Lustigt.
Trodde aldrig att jag skulle få för mig att titta efter Lego igen. Menar, det var ju så många år sedan nu en höll på och byggde, skapade, och klurade.
Men jag erkänner, intresset har alltid funnits där, om än att det under många många år har legat vilande. Som väntande nästan, redo för att åter tas upp. Som en gammal vän som kom och sedan alltid fanns där, även fast man kanske har tittat åt ett annat håll eller helt enkelt gjort annat.
Och annat har det ju med åren blivit.

Mitt personliga intresse för Lego tog nog sin start långt innan det förmodligen var praktiskt för mig att syssla med det. Legot i sig ärvde jag av min sju år äldre bror, som pysslat med det, med tiden tröttnat och själv sedan gått vidare till annat, såsom mopeder och snöskotrar.
Som oerhört ung råkade jag bland annat vara boven till att vår VHS-bandspelare en dag slutade fungera när jag uppenbarligen fann det mycket mer intressantare att stoppa in bitarna i bandspelaren än att faktiskt bygga ihop dem, något serviceteknikern på den lokala tv&videobutikens verkstad fann vara så humoristiskt att vi tydligen fick reparationen gratis.

Att ha ärvt en kartong med Lego kunde vara både positivt och negativt. Positivt i den bemärkelsen att jag i alla fall fick hålla på med denna form av självförvållad underhållning, där min mor serdemera ofta beskrev det som ett sätt för henne att veta att jag hade det bra.
Hon kunde nämligen, medan hon gick runt och städade eller pysslade eller vad hon nu gjorde för dagen, så lyssnade hon efter det omisskännliga lätet av ett skrammel/rassel i en kartong, vilken senare byttes ut till en större plastlåda. Sedan tystnade det ett par minuter, tillräckligt länge för att hon nästan skulle bli orolig över att något hade hänt, och sedan skramlade det äntligen till igen när jag letade nästa eftertraktade bit.
Och jag byggde verkligen allt möjligt på den tiden.
När det var som mest inne i min värld så byggde jag bland annat en stor modell av den Kenworth W900 med trailer från Hobbs, men det negativa, och förmodligen det allra mest negativa av det negativa med att ha ärvt Lego var att det dels var en salig blandning av bitar, gammalt som nytt, vanligt som från någon gammal technic-sats, men det var också för lite bitar för så många idéer som ville ut.
Vi var dessutom ingen rik familj. Med en far som knegade som brevbärare på Posten och en mor som stundtals jobbade i H&M:s källare så tjänades det inte några större summor, men vi klarade oss bra. Om än att barn förstås inte vet vad ekonomi är och ändå vill ha och vill ha.
Och jag ville ha. Massor!
Mycket gick mig förbi. Ofta till tårar. Men idag är det klart jag förstår varför. Vi hade bara inte råd.
Däremot var det då extra betydelsefullt när jag exempelvis en julafton inte bara får en byggsats, utan tre! Min mor hade nämligen dagen innan gått förbi ett skyltfönster i stan, där det hade annonserats att en hel hylla med färdigbyggda Lego Technic-satser skulle säljas bort, visserligen utan böcker eller kartonger, men till och med hyllan ingick i köpet.
Så det var just vad hon köpte, och gav mig i julklapp. Magiskt!
Vilka byggsatserna var är jag idag osäker på, bortsett från en;
- 8850, kallad "Rally Support Truck".
Den hade allt. Sexcylindrig motor vars kolvar guppade upp och ner i takt, stora däck, extraljus och styrning. Den lektes ofta med på golven där hemma, ända tills min bror - från till synes ingenstans - fick idén att om vi monterar isär den gula bilen och en av de andra så är det möjligt att bygga en snöskoter utav det hela.
Vi hade isär båda byggsatserna..och sedan tappade min bror intresset.

Det oväntande tillskottet av nya delar och däck skulle dock bli till någonting positivt. Med hjälp utav detta blev det nya fordon till fordonsparken, bland annat en SL-buss (åtmindstone var det en från SL i min värld) med fungerande dörrar och styrning. Ännu bättre blev den efter en förlängning, där jag gjorde den midjeledad - även kallat i folkmun för dragspelsbuss - där själva dragspelet först skars ut från någon form av plastpåse, men senare byttes ut till tyg. Tyget visade sig vara mer följsamt, om än att jag alltid var på jakt efter något mer naturtroget.
Bussgaraget byggdes efter ett tag ut, med de allra sista bitarna som gick att skrapa upp från den alltjämt tomma lådan, så det åtmindstone blev en buss till. Med boggi!
Med dessa två kunde jag sedan köra dessa bussar utefter golvet, efter varandra, ofta omlott, imiterande de verkliga dansande vagnarna i Slussen i Stockholm.
Men någonting fattades.

