något. Slörsurfade lite. Hamnade på sidor för helt nya hus... det är ju också något att drömma om, att få rita precis som man vill bo och bygga i material som man gillar och som är lättskötta... Ojoj...


Börjat jobba med väggen bakom Emblas säng. Slipat lite och sedan lagt lite spackel på de grövsta skadorna. Annars ska väggen förbli rå med alla grova mönster från byggtiden, och bara målas rakt på ojämnheterna.

Mådde inte alls prima men lyckades ändå börja jobba med väggen bakom Emblas säng och dessutom spackla i skadorna på den. Där har jag nog att göra några dagar till. Det är fan så tungt att slipa så jag kollapsade helt efter en stund. Med MYCKET vägg kvar att göra. Men kapaciteten är inte lika stor som behovet.

Därmed blev det inte mycket mer gjort resten av kvällen än att vila genom att surfa och blogga och småprata på MSN och sådant. Telefonerade som vanligt en massa med Steph också. Det känns som om något spökar i kroppen och jag vet inte vad. Men det visar sig.

Puss! / Ellen :)