Idag strax efter kl 16 blev Akilah sparkad i huvudet av en häst. Hon skrek och skrek och skrek. Om någon kollade på det där HEMSKA filmklippet jag la upp förut, så lät hon precis som den hunden dom knivhögg. Tänkte genast på filmen och fick kalla rysningar genom hela kroppen.
Det blev konstigt nog inget sår av sparken så först blev jag inte så orolig. Men efter en stund började det rinna ur ögat på den sida som sparken tog, det svällde upp och började liksom hänga ut ur ögonhålan och vitan färgades röd. Då fick jag panik. Körde i helt olaglig hastighet raka vägen till Regiondjursjukhuset Strömsholm och fick komma in akut före dom andra akutfallen som väntat betydligt längre.
Ringde mamma på vägen, och hon sa det jag absolut inte ville höra men någonstans långt inne kände: "Förbered dig på det värsta..." Jag bara skrek och grät i telefonen.

Kom precis hem efter fem timmar på akuten med min fina Akilah. Ögat såg hemskt ut och när vi skulle öppna munnen på henne bara skrek hon. Så misstanke kom genast om att käken var bruten på något sätt och eventuellt hjärnblödning.
Hon fick massa olika behandlingar för ögat, trycket i ögat var mer än dubbelt så högt som det ska vara och det riktigt stod ut ur huvudet på henne. Sen sövdes hon ner för röntgen. Känslan av att hålla sin hund till synes livlös i famnen är helt fruktansvärd. Jag trodde på vägen in helt seriöst att hon skulle dö.

På röntgen visade det sig att hon eventuellt har en spricka i skallbenet som inte kan fastställas utan specialröntgen. Och det finns det förstås inte tillgång till en fredag kväll. Hon var i alla fall tvungen att stanna kvar på Strömsholm för övervakning och jag kommer inte få hämta henne förrän tidigast måndag.

Läget är inte kritiskt längre men det återstår att se om skallbenet är sprucket och om svullnaden i ögat går över, och om hon i så fall kommer få några men av det som nedsatt syn. Dom pumpar i henne massa smärtstillande iaf, det är skönt att veta.

Jag är helt slut. Fysiskt helt slut. Jag orkar verkligen inte...

Mamma sa direkt att hon skulle komma hit i alla fall. Jag förbjöd henne från att köra ner nu på kvällen, det är ändå 30 mil, men hon skulle åka imorrn bitti. Tack och lov för min älskade mamma... Som hon sa, det var nog tungt med att förlora Xenophon och att gå här hemma och veta att sanden rinner ur hans timglas. Nu var jag på gränsen till att förlora Akilah också och vet inte hur hennes framtid kommer se ut.