Det började för ca 4 veckor sen...Jag och tjejen väcktes av ett stort kabrak från vardagsrummet kl 04:30. Jag rusar ut och ser att vardagsrumsbordet av glas har vält och är krossat, samt att det ligger massor av andra krossade glas och vatten på golvet. Yrvaken som jag är resonerar jag inte mer än "jahapp...".
Tittar ut mot köket och ser Kajsa (katten) kika fram runt hörnet - hon ser skyldig ut som tusan.
Jag plockar upp henne och hon verkar OK. När jag ställt ned henne upptäcker jag blod över hela mitt bröst. Hon hade fått bordet över sig och skurit sig i benet. Efter mycket om och men hamnar vi till slut på djursjukhuset i strömsholm och det visar sig att senorna till en muskel var helt av och 70% till en annan.
De undrar om vi vill gå vidare eftersom hon saknar försäkring, men det är klart som tusan. Min kisse... Efter att ha lättat REJÄLT på plånboken för min lilla bondkisse som kostade 40kr i inköp får hon komma hem 3 dagar senare med gips om vänster framben. 6 veckor med gips som ska bytas varannan säger veterinären.
Vi kommer hem och Kajsa får numera vara i hallen som vi spärrat av. Där finns inget att hoppa upp på så det blir 6 lugna och tråkiga veckor för henne tyvärr. Allt är bra just nu...
Igår händer följande:Jag går ut på balkongen (5:e våningen) för att titta till bilen som står ute på gatan. lutar mig mot räcket och tittar längs gatan och får syn på något ovanligt i ögonvrån. Jag fryser till totalt i en sekund och mitt hjärta börjar slå i full fart när jag upptäcker att Kajsa (som fortfarande har gips på runt hela benet) gått ut genom fönstret i sovrummet och står nu längst bort på den lutande och högst 15cm breda fönsterbrädan - 15 meter ned till asfalten. Hon jamar ganska förtvivlat...
Fönstret är tvådelat, en liten del som går att öppna, och en större som alltid är stängd. Hon var längst bort från den öppnade delen, ca 0.5 till 1 meter från öppningen.
Jag får i princip panik och hela processen med att hon ramlar, dör, kremeras, ångest i månader osv flashar förbi på ett par sekunder. Lyckas samla mig och efter kanske 30 sekunder inser jag att det bästa är att helt enkelt försöka sig på att dra in henne själv på direkten istället för att ringa brandkåren.
Jag lutar mig ut från fönstret och sträcker mig och griper snabbt tag i vad jag kan få tag i på henne och drar in henne. Hon hann nog knappt reagera speciellt mycket tror jag. Jag ville inte att hon skulle få för sig att vända på sig t.ex, med gips och allt.
Det tog mig säkert 15 minuter innan jag lugnade ned mig ... har inte varit så rädd på oerhört länge.
Så... ska jag ta det som ett tecken? Självmordskatt? Hon har "skurit sig i handlederna" och nu försöker hon hoppa ut från fönstret...
Skämt å sido, jag är glad över att hon lever
![http://chrizz.nu/bilder/trasig_katt/kajsa_i_gips.jpg]()
eller så gillar hon att leva farligt i princip 
