Nu är det slut på ett års förtvivlan, förhoppningar, glädje, sorg och väntan.
Vid återbesöket på kliniken idag hade Xenophon inte blivit det minsta bättre trots operation och två månaders vila. Så jag och veterinären tog ett gemensamt beslut om att vi gjort allt vi kunnat, och det var dags att låta honom slippa ha ont mer.

Nu väntar jag bara på att försärkingsbolaget ska gå igenom ärendet och ge sitt godkännande, vilket inte kommer vara några problem med tanke på hans sjukdomshistoria.

Sen återstår bara det jobbiga biten. Jag känner spontant att jag inte orkar vara med om fler avlivningar nu. Det är en stor anspänning varje gång och nervositet över att något kan gå fel.
Dessutom var det med min första häst mitt eget val att låta henne somna in. Hon var gammal och jag visste att det var rätt beslut. Men Xenophon är en ung och vacker häst som borde ha framtiden för sig. Han älskar livet. Det känns så orättvist.
Därför blir det antagligen så att jag kör tillbaka honom till kliniken när det är dags. Då kan jag bara lämna honom där så sköter dom resten. Där sprutas hästarna ockå istället för att skjutas. Jag är egentligen mer ett fan av bult/gevär än Somulose. Men då kan jag i alla fall lämna över ansvaret till någon annan. Jag orkar inte se min lilla grå falla till marken, det har blivit för mycket sånt senaste året.

De här sista dagarna ska Xenophon få slippa allt vad sjukhage heter. Han går redan i en av våra största hagar och får vara häst på riktigt. Han har inte galopperat på nästan ett år...
Det ska han få göra så mycket han vill nu under sin sista tid på jorden, så kan jag åtminstone få känna att han var lycklig på slutet.