Många önskade byggsatser hade genom åren föreslagits och önskats. Jag ville bland annat så gärna ha 8868, kranlastbilen. Förmodligen därför att den var svart till färgen och hade ett stort djurstaket i fronten, precis som min favoritlastbil jag alltid tecknade om jag tecknade, en Mack R från filmen "Convoy".
Men såsom många andra byggsatser så var den för dyr, och det blev som aldrig av. Men kanske det går att bygga ihop något liknade ur filmen med de delar jag redan har?
Jag provar.

Resultatet blev ändå ganska lyckat, om jag får säga det själv. Skicket är tänkt att det ska påminna om slutscenerna, just innan broscenen. Det är därför älgstaketet och ett lyktglas fattas, och det är därför sista biten av avgasröret är av och spoilern på taket ligger ner.
Den skulle förmodligen inte vinna något pris om den ställde upp i någon form av tävling, och den är färgladare än vilken clown som helst. Men jag blev tvungen att använda varenda liten bit som bara passade för att åtmindstone utseendet skulle bli någorlunda rätt. Framhjulen blev av en annan typ därför att det inte fanns tillräckligt av sorten som tankbilens övriga axlar bärs upp av, och när det kom till trailerns tank så fick jag rent utav fuska med vissa delar för att bitarna skulle räcka till.
Men jag blev i alla fall nöjd.
Den blev det sista jag byggde innan intresset svalnade, och idag är jag speciellt glad att den ändå följde med mig i flytten hemifrån för hade den inte gjort det så hade den ju brunnit upp tillsammans med allt annat som jag ändå hade kvar hemma hos pappa.

Idag tronar den på en hylla, och den tronar där tillsammans med vad som kanske går att kalla för..syskon? Brödrar eller systrar eller både och?
Jag hade aldrig väntat mig att intresset åter skulle blossa upp men efter att min fru börjat samla på prylar som anknyter till Harry Potter, vilket inkluderar Lego - jo hon råkar inneha alla de moderna byggsatserna som finns ute på marknaden idag - så började även jag att smått snegla på byggsatser igen. Kändes nästan till en början..förbjudet. Som att man åter igen började snegla upp i tidninghyllan i butiken i hopp om att få se lite naket, men det är också en oerhört befriande känsla att faktiskt - faktiskt! - kunna köpa just de där man vill ha, om man vill och kan!
Idag är till och med kranlastbilen som jag en gång i tiden så otroligt gärna ville ha, i min samling. Och fler ska banne mig samlas.

Inne på andra året med nya jobbet. Eller, nya och nya. Det nyare kanske det heter?
När slutar man att säga det nya?
Gillar det fortfarande skarpt. Visst, klart det är bitvis tungt, som värst var det kring juletid
när folk handlar som värst, men vilket jobb är inte tungt emellanåt?
Erfarenheterna säger att det är många.

Nya bilen funkar fortfarande bra. Har dock inte blivit Mercedesfrälst, även om jag medger att
växellådan, en av automattyp som säkert heter något långt och krångligt, fungerar med bravur.
Det är i övrigt bra värme i kupén. Den går relativt tyst och relativt snålt, särskilt med tanke på hur
mycket stadskörning jag trots allt ändå har.
Diskussioner har dykt upp om eventuella extraljus, eller kanske en ramp av någon form. Vi får se.
Tackar inte nej till endera, för numer när man är van xenon privat så känns halogenlyktorna på
bilen i arbetet lite i underkant.
Funkar såklart i stan, men när man har många turer utanför så blir det..mörkt.
Får se vad det blir. Och om det blir något.

Ha en fortsatt trevlig helg, gott folk!

Att försöka sammanfatta 2019 känns svårare än vad jag trodde det skulle göra. Visst, klart det går att spalta upp allt och försöka få det på pränt den vägen, men samtidigt är det ändå inte så jättemycket som har skett.
Ånyo, med detta menar jag dock inte att det som faktiskt har skett inte har varit betydelsefullt.

Jobbåret -19 har varit riktigt bra. Mycket har funnits sig till rätta, tillika kunderna som liksom undertecknad har vant sig vid att det, om inget annat oförutsett har skett, är jag som kommer.
Det känns bra.
Varken tänker eller vill bli långdragen om just kunderna, vilka de är eller så, men jag hade nog aldrig väntat mig att jag skulle få träffa så många olika människor, och bli mött av så många öden såsom man gör i den här branschen.
När jag kommer med dom önskade varorna så är det allt från den stora familjen, med såväl husdjur med hundar och katter och kaniner, till bebisar och små barn som kommer och möter en i dörren.
Men det är också den lättade pensionären som kan komma och möta upp en, han eller hon som möter en i dörren, kanske med en rullator i ett fast grepp, och önskemål om att matvarorna gärna får ställas på köksbordet eller någon annanstans där dom för dem enklast kan nås.
Och det är okej.
Ser det som en självklarhet att vara service minded.
Till min hjälp har jag dessutom under året fått en ny bil. Den gamla, den som köptes loss från ICA Maxi här i stan, fick flytta vidare till andra breddgrader i söder, och en ny Mercedes Sprinter med påbyggnad i form av ett isolerat ABC-skåp köptes in.
Är måhända inte så stort fan av Mercedes, men må ändå säga att den är trevlig att köra. Oerhört lätt att vända runt, automatlåda. Bra sikt åt alla håll och behaglig i fjädringen. Men den har sina sidor, och, kanske lite intressanta sidor på det. Men, vilken bil, gammal som ny, har inte detta?

