Det här kommer bli en jobbig, känslofylld blogg. Kanske inte kommer orka skriva ut allt hur jag mår och allt som hänt. Tårar kommer rinna men jag ska förska.

Som många av er där ute har jag mått åt helvete mer eller mindre en längre tid. Nått av det jobbigaste har jag nästan kommit över och orkar gå vidare med. Pratar om när Lukas min älskade ponny jag fick när jag var 7 år fick lov att tas bort. Hade han i 14 år innan han fick sluta sina dagar. Grinade natt som dag och lovade han att komma efter. Ville inget hellre än att följa med han. Tänkte ofta på det när jag satt i bilen att här om jag gasar allt vad lilla Hondan klarar av och kör av vägen så blir allt bra.
Men jag hade aldrig det modet att ta det steget. Kanke var tur, kanske inte. Det får jag aldrig veta.

Men så har det gått upp och ner i livet. Mådde riktigt bra här för ett tag sen men så var det självklart någon (vet ej vilket ÄCKLIGT KRÄK) som fick lov att hitta på falska rykten om mig.
Stämde fan inte nånstans. Feg är du iaf som inte vågar berätta för mig. Men de är väl så.

Vet inte riktigt hur mycker mer jag ska skriva. Men det sårade mig iaf till den grad att jag fick tillbaka mina negativa tankar om att ge upp allt. Sen att jag "miste" en annan person gjorde saken ännu mer åt helvete.

När jag fick reda på hur det låg till så kom all mat upp och sen dess har jag knappt ätit något. kan tillägga att de var för en vecka sedan.

Nu börjar det iaf bli kämpigt att skriva, tårarna är nära och jag vill bara att allt ska bli bra. Men det verkar jävligt svårt. Har så många tankar så många funderingar. Vill bara skrika men de kommer bara tårar, gråter, kan inte sova.

Vet bara inte hur länge till jag klarar av detta? Nej nu måste jag sluta innan det kommer ner tårar.
Jag vet vad jag vill och jag ska se till det jag vill.