men du förstår, de e där ja har problem, ja gillar inte att prata om problem me folk som ja träffar. de kan ja inte göra. de går bara inte. ja trivs bäst att sitta o prata problem när ja aldrig behöver träffa människan. ja vill inte prata me personer ja träffar för ja litar inte på dom. ja litar aldrig på nån, har dessvärre gjorde, o därför mår ja som ja mår. så ja lär mig av mina misstag, lita aldrig på nån!

Whiper, jag känner igen mig i dig. Kan inte heller prata känslor och liknande med andra människor. Litar inte på någon så mycket. Det ska isåfall vara någon som jag vet mår lika dåligt och som har samma erfarenheter som jag själv.

På tal som svåra sidor så kom jag o tänka på en sak.. kommer ihåg när min pappa var sjuk när jag var i 12 års åldern.. han spydde ut allt blod han hade i hela kroppen..det var blod överallt ( flera gånger innan han dog)..och det var jag som såg det. hade inte jag vart där hade han dött direkt..men efter massa om o men så kämpade han i 3 år innan han dog (han skulle opereras, byta lever, men sjukhuset döjde så lång tid att han dog)..och just det jobbiga är att han dog samma dag som jag hade bråkat med en kompis, han sa "hoppas din pappa dör" och samma dag den kvällen dog han..snacka om att det kändes surt..hade det vart idag hade det blivit mord...Blir helt knäckt än idag när jag tänker på det..Var bara tvungen att skriva av mig lite..

Hårda sanningen är att gamla tider alltid kommer och hemsöker en .. hur man än har ändrats osv.
Att flytta är en bra ny start, men som tidigare sagt.. allt gammalt kommer någon gång och hemsöker en...

Skriv lite musik och sådär .. brukar funka för mig

När jag är deprimerad så brukar jag lyssna på musik, eller hitta på något med kompisarna. De brukar funka för min del.

THEBADGUY skrev:

När jag är deprimerad så brukar jag lyssna på musik, eller hitta på något med kompisarna. De brukar funka för min del.

Det är skillnad på att vara deprimerad och att vara deppig. Det är när man varit deppig i ett par månader i sträck som man kan börja prata om att vara deprimerad.

Phaetoon skrev:

Whiper, jag känner igen mig i dig. Kan inte heller prata känslor och liknande med andra människor. Litar inte på någon så mycket. Det ska isåfall vara någon som jag vet mår lika dåligt och som har samma erfarenheter som jag själv.

okej så de e nån som förstår iaf. visst, ja kan säga att ja mår dåligt, självmordsbenägen o sånt, men sen pratar ja inte mer me den personen, så gör ja som ja brukar, när ja snackade me psykolog, bara skrattar bort de o går därifrån.

o de du sa om att man kan snacka deppretion efter några månader, satt o räknade på de, de e snart ett år.. har för mig att ja blev allt mer deprimerad runt september oktober... så snart ett år...

whiper skrev:

Phaetoon skrev:

Whiper, jag känner igen mig i dig. Kan inte heller prata känslor och liknande med andra människor. Litar inte på någon så mycket. Det ska isåfall vara någon som jag vet mår lika dåligt och som har samma erfarenheter som jag själv.

okej så de e nån som förstår iaf. visst, ja kan säga att ja mår dåligt, självmordsbenägen o sånt, men sen pratar ja inte mer me den personen, så gör ja som ja brukar, när ja snackade me psykolog, bara skrattar bort de o går därifrån.

o de du sa om att man kan snacka deppretion efter några månader, satt o räknade på de, de e snart ett år.. har för mig att ja blev allt mer deprimerad runt september oktober... så snart ett år...

Jo, man kan vara fruktansvärt öppen och avslöja en massa saker, utan att egentligen inte säga någonting alls. Det känns som om man pratar om sig själv i tredjeperson. Man bryr sig inte riktigt. Man pratar inte om sig själv typ. Sån är iaf jag.

Jag hoppas att du har haft ett par perioder som inte varit så tunga?