Rent privat fortgår det egentligen som förut.
Min bok har det arbetats på oförtrutet. Under otaliga kvällar och helger och andra lediga stunder så har sidorna blivit fler och fler, och jag räknar på, mellan tummen och stortån ungefär, att i den här takten så lär jag kunna vara klar inom något år eller så.
"Klar" är dock ett svårdefinierbart ord, för när jag menar klar så är det kanske inte helt uppenbart med vad som faktiskt åsyftas. Ty säger jag klar så kanske någon tänker "åh, men då kanske man kan få ett exemplar att läsa?"
Nja, svarar då jag, om än med ett litet leende.
När jag säger klar så menar jag att själva grundplåten kommer vara klar. Tänk ett bakverk, eller varför inte kanelbullar. När smeten väl är hoprörd och klar så finns det ju liksom inga kanelbullar att äta för det. Nej det ska jäsas, det ska knådas ut och det ska sockras och kanelas, och visst kan man äta bullarna så här men visst föredrar man dom ändå färdiggräddade och klara ändå?
Och dit, dit är det en sjukt lång väg kvar innan jag kan stanna upp och se min egen bok som färdiggräddad, men redan nu är det ändå - om man får säga det själv - imponerande att den är drygt 650 sidor lång, med en hel del ännu oskrivet.
Men den som väntar på något gott..

Saknaden blev dock stor efter att Zeta, vår "adopterade" inneboende katt sedan förra året, blev dålig och till slut blev borttagen. Många säger att vi valde rätt, och delvis håller jag självklart med, men en önskan som aldrig kan bli uppfylld kommer nog alltid att finnas där om att vi hade kunnat få reda på vad för fel det var på henne. Men vi gjorde alla tester och undersökningar, i alla fall de vi där och då hade råd med, och ingenting visade sig galet. Ändå mådde hon som hon mådde, varför vi även provade annat foder och mediciner, och andra tider för när hon fick det.
Inget hjälpte. Fan vad man kände sig maktlös.
Att då en morgon låta henne somna in - i min famn - på djursjukhuset, och sedan åka direkt på jobbet var, minst sagt, en pärs. Var inte utan att kunderna undrade hur det stod till med mig varför jag fick berätta det, om och om igen. Men klar de undrar, så omtänksamma som alla är.
Saknar Zeta oerhört mycket än idag. Det blev i alla fall en fin sista tid vi fick tillsammans.

Kärleken till Marika, min fru och min allra bästa vän - och såklart mina andra vänner! - är det som får en att under sådana här tillfällen gå vidare. Vi hjälper varandra, stöttar varandra och tar varandra vidare när vi hellre bara vill sjunka ihop och inte fortsätta. Marika har också haft sina stunder det här året, och ändå är hon världens bästa bollplank och stöttepelare.
Stort tack till att du, och ni andra, finns!
Mina andra projekt - läs; Mazdan som står och sover i garaget som min Volvo 244 som är uppe hos Benkis i Lit - må kanske ha fått vila under sommaren, då ledigheten som bekant blev så pass kort, men under ledigheten var vi i alla fall tillsammans iväg på vår - smått traditionsenliga? - tur till Stockholm, och även om min första semester inte som förklarat blev så lång, så spenderades ändå de få dagarna, drygt två veckor till antalet, i mitt tycke klokt och vist.
Vi var tillsammans, och det var det som spelade roll!
Vi hann till och med över till Norge en sväng, för shopping av sådant som inte finns här i Sverige, som för personliga skäl.
Fast, vill i alla fall flika in att det om än långsamt ändå går framåt för min Volvo 244. Ty under sina lediga stunder, om än att en pensionär sällan tycks ha många utav dessa, så jobbas det på denna när det hinns med. Har varit dit och bibehållit en löpande kontakt med Benkis, och diskuterat och jobbat vidare med hur vi ska göra, och vad som behövs för att komma dit. Så helt stilla står det i alla fall inte på den fronten.

Och det är väl här framtiden kommer in.
Det är en framtid som verkligen ser ljus ut. Har många planer och många viljor som vill ut, och även om jag förstås inser att alla kanske inte kommer att bli uppfyllda så är jag ändå oerhört tacksam för att det som väl kommer hända händer, och att det jag har, faktiskt finns.
2020 kommer nog bli ett spännande år, med vad jag hoppas blir ett slutförande av min bok - som sagt; grunden i alla fall - och jag ser fram emot att försöka införliva ny lust och nya krafter i saker som allt för länge nu legat och vilat.
Detta, och förstås mycket mycket annat.


Gott nytt år, allesammans!

