Min första riktiga bil, en Pontiac Trans Am '94, kostade c.a. 70,000:- i inköp när jag var 23 år.
Ville äga den själv så köpte i mitt namn och letade helförsäkring i (om inte alla så nästan iaf) försäkringsbolag i Sverige och den billigaste jag kunde hitta var på 32,000:-/år.
Ok, gör man matten nu så kan man se att jag skulle kunna totalkvadda bilen ungefär vartannat år och bli utan ersättning - och ändå gå plus minus noll i plånboken!
(Har jag inte råd med bilen då? Jag skulle vilja säga att försäkringsbolaget inte vill att jag ska köra bil! för det är en orealistisk prissättning.)
Lösningen blev att jag skrev försäkringen på pappa, bilen ägdes fortfarande av mig. Men (!) ska tilläggas att vi var "ärliga" mot försäkringsbolaget (If) och berättade att vi var två ägare på bilen. Detta höjde premien från om pappa skulle stått som egen ägare med det dubbla till c.a. 5,000:-/år.
Oj, jag sparade 27,000:- på den uppgörelsen.
Nu tänker vissa; Visst, han blir utan ersättning när han kraschar, killen blev blåst av sitt eget försäkringsbolag! ...
Gjorde lika på nästa bil, en mer än dubbelt så dyr Trans Am i inköp. Fastän försäkringspremien sjunkit till 24,000:-/år. Denna bil var jag med om en olycka i, tuggade lite vajerräcke, men eftersom vi varit "ärliga" om två-ägarskapet av den så fick vi ut fullt värde för bilen.
Slutsats, försök vara så ärliga det går, det går att "förhandla" lite i avtalen med bolagen.
(Min nuvarande Trans Am (nummer tre) är försäkrad i mitt namn för nu är det värt det.
Och skenförsäkringar höjer inte premien för andra ungdomar, hur resonerar ni när ni får fram det resultatet?!)