Phaetoon skrev:

whiper skrev:

Phaetoon skrev:

Whiper, jag känner igen mig i dig. Kan inte heller prata känslor och liknande med andra människor. Litar inte på någon så mycket. Det ska isåfall vara någon som jag vet mår lika dåligt och som har samma erfarenheter som jag själv.

okej så de e nån som förstår iaf. visst, ja kan säga att ja mår dåligt, självmordsbenägen o sånt, men sen pratar ja inte mer me den personen, så gör ja som ja brukar, när ja snackade me psykolog, bara skrattar bort de o går därifrån.

o de du sa om att man kan snacka deppretion efter några månader, satt o räknade på de, de e snart ett år.. har för mig att ja blev allt mer deprimerad runt september oktober... så snart ett år...

Jo, man kan vara fruktansvärt öppen och avslöja en massa saker, utan att egentligen inte säga någonting alls. Det känns som om man pratar om sig själv i tredjeperson. Man bryr sig inte riktigt. Man pratar inte om sig själv typ. Sån är iaf jag.

Jag hoppas att du har haft ett par perioder som inte varit så tunga?

men ja håller me dej helt. visst, man skriver de, man gråter, men de hjälper inget. för man berättar fortfarande inte allt som tynger än.. men orkar inte berätta om allt.. o varför skulle manm berätta allt? personen man pratar bryr sej ändå inte, kan ju inte lita på att dom bryr sej, dom fejkar ändå bara allt, som alla andra...

ska tänka igenom... *blåst av en kille på 2000kr+ att han smittade mej den jäveln, pappa ringde o sa att han aldrig ville prata me mig på julafton, gjorde dumma saker på julafton, deppigt på nyår, träffade en kille som gav mig problem men intalade mig att han inte gjorde de, hotad av mitt ex under en tid, en äcklig pedofil kom på nått sjukt sätt i kontakt me mig, tjejkompis + killkompis dör, inte hur vet bara att dom dog, tjaffsade om killen me min tjejkompis, blevosams, blev våldtagen, killen va spårlöst försvunnen i två veckor, blev hotad av xet på nytt, denna gången va de inte kul, killens kompis hotade mig(påverkad så de skrek om de, o ja va livrädd), ovänn me den ända personen ja kunde prata me allt om, slut me killen, fick veta att han skulle in på Hall.* nope. kan inte komma på nån gång då ja har varit glad en hel dag... ja kan aldrig släppa de som har varit jobbigt, de e nått ja ständigt håller kvar vid, vet inte varför..

En olycka kommer sällan ensam...
Det känns som om man råkar ut för allt elände om man är deprimerad. Att man aldrig får ha en glad stund. Sure, man kan le och skratta och allt det där. Men att få andra att tro att man har roligt är lätt. Att själv ha roligt är inte lika lätt. Vill du snacka så finns jag här. Bara att du skickar ett pm.

För 4 år sen när jag var 15 år (Bara några dar innan jag skulle fylla 16) så bråkade jag med min pappa i telefonen, jag träffade kanske han 2 - 5 gr om året (På senare år oftare än tidigare) kallade han aldrig för pappa lr liknande, det kom nu på senare år. Men iaf, jag hade bråkat med min pappa i telelfonen och var ovänn med han i ca 1 vecka. Han ringer hem till oss och är skit lessen, mamma svarar och säger att jag inte vill prata med han (Jag var uppe på rummet vid den tidpunkten så jag hörde/visste inte att han ringde) jag får reda på lite senare på kvällen att han hade ringt. Så jag gör ca 10 försök att få tag på han, men han svarade inte.

När jag inte fått tag i han på 4 dagar började jag bli lite orolig. Sen efter tror det vara 5 dagar så ringer dom från hans jobb och frågar om han är hos oss för han har inte dykt upp på jobbet på 5 dagar och dom får inte tag på han. han's kolegor bestämmer sig för att åka hem till han och kolla om han är där. (Dörren är olåst, dom kliver på) Dom hittar min pappa inne i vardagsrummet, hängandes i kroken från taklampan. Han hade alltså hängt sig samma kväll då han ringde och ville prata med mig. Jag hatar mig själv för att jag inte ringt han tidigare under veckan och fått prata med han, han skulle antagligen leva idag då :'(

Jag fick gå på han's begravning dagen innan jag fyllde 16.