..när man kan gå in i en butik, som i det här fallet råkar vara en däckfirma, och rakt upp och ner beställa fälgar och tillhörande däck för strax under 10k.
Bara liksom så där.

Så jäkla nöjd över mitt nya jobb. Inte bara själva jobbet i sig, för det är verkligen - verkligen! - ett kanonjobb jag har fått chansen att få syssla med, men när den första lönen dessutom trillade in så föll också den sista pusselbiten på plats och man kunde, så att säga, se hela helheten framför sig.
Jag hade i ärlighetens namn grubblat ett tag, för någonting MÅSTE ju vara dåligt. Menar, det kan inte vara så här bra, så det sista som kunde fela var ju lönen. Det är klart den är kass.
Men icke.
Helt okej i min mening, och då är jag ju bara provanställd ännu.

Kändes oerhört bra att kunna vandra in hos den lokala däckfirman och liksom bara beställa. Göra allt klart inför sommaren, för var det nåt som tog slut så var det sommardäcken ifjol.
Nu, med splitt nya däck och fälgar så kommer det självklart också tillkomma en fyrhjulsinställning, och sedan ska det njutas.
Ny - nåja någorlunda ny beroende på hur man ser på saken - bil, nya fräscha fälgar. Nytt jobb som är helt tamefasen fantastiskt.

Livet är underbart.

Ja jäklar.
Att försöka sammanfatta det här året blir inte lätt, men tänkte - såsom brukligt - att ge det ett försök.
I normala fall brukar mina sammanfattningar handla om framtiden, saker man vill göra och vill ha gjort. Man vill ha det där nya jobbet, den där nya bilen som ska underlätta..och så vidare. Det var ju verkligen ett helvete där ett tag när man aldrig tycktes få ordning på läckagen på V70:in, hur vi än gjorde.
Synd egentligen, för jag kommer alltid att minnas den som en underbar vagn att köra och kanske framförallt ta sig fram med, men när det konstant droppar olja på parkeringen och man ständigt fick hålla koll på mängden i expansionskärlet, för att inte nämna allt annat som fallerade under tiden, så var det faktiskt skönt att äntligen släppa taget och gå vidare.
In kom en Volvo 244 GL.

Hur udda det nu än kan låta, menar, man går väl ändå normalt sett till något nyare när man uppgraderar sig, men där fanns som bekant en plan med GL:n. Dels att den fanns i närheten. Det var som praktiskt, i och med att vi inte hade någon körbar bil alls. Den var aningen dyr men den var av samma årsmodell och i dessutom samma färg som min GLT - som ännu är hos lackeraren - och när denne nämnde att vi torde hitta en baklucka till GLT:n så slog jag helt sonika två flugor i en smäll och köpet var ett faktum.
Luckorna bytte plats med varandra, och när vi så hade bestämt oss i hur vi skulle göra framledes med framkomligheten så sålde vi GL:n.
In kommer en Volvo V60 D4 AWD.

Det känns mäktigt på något sätt att köra och äga något så modernt som en V60. Bara baklyktorna med dess långa svepande ledljus får mig att tända ljuset just innan jag låser bilen, bara för att få mig en glimt. Och okej att vi tog ett lån som vi kommer få betala av under ett par år, så egentligen kan vi väl inte heller säga att den är riktigt vår ännu, men det blev ett oerhört fördelaktigt sådant varför valet inte var så svårt när allt kom omkring.
Och vilken vagn sedan. AC, xenon, skinninredning med vacker dekorationsbelysning i dörrar och över mittkonsoll, fyrhjulsdrift från Haldex, diesel och automatlåda. Just automat känns lite underligt att köra. Inte underligt på det sättet att det känns skumt, men känslan lär nog alltid vara där av att någonting liksom "fattas".
Vad ska man till exempel göra med högerhanden nu?
Nåväl.
Otroligt härlig bil är det i alla fall, och förhoppningen är att den kommer stanna hos oss länge.

Mazdan står tryggt i garaget. Där har inte hänt mycket nytt. Jag borde lufta bromsarna, fixa däcket som fortfarande pyser ur sig luft, ordna upp förgasaren och besiktiga men det bara händer inte. Detsamma gäller min gamla K50. Den borde fixas upp och framförallt köras med, men i somras rullade den inte många metrar. Där har liksom aldrig egentligen funnits någon större tid till dessa det senaste året, om än att det mesta av bortfallet av händelser mer berott på brist på ork. Ty hur fasen ska man orka göra något när man hittills har sovit bort hela dagarna och bara haft några få timmar på sig under kvällarna innan jobbet?
Beundrar er som ändå finner orken att trotsa soffpotatisen i kroppen.
Men det har också varit oerhört tungt det senaste året.
Psykiskt som fysiskt. Att arbeta 6 nätter i veckan har förvisso gått men uppoffringarna har varit höga. Där har aldrig varit några riktiga helger och sådana saker har tagit inte bara på orken utan också på psyket. Jobbet i sig har dessutom blivit mer omfattande. Sträckor har försvunnit och de bestående har därför blivit längre. Arbetsbördan har blivit tyngre, till vad som ofta har känts som allt lägre lön.
Viljan har därför ofta funnits där att göra något på fritiden men det har i stället oftast slutat med att man så kallat bara har släckt lite bränder. Har exempelvis V70:in strulat så har det fixats, men inte mycket mer än så. Allt för att vardagen ska ha flutit på har ordnats upp, ofta lite provisoriskt och med vrede i kroppen. Sådant tar på en i längden.

