För min egen skull måste jag få ägna en stund åt reflektion här.

Det är hemskt att behöva vara den som bestämmer över liv och död. I synnerhet när det gäller någon man älskar. Att skriva på papprena och betala för att en varelse man skulle ge sitt eget liv för, ska dö... Ju mer jag tänker på det desto mer omänskligt tycks det.

Jag är inte blödig. Har tagit bort hästar förut... Min första häst hade jag i sju år innan jag tog beslutet att låta henne somna in. Då hade beslutet vuxit fram under lång tid och jag kände i hjärtat att det var rätt. Jag hade gett henne det liv hon förtjänade, nämligen ett långt och lyckligt liv med så många bus och upptåg och gemensamma äventyr. Att på livets höst få somna in snabbt och smärtfritt innan ålderdomens krämpor och svaghet tar tag i en, det skulle nog till och med de flesta människor önska sig.

Men den här gången känns det bara så fel. Det gör ont i hela mig. Jag vill inte att hans liv ska ta slut. Inte för min skull, utan för hans skull. Han är den gladaste lilla häst jag någonsin träffat, men humor och glimten i ögat. Alltid beredd på ett bus. Alltid med någon knäpp idé i beredskap. Ingen kan få mig att skratta så som min lilla grå kan, hur konstigt det än låter. Han är alldeles för ung för att sluta sitt liv nu. Det är fel. Helt fel.
Jag velar fram och tillbaka, ska jag låta honom få en chans till? Kanske ett år till skulle få honom frisk och ta bort smärtan? Kanske två år...? Kanske är det bara en enda chans till han behöver?
Samtidigt vet jag ju att det inte är så. Han har fått alla chanser i världen. Jag har åkt till flera olika veterinärer, vi har provat flera metoder, han är opererad och behandlad in absurdum. Framförallt, så är det liv han lever nu inget värdigt hästliv. Hästar ska känna vinden i manen, sträcka ut i vilda galopper över öppna fält, leka med sin flock och vara fria, glada hästar. Han är ingen glad häst nu. Allt han fått stå ut med, stackars lilla X. Om jag bara kunde förklara för honom...

Jag vet att det är något alla hästägare säger om sina egna hästar, på samma sätt som en mamma alltid tycker hon har söta barn, men den här hästen är det vackraste jag någonsin sett. Han är allt jag någonsin kunnat önska och mer. Jag kommer aldrig kunna hitta någon som han.

Jag går här hemma och väntar på besked från försäkringsbolaget. Veterinären har sagt sitt och tycker att nu finns det inget mer att göra. Försäkringsbolaget ska väl bara stämpla papprena godkända. Sen är det fritt fram för mig att besluta.
Besluta om jag vill att man älskade vän ska leva eller dö. Det är fan inte lätt.
Eller jo, det är lätt. För han lider. Och han blir inte bra. Innerst inne vet jag ju det. Men jag tittar på honom och hans busiga uppsyn med den meterlånga manen trasslig och lerig, och vill bara rädda honom. Och någonstans långt inne gnager känslan av att allt är mitt fel.

Jag bara ser framför mig dagen då han ska bort. Alla hästar jag sett falla till marken och torkat upp blodet efter, det här är inte alls samma sak. Jag kommer inte kunna keep it together. Vet inte hur jag ska klara det... Och ensam på gården kommer jag vara också. Hoppas verkligen det är två killar som kommer den här gången också annars vet jag inte vad jag gör.

Nej nu måste jag sluta innan jag gråter slut på alla tårar jag har.


Vill inte ha några kommentarer på det här inlägget, tack.
Behövde bara skriva av mig.