vissa dagar är allt ett oändligt mörker, tyngre än berg att bära. Idag är en sån dag, då jag vill krypa under täcket och aldrig mer komma fram igen.

Mitt hjärta spricker, sakta, sakta, men än så plågsamt. Sorg och mörker tränger sig genom mina revben, ut genom min bröstkorg och lägger sig framför mig som en tung dimma. Jag kisar för att se konturer, men allt är bara en stor mörk sörja, omöjligt att urskilja detaljer. Jag försöker fortsätta gå, livet väg, den vi alla måste gå oavsett vad, men det är tyngre än någonsin nu. Hela min kropp värker - mitt hjärta spricker. Det finns så många ton i mitt bagage, så mycket jag tvungats gå igenom för att sedan bära med mig. Jag försöker kisa för att se konturer, konturer av någonting där jag kan ställa av lite av det tunga bagage jag bär med mig, men dimman av mörker och sorg ligger för tung framför mig. Jag tvingast att i blindo fortsätta vandra våran väg. Jag lyssnar efter en röst, en hjälpande stämma som kan hjälpa mig bära, men verkligheten har för bråttom. Ingen har tid att stanna upp en sekund eller två, jag får gå...ensam. Sorg och saknad fyller allt för ofta min vardag. Jag vill härifrån, ut ur min egen kropp, från min egen värld, bort, så långt bort att jag glömmer bort vart jag kommer ifrån. Om verkligheten bara kunde ljusna framför min väg, så jag slapp leta mig fram i mörker. Allt är tungt nu, allt är för tung.