Det är bara att konstatera. Min flickvän är coolare än mig. I alla fall tycks hon vara mer bilentusiast än mig. Vet inte hur det blev så.

Fick ju tag i min första Forrd när jag var blott 15 bast. Bytte till mig den mot massa jävla lövkrattning hos min moster. Sen dess har jag ägt bilar av olika kaliber. Några coola, en del rostiga och en Corolla.

När jag till slut köpte en nyare bil styrde förnuftet och slumpen. Om detta går att läsa i ett tidigare inlägg.

"Har du köpt en jävla gubbil", hojtade min flickvän frustrerat när jag stolt kom hem med nycklarna till Golfen.

"Men gumman, jag ska ju pendla flera hundra mil i månaden. Jag måste ha en bekväm och snål bil" - sa jag.

"Tro inte att jag har tänkt åka med dig i den där gubbilen" var det sista hon sa innan hon brände iväg till jobbet i sin Miata. Kanonskick, den Miatan. En -91 med 4500 mil på mätaren. Sänkt med ställbara Koni och svarta fälgar. Jävligt cleant bagage-rack och lite annat utstyr. Alltid förvarad i varmgarage. Det var jag som letade upp den åt henne när hon började titta runt i våras. Galet rolig bil att piska slingrande sommarvägar med. Men inte en bil man pendlar till Norge med.

Inte heller en bil man kör i ett snöslaskigt och halt Sverige. Med hårtsaltade vägar i antågande har flickvännen nu bestämt sig för vinterbil. Det har varit många rundor, och jag är glad att jag lyckades övertala henne att inte köpa en Camaro som vinterbil.

Nu håller hon i stället på att söka efter en SLK i Tyskland. För bättre vinterbil går ju knappast att leta upp.

Gud vet hur jag ska kunna toppa hennes stall? Detta är något jag ofta grubblar på när jag drar på mig hatten och söndagskör i min Golf.