Förhoppningsvis är detta nu, om än delvis, till ändo, ty tal om saker man så länge har velat ordna upp så har det också tyckts ordna sig med ett nytt arbete. Jajamensan, har så här lite över en månad efter början på det nya fortfarande svårt att inse att det faktiskt är på allvar. Har det verkligen hänt?
Vet inte hur många jobb man genom åren har sökt. Måste vara hundratals. Har till och med försökt ta mig tillbaka in på PostNord, vilket kanske säger lite om hur desperat man har varit. Problemet var ju länge att jag ju inte visste vad sjutton man skulle ta sig till efter att man har försökt glömma drömmarna om lastbilsyrket, så det var ju där truckkortet plötsligt kom in.
Menar, köra truck. Varför inte? Så gick kursen, fixade det efter lite om och men och där och då hade man äntligen i alla fall en liten plan på hur man ville göra, men truckkortet till trots så var det ändå svårt som sjutton att få in foten någonstans.
Tror det är så det helt enkelt är idag, och många många andra har liknande problem.
Så döm av min förvåning när det börjar trilla in samtal från företag som plötsligt erbjuder MIG jobb.

Företag jag aldrig sökt hos tidigare hör av sig, stora chefer som fått mitt namn från Arbetsförmedlingen, men alla har så bråttom och jargongen rullar med "ja tänk om du inte hade haft tidningsjobbet, då hade du haft ett jobb hos oss nu.."
Det är ett tag så frustrerande att man tror man ska krevera. Är detta nåt skämt eller?
Men så kommer ett nytt företag och hör av sig. De har även dem fått mitt namn från Ams och vill ha mig på intervju. Så jag dyker förstås upp, vid halv tio på morgonen när man egentligen ligger och sover sedan länge, och de tycks tycka om mig. Ska höra av sig.
Sedan händer inget. Absolut ingenting.
Men jag tänker, "äh, det var en intervju i alla fall". Och det är ju i alla fall någonting, eller hur? Hur ofta får man gå på sådana liksom. Men så efter ett par månader av tystnad så hör de av sig igen, och undrar nu om jag är intresserad av ett annat jobb.
Går på ny intervju, under en lika för mig trist tid men vad gör man inte för en chans på ett arbete, och denna gång sammanfaller allt, precis allt. Företaget, Jetpak, förstår att jag redan har ett jobb men kan vänta, och jag gör en fördelaktig deal med min chef där jag får tjänstledigt under ett par veckor för att känna på det nya jobbet. Vill jag ha det, ja då kommer jag in på kontoret och säger upp mig på stubben.
Tog två dagar för att prova på det nya, sedan kom jag in och lämnade in mina papper.

Är så fantastiskt glad över den här chansen. Det är en oerhörd chans, och så kul att få göra någonting nytt. Att man dessutom har en oerhörd uppbackning från inte mindre än två fantastiska företag, Jetpak och Ica Maxi som jag är utlånad till, känns riktigt riktigt bra. Där är inga konstigheter och det är raka rör som gäller!
Går något fel, om något går sönder eller behövs fixas så är det bara att tala klarspråk så är det inga problem, och det är så här jag tycker det alltid ska vara.
Kläder har jag fått i mängder och mer är på väg. Snart kommer jag dessutom få en ny tjänstebil att köra runt i, en ny Mercedes med stort skåp, trots att jag är mycket nöjd med att köra i Icas gamla Vw Crafter.
Men jag är ju lite som jag är också..
Många uppskattar nog det nya men jag gillar ju gnisslet, den där hoppiga känslan och den där känslan av kontinuerligt användande. En buckla här och där, och så vidare. Det är charmigt på något udda sätt.
Men, förstås, det blir trevligt med nytt framöver också. Menar, är ju inte helt galen..

Sammanfattningsvis måste jag konkludera att mycket har hänt i år.
Ty bortsett från det nya jobbet och den nya bilen så tog vi även beslutet att Zeta, pappas och vår familjs katt som ju lyckligtvis också överlevde branden och fick flytta in hos en kusin, i stället fick flytta in hos oss här i stan. Det var ett för mig och min fru ett svårt beslut och absolut inte enat, men vi båda var ändå villiga att prova då Zeta saknade uppmärksamheten och inte tycktes må så bra där hon bodde. Inget illa i min kusin, för hon gjorde säkert allt hon kunde, men hon hade helt enkelt aldrig tid för Zeta.
Och, så här drygt tio månader eller så efter inflyttningen av vår nya familjemedlem, så må jag säga att även detta går galant..ja hon är så duktig, även om hon förstås nyfiken som hon är pillade upp ett fönster i somras och hoppade ut..två och en halv våningar upp.
Tur som var så blev hon förmodligen för rädd att ta sig någonstans, varför jag fann henne på gräsmattan nedanför fönstret, med en svans som var dubbelt så tjock som normalt..menmen!
Huvudsaken var att hon inte gjorde illa sig.

