Hejsan.

I skrivande stund är jag 16 år gammal och många timmar av mina vardag handlar oftast om att bara ligga i sängen och tänka och filosofera kring livets ting. Dagdrömmande är även förekommande relativt ofta och har varit så här djupa tankar som det är nu under en tid tillbaka, närmre bestämt 1œ år tillbaka.

Det började i början av andra terminen i nian där det började förekomma fördröjningar innan jag kunde somna och låg istället och tänkte på allt som innefattar liv, universum och existens. Efter ett tag blev det betydligt värre och jag gick ner i en lättare depression men kunde ändå hantera av det. Under sommaren 2009 satt jag en hel del inne och ville inte göra något mer än att vara för mig själv och reda ut massa mörka tankar som speglades i min hjärna samt att mina ögon inte reflekterade något annat än ett mörker i vardagen, sedan blev det något bättre i slutet av sommaren.

Sedan började jag gymnasiet och det gick bra någon månad fram sen gick jag ner i en grov depression, utan större anledning egentligen. Den utlösande faktorn var nog alla vänner man förlorade mellan 9an och gymnasiet samt att pappa hade enorma problem med att hitta ett fast jobb då han månad efter månad hade problem med att hitta personer han kunde lita på inom jobben han var på. Det gick alltså från att vara bra ställt i ekonomin, till att vara väldigt jobbigt där en 5-barnfamilj med 2 bilar och villa skulle klara sig på mammas dåvarande lön på 12 000 kr efter skatt och när de samtidigt hade lån och räkningar att betala blev det oftast väldigt jobbigt stundtals.

Mina humörsväningar syntes till och från, både i skolan, hemmet och för min psykiska egendom. Detta gjorde att jag grävde ner mig i djupa, stora och depressiva tankar något enormt och blev en ensam individ som visserligen hade vänner, men som mer eller mindre var asocial emot dem. Jag ville inte träffa någon under vissa perioder och stängde in mig totalt för att jag enbart trivdes med mitt eget psyke och min egen filosofi. Detta höll ju självfallet inte i längden och jag fick tillslut uppsöka kurator under skoltid vilket i sin tur ledde till besök hos psykolog till och från. Efter några veckors möten med diverse psykologer och liknande, fick jag en diagnos av en "Lättare depression med eventuella reservationer för förändringar i diagnosen", något sånt i alla fall.

Så min stora fråga är. Är detta ett typiskt tonårsbetenede eller är det helt enkelt en problematiska personlighet jag fått uppleva? Förövrigt, så uppfattar jag mig själv som en oerhört omtänksam person som hellre sätter sig själv i skiten än att låta andra personer få enorma problem.

Dock så finns det ett flertal övriga faktorer till varför det blev så djupa och stora tankar som jag faktiskt hamnat i, men orkar inte berätta allt här.

Aja, hoppas på seriösa svar från äldre personer som har erfarenhet och gärna egna barn.

PS. Ber om ursäkt för eventuella stavfel och grammatiska fel. Skyller på sömn och att det har varit en lång dag.

Mvh.

sånt där är nog ganska vanligt i tonåren. men om det är ett problem så borde du fortsätta att prata med kuratorn och psykolog. tänk lite mera positiva tankar... sluta fundera och bara lev livet. hitta en hobby som kan ta upp lite av din tid i stället för att sitta o fundera.

p12 skrev:

sånt där är nog ganska vanligt i tonåren. men om det är ett problem så borde du fortsätta att prata med kuratorn och psykolog. tänk lite mera positiva tankar... sluta fundera och bara lev livet. hitta en hobby som kan ta upp lite av din tid i stället för att sitta o fundera.

Tack för svar.

Jo, jag går till psykolog och kurator till och från då det inte gynnar mig speciellt väl i skolan med dessa attacker i och med att jag skiter i skolan totalt och stänger in mig på rummet och vägrar att träffa folk och det enda mina dagar spenderas till är att tänka, gråta eller hata mig själv och världens uppbyggnad.

Jag strävar ständigt efter att söka positiva tankar, men lyckas aldrig att hålla dem kvar om hjärtat när de väl dyker upp.

Några av problemen jag har med att skaffa intresse är att allt känns irrelevant för huruvida livet i övrigt ska levas. Vet inte om det var sluddrigt förklarat, men det jag menar är att ifall jag köper tex delar till mina mopeder, till bilen, till min dator eller bränner pengar på mat eller liknande, så känner jag mig så otroligt egoistisk och patetisk som köper så sjukt onödiga saker egentligen, då dessa pengar hade kunnat förbruks så enormt mycket bättre i form av välgörenhet eller liknande. Jag tänker ofta på det att istället för att gå och köpa saker till förmål jag äger, så kan jag ta ut mina pengar från kortet och ge till hemlösa, sjuka, barn som har det svårt eller andra som verkligen behöver dem mer. Jag tror mest det beror på min personlighet, det med att känna sån sjuk empati gentemot andra personer som har det sämre ställt, men mitt dröm-yrke är något inom en hjälporganisation.

Aja, jag fortsätter racet i form av kuratorer, vänner och terapi. Förhoppningsvis vänder det någon gång.

Mvh.

Ett tips som kanske verkar löjligt är att göra skolarbeten i stället för att tänka o filosofera. vet att det kan vara mycket svårt att göra läxor när man är deppig. men om du har en bra utbildning kan det hjälpa dig att uppfylla dina drömmar. tex att jobba inom en hjälporganisation.

KÄMPA på grabben. det kommer vända en dag. jag lovar!

Att grunna på allt och ingenting gör alla, bara det att man får ha lite självdisciplin på sig, att inte tillåta sig att "gå för långt" i sina tankegångar utan stoppa när man känner att nu börjar det att bli jobbigt med ens tankar.
Var inte för självkritisk heller visst ska man ha en viss styrning på sig, men den får inte bli absurd heller utan unna dig att leva och göra misstag för det är det som man lär sig utav.

Liasom givetvis så ska man inte göra om dom tabbar man har gjort men man ska inte heller älta dom stup i kvarten heller utan kasta dom i det bakomvarandets sjö och smäll upp en skylt "Fiske förbjudet" och gå vidare framåt i livet, njut av vardagen och ta var dag som den kommer utan att hela tiden grubbla över framtid och förflutet, utan "Gårdagen är förbi, morgondagen har du inte aning om och idag så är du här"..

blacken skrev:

Att grunna på allt och ingenting gör alla, bara det att man får ha lite självdisciplin på sig, att inte tillåta sig att "gå för långt" i sina tankegångar utan stoppa när man känner att nu börjar det att bli jobbigt med ens tankar.
Var inte för självkritisk heller visst ska man ha en viss styrning på sig, men den får inte bli absurd heller utan unna dig att leva och göra misstag för det är det som man lär sig utav.

Liasom givetvis så ska man inte göra om dom tabbar man har gjort men man ska inte heller älta dom stup i kvarten heller utan kasta dom i det bakomvarandets sjö och smäll upp en skylt "Fiske förbjudet" och gå vidare framåt i livet, njut av vardagen och ta var dag som den kommer utan att hela tiden grubbla över framtid och förflutet, utan "Gårdagen är förbi, morgondagen har du inte aning om och idag så är du här"..

mycket mycket bra sagt!