Nu har jag verken Mamma, lr pappa... Pappa är död, och Mamma har klantat till sig... (6 år för försök till Mord) :'( Det blir svårt att klara sig men jag gör det bästa av situationen.

(Måste bara säga att det känns skönt att skriva detta)

klart att du ska skriva av dej. kan inte tänka mig hur jobbigt de e, hur ja än vill kunna förstå hur du har de, kan ja ju inte göra de, för ja har ju min mamma o min pappa vid liv. det ja därimot snart lär mig e hur de e att ha nån nära som sitter inne. och den ända nära som dött för mig (inom familjen) är min farmor, va på hennes begravning dagen innan julafton 2004.

märker mer o mer att folk fyller på tråder om hur dom har de. de tycker ja e bra.. varje gång man skriver om de som e jobbigt blir de lite lättare, tycker iaf ja...

Vad ska man skriva här? Altså jag känner med er alla som mår dåligt.Men Fimpha, önskar inte att din historia upprepar sig för min värsta fiende...

Sir_x skrev:

Vad ska man skriva här? Altså jag känner med er alla som mår dåligt.Men Fimpha, önskar inte att din historia upprepar sig för min värsta fiende...

kan ja hålla med om. hur mkt man hatar sina fiender, de e aldrig kul, vem de än e som drabbas.
*man ska vara vän me sina fiender*

Jag brukar aldrig sörja nåt för länge, visserligen har jag aldrig vart med om dödsfall eller så. Men jag skiter i vilket det går som det går, är det ändå jobbigt så går det rätt bra o dricka alkohol

Har varit med om lite jobbiga tider också och det enda som hjälper är igentligen att snacka av sig allt och behandla det så gott det går..
Det fungerar inte att sitta inne med allt helt ensam och försöka klara av situationen själv.

Har man ont av vänner eller att dom är bortresta så finns ju ändå det sköna (Och vettiga) gänget här på garaget att snacka med.

Mvh. Ena

När det känns som mest skit tänker jag alltid, det kan bara bli bättre och blir det värre så får man ändå försöka se optimistiskt på det. Försöka tänka på vad man har och glädjas åt det för tillfället...

Ena skrev:

Har varit med om lite jobbiga tider också och det enda som hjälper är igentligen att snacka av sig allt och behandla det så gott det går..
Det fungerar inte att sitta inne med allt helt ensam och försöka klara av situationen själv.

Har man ont av vänner eller att dom är bortresta så finns ju ändå det sköna (Och vettiga) gänget här på garaget att snacka med.

Mvh. Ena

"de härliga gänget på garaget..." jaja, de härliga gänget som delvis har fått mig att må skit, ja visst, dom e underbara...!

*haha, skeke, de e inte långt från mig bör ju i härryda *

whiper skrev:

"de härliga gänget på garaget..." jaja, de härliga gänget som delvis har fått mig att må skit, ja visst, dom e underbara...!

Det är för att du snackar så mycket skit.

Peter_J_H skrev:

whiper skrev:

va ska man göra när de verkligen inte känns som att e finns någon bättre utväg?? =/ du vet, när allt känns hopplöst.. va faan ska man göra då?!

Det är bara att bita ihop och tänka att det inta kan bli värre nu. Tänka att du i alla fall lever och att det kunde ha varit värre.

Jag brukar alltid försöka se det positiva i allting även om det är svårt! Tänk att det alltid finns någon som har det jobbigare än en själv, då känns det nog bättre ett tag i alla fall!

Hoppas det lösre sig för dig Whiper

MVH Peter H

värre... nää.. hade nog passat så jävla mkt bättre på en jävla bår i bårhuset.. ska nog faan söka dit väldigt snart tror ja!