Dessutom, avslutningsvis, så går det riktigt bra med boken. Är inte så fasligt mycket kvar innan man kan kalla grunden för "klar", men mitt nya jobb har förstås inneburit att det den senaste månaden inte har blivit mycket skrivet. Men det ska nog bli mer av den varan, bara man kommer in i allting.
Någon gång nästa år torde grunden vara klar.

Nya rutiner i livet håller på och skapas, nya tider där man faktiskt kliver upp på morgnarna och går och lägger sig på kvällarna...ja faktiskt. Man går och lägger sig och sover numer på nätterna! Känns..underligt.
Men bra. Oerhört bra.

Tror och hoppas att 2019 kommer bli ett riktigt riktigt bra år. För alla, oavsett vart vi än kommer ifrån eller vad vi alla går igenom. Alla är vi i min mening värda ett riktigt gott nytt år.
Vågar knappt hoppas på något nytt, för allt som hänt det här året känns fortfarande overkligt.


Gott nytt!

Nej, jag har inte blivit tokig.
Vet mycket väl att det inte ännu slår om och går mot ljusare tider, men det känns ändå som att de ljusare tiderna redan är här, för som bekant för vissa så har undertecknad ett nytt jobb.

Lång historia kort men vi alla har vetat vart tidningsbranschen är på väg, varför jag har letat och letat efter något annat att göra. Har haft vissa uppslag och länge såg det också ut som att man skulle få in foten igen på PostNord men det kändes aldrig riktigt säkert, eller hållbart i längden för den delen.

Därför kom det som en oerhört positiv överraskning när ett företag hör av sig till mig och undrar om jag är intresserad av ett arbete hos dem. Hör bara..de hörde av sig till mig?
Klart jag är intresserad. Så går på intervju och de tycker om mig och de ska fundera på saken.
Sedan blir det tyst.
Det är tyst så länge, vi pratar månader, att jag helt enkelt släpper taget om det hela och tänker att, "jaja, det var en intervju i alla fall. Bara det är ett steg i rätt riktning".
Men så hör de av sig igen. De ber om ursäkt och berättar att den ursprungliga platsen inte hade blivit tillsatt ännu, men de undrar om jag möjligen är intresserad av ett annat jobb?
Heltid. Måndag till fredag. 10-19. Mycket kundkontakt. Mycket bilkörning.
Klart jag är intresserad!

Kommer på en ny intervju och de har i stort sett bestämt sig redan innan jag kommit dit att jag ska ha jobbet. Måste ha gjort en oerhörd inverkan under förra intervjun. Dessutom skadar det inte att min nu dåvarande chef hade ärenden med samma företag och då samtidigt talat oerhört varmt om mig.
Så, jag blir anställd - provanställd givetvis - hos Jetpak, och lånas ut för ett uppdrag som jag ensam ska sköta åt ICA Maxi här i stan. Jag ensam kör runt deras onlinekassar till deras kunder, och jag ljuger inte när jag säger att det är riktigt riktigt roligt!
Att över huvudtaget träffa människor. Att få arbeta under de ljusa timmarna på dygnet. Visst, att ibland släpa upp femton kassar till tredje våningen utan hiss kanske inte är någon höjdare men det får ta den tid det tar, och körningen är belöningen.
Så jäkla kul att skutta runt i Maxi:s Vw, med stort skåp baktill innehållande kylaggregat och hela faderullan.
Den må vara trött och att köra runt med en manuell inne i stan där det är massor av gränder och trånga passager kanske inte är så party, men det är ändå en utmaning - och jag gillar utmaningar.
Framöver kommer det bli en ny bil, sponsrad av Jetpak. En helt ny som jag ska få ha ansvaret för.
Bara detta känns riktigt stort.
Men det är så mycket mer än så också. Man har ett stort ansvar för ens omgivning. Inte parkera hur som helst medan man är in till kunderna och kunderna i sig förlitar sig på att de får rätta sakerna, och så vidare.
Men jag gillar det. Gillar skarpt att få ansvar - anser det är ett mycket större ansvar än vad jag tidigare har haft - och även om man jobbar till 19 och många förmodligen skulle gnälla över detta så är jag glad för då slipper jag i stället kliva upp så förbannat tidigt! Ha!

På toppen av denna nya kaka så är folket på Jetpak jätteschyssta. Jag är verkligen en av dem även fast jag knappt är där. Detsamma gäller folket på ICA Maxi. Jag är en av dem också!
Nåt som jag här finner ironiskt, och möjligen smått tragikomiskt, är att jag har fått mer arbetskläder från dessa båda företag under ett par veckor än vad jag har fått av ETT under nio år..

