Så här kan en bilovan förare känna sig när det är dags för den årliga besiktningen!

"Bilar är för mig någonting som man använder för att förflytta sig. När en orange lampa lyser på instrumentpanelen betyder det att man måste tanka, och då gör jag det.
Ibland är det en annan lampa som lyser och då är spolarvätskan slut. Då brukar jag nämna det därhemma och vips så löser maken problemet.
Det är bara en gång om året som jag lider av min bilokunskap och det är när eländet ska besiktigas.
I går var det dags igen. Jag satt snällt i kön och väntade på min tur. Intill mig stod en bil med en enorm släpvagn. Genom fönstret såg jag två karlar med yttre attribut som visade att de var utövare av någon form av motorsport.
Så blev det då min tur att köra in i den anvisade porten där en besiktningsman tog över ratten medan jag fick flytta över till passagerarsidan.
Det började med koll av bromsar och avgasmätning och, ja ni vet. Så tillkommer då de där frågorna...
- Har den låtit så här länge? När bytte du bromsbeläggen senast? Har handbromsen glappat så här tidigare?
Hur ska jag veta det? Jag kör ju bara!
Besiktningsmannen kör vidare till en ny bilhall. Där finns en liten väntkur med kaffeautomat. Jag noterar när jag kliver ur bilen att de där motorsportgubbarna står där med varsin mugg.
Jag ställer mig vid sidan av och avvaktar medan besiktningsmannen försöker öppna motorhuven. Det går inget vidare.
- Är det någon särskild spärr till den här eller går det alltid lika trögt? frågar han.
Shit! Hur ska jag veta det? Jag har aldrig öppnat motorhuven, fast att jag ägt bilen i tre år.
Motorsnubbarna i kuren har full koll på situationen. Jag ser deras roade miner i ögonvrån.
Då får besiktningsgubben äntligen upp huven och trycker några extra gånger på spärrhantaget. Det gnisslar, torrt som fnöske.
- Det är nog bra om man smörjer lite ibland, säger han och hämtar en liten oljekanna.
Då hör jag hur en av motorsportsnubbarna drar in luft och ut kommer det:
- Hade det varit min bil så hade jag fått en tvåa för det där."