...tiden går fort när man har roligt, det viste vi sen innan. Men vad jag har fått lära mig den senaste veckan är att tiden även går fort när man saknar. För varje dag som går, är det längre och längre sedan jag träffade min ponny. Jag vill inte att det ska bli längre sen, jag vill att det ska vara nyss. Och ju mer jag vill det, destu snabbare går klockan. Märkligt. Veckan som gått ha vart sjuklig annars. Så mycket som har hänt att jag börjar glömma mig själv. Så mycke tårar, skratt och saknad. Allt på samma gång. Jag har träffat människor som visat mig vad trygghet är. Människor som fått mig att glömma omvärden genom att bara finnas i min närhet. Ett tryggt bröst att luta sig mot. En korthårig pojknacke att få borrs ner näsan i när allt känts tungt. Trygghet har uppstått, trygghet...en sån känsla som mitt tidigare liv sedan länge aldrig kunnat ge mig. Ett underbart skratt från världens bästa tjej. Och så tårar igen. Veckan har blivit till precis vad jag har gjort den till. Mitt i all sorg efter min stora kärlek, min egna ponny, har livet ändå gått på lättare än innan. Kanske har det med mitt samvete att göra, kanske har det att göra med att jag äntligen känner mig fri. Fri från något som gjort mig så osäker och sårad. Sorg och glädje på samma gång. Aldrig ensam, bara ifred. Jag saknar, men vet att jag snart lär mig bära sorgen. Nu ska jag åka till jobbet. Jag säger God Morgon och välkommen vecka 48.