Men jag kommer förstås också sakna tidningsjobbet. Eller natten över huvudtaget. Det var som speciellt att jobba natt. Frugan kommer fortsätta jobba kvar nattetid på sin arbetsplats, så det blir lite speciellt vissa dagar, som ikväll när hon for iväg strax efter att jag kom hem. Detta innebär att vi kommer precis att hinna träffas när jag ska iväg på jobbet i morgon bitti, men hey. Det kommer inte alltid att vara så här för hon är å sin tur ledig flera dagar i sträck.
Men det kommer funka. Vi ska jobba på att det ska fungera.

Är bara så jäkla glad just nu.
Allt känns bara så..jäkla bra just nu. Skrämmande bra.
Och bättre kommer det dessutom bli, bara man, ja vi, kommer att komma in i detta.

Lång historia kort så hade vårt nytillskott i form av V60 ett inbokat besök på Bilbolaget idag, tisdag.
Oerhört vad grejer som ingår i en service idag. Bortsett från det vanliga med oljebyten och så vidare så har man även uppdateringar av program och rengöring av insidan av rutan framför en kamera man inte ens visste att man hade.

På grund av de arbetsförhållanden som råder så valde jag att lämna in bilen under måndag eftermiddag. Detta gjorde att där inte fanns någon stress för mig att lämna in den på exakta tiden, och förhoppningsvis var det också skönt för "min" personliga verkstadstekniker - visst hette det så? - att ha hela dagen på sig att göra det som ska göras.
Jag är ju trots allt inte billös.

Så i morse, eller ja, i går kväll snarare, när man skulle på jobbet så hakade jag för ovanlighetens skull lös nycklarna till 240:in och tog således denna på jobbet. Och ja jisses, vilka känslor.
För det första är det lika fantastiskt varenda gång den här bilen startar, med tanke på att den står i veckor åt gången mellan körningarna. Som i vintras när V60:in hade slut på ström och jag behövde bil akut..tamefan om inte 240:in startade trots att den hade stått i åtmindstone tre veckor, varav två i ganska extrem kyla.
Det hjälper förstås mycket att batteriet kommer från en liten lastbil, men ändå! Den startar - alltid!

Väghållningen påminner om en roddbåt. Det gungar hit och det gungar dit. Kopplingen, som man för övrigt blir väldigt ovan efter att ha finkört med automat under en längre period, får man i det närmsta kliva upp på för att kunna trycka in. Växlarna får man gissa sig till vart de ligger.
Sättet bilen säger till att man har missat en växel är tvärt och abrupt. Ett enormt skrap, och sen är det inte mer med det. "Gör inte om det där tack". Jaja, okej förlåt..

Men det var ändå en oerhörd behållning att köra till och från jobbet i bilen. Trots nedsuttna säten, vinandet runt framrutan, skramlet och det lilla problemet jag råkar ha med bromsarna så satt jag ändå med ett stort leende och körde. Charmen finns där, och glädjen som bara inte går att beskriva fullt ut.
Det är lite som James May en gång har förklarat i serien Top Gear, att han älskar sin Fiat Panda därför att dess små hjul och klen motor gör att det går att busa med den på samma sätt som om det hade varit en mycket starkare och större bil. Gränserna är bara flyttade för vart det räknas som "kul".

Snart ska bilen dock säljas. Det kommer svida, som med alla bilar jag gör mig av med, men den har fyllt sitt syfte. Den kom in i min ägo när V70:in gav upp i vintras och den fraktade mig från A till B precis som det var tänkt att den skulle göra. Dessutom har den bidragit med delar till min andra, viktigare 240. GLT:n.

Men den kommer definitivt saknas.

Ett bra tag satt jag faktiskt här och funderade på om något av värde alls har inträffat det här året. Menar, har fortfarande samma jobb, samma lägenhet och kör fortfarande en Volvo till vardags.
Men faktiskt, så har saker skett.

Tal om Volvon så rullar vi ju inte längre runt i en V70. Efter noga överväganden så har den helt enkelt gjort sitt och ska fortfarande säljas vidare. Visst, det krävs - särskilt inte för en som är kunnig och har lite så kallat "jävlaranamma" - så mycket för att den åter skall bli redo för att brukas på vägarna, men detta får någon annan helt enkelt välja att göra.
Det är slut nu. Vår gemensamma resa är över, men vi har också haft en underbar tid tillsammans, och det kommer för alltid att värderas högt.
Säg alla resor vi gjort.
Den har fraktat oss till och från Sundsvall vem vet hur många gånger. Vi har varit över till Norge och otaliga resor ner till Stockholm, men också till Lycksele och så långt söderut som Göteborg, och trots problem med olje som vattenläckage - mycket pga tidigare ägares inklusive undertecknads brist på uppmärksamhet - så har det ändå tuffats på.
Under en brännande hetta så AC:n inte orkat med, och i minus trettiofem grader.
I snöoväder och blåst, till rena monsunregnfallen.
Skuffen har varit lastad med allt från dagligvaror från affären till varor från IKEA och loppisar. Det största och mest skrymmande som vi någonsin fraktade blev nog de två fullstora bokhyllorna, som precis gick in så bakluckan kunde stängas. Fick visserligen koppla med stortån men det gick!
Kommer verkligen sakna den.

Idag rullar vi omkring i en 244 GL anno 1983. Det är sannerligen ett stort steg bakåt i utvecklingen att gå från V70 - om än att det var av första generationen V70 - till att gå tillbaka till en 244. Men också en förbannat mycket charm.
Kantigheten, rulltendensen åt sidorna. Den lätta styrningen och bristen på alla elektroniska hjälpmedel.
Svårast har väl hittills varit att lära sig igen att man inte längre har fyrhjulsdrift i backarna..jisses säger jag bara!
Blev stående för ett tag sedan i en lätt uppförsbacke efter att kön framför mig var tvungen att stanna inför en fullproppad cirkulationsplats. Jajamensan, alla bilar framför mig kunde sedan fortsätta medan undertecknad blev kvar på platsen, slirandes med ena bakhjulet.
Mitt i morgonrusningen.
Tur bilen har charm. Och bakhjulsdrift.

På det mer personliga planet så har där också hänt en del. Till ytan kanske det inte ser så stort ut, men efter att ha skrivit snart femhundra sidor på min bok, där mycket tro det eller ej ännu återstår, så har mycket självrannsakan förekommit. Var och varannan sida är just självrannsakan.
Varför gjorde man det ena och det andra? Ofta tänker jag under arbetet av boken "varför var jag så himla korkad", och då får man gå igenom det hela. Backa bandet, ta reda på fakta - alltså ren, ibland tidigare oupptäckt fakta - och ibland nästan bilda sig en ny uppdaterad version av vad som verkligen hände.
Ibland får man rent utav en helt annan uppfattning än den man fick då.
I slutänden hoppas jag det är bra att man får veta det ena med det tredje, även om det oftast, om inte alltid, alltid tyvärr är för sent att påverka.

Men man måste försöka se framåt. Det är detta mycket handlar om just nu och så varit det här året, vare sig det är på det privata planet, vad man kör eller hur man har det i yrkeslivet.
Mitt nuvarande yrke som tidningsdistributör - inte bara min anställning per se utan hela yrket - är sakta men säkert på väg att dö ut. Detta är inte ett antagande utan bara ren fakta.
Och det är egentligen inte så konstigt.
Detta är den naturliga utvecklingen, och jag tror inte jag behöver förklara vad den digitala utvecklingen har gjort i sin egenskap som fiende till det gamla sättet att läsa en morgontidning på.
Av den här anledningen ser vi just nu vad som händer i till exempel Övik, där de valt att lägga ner tidningsutdelningen och i stället lägga det på PostNord, vilket vi i längden får se hur det kommer fungera.
Vill härmed inte säga att PostNord inte kommer att fixa dessa nya utmaningar, men efter att ha sett myntet från båda sidor så är det, om man ska vara aningen realistisk, svårt att se hur de ska kunna få det hela att fungera.
Men men.
Om det av någon anledning skulle fungera, ja då kommer det inte förvåna mig om nedläggningsvågen även drabbar oss i Jämtland, vilket jag och många andra inte ser fram emot.
Men vi får se, antar jag, hur det kommer att gå.
Det är lite av just ovanstående anledning jag också har tagit läget på allvar och börjat på allvar leta mig annat att göra. Hade ju ändå inte tänkt stanna i tidningsutdelningsbranchen för evigt. Detta gör väl ingen?
Det är här kursen jag gick i somras, kommer in.

Men något många inte förstår är hur stort detta med kursen var och är för undertecknad. Och jag tror inte heller det riktigt går att förklara till fullo, mer än att jag på något vis lyckades med något som jag aldrig trodde skulle vara möjligt; nämligen att gå tillbaka till skolan.
Det var förvisso bara under ett par veckors tid, och där finns många andra "bara" till det hela. Men för mig, som är så förbannat skolrädd att man fortfarande än idag har djupa och ingående mardrömmar om helvetet som kallas Treälvsskolan, så var det stort, och jag var på grund av denna skolräddhet så nervös inför det hela att hela jag var ett vrak när jag väl kom dit. Mardrömmarna, den ryckiga sömnen, humörsvängningarna och oron hade gjort sitt för att bädda för ett riktigt praktfiasko - men det gick bra. Tro det eller ej, men det gick bra, och jag fick faktiskt min licens för A och B-truckar.
Har bara inte fått mina papper ännu, men det är petitesser. Jag gjorde det i alla fall!

Mycket har jag att tacka min fru Marika för. Allt, om man nu ska vara helt ärlig. Det är på grund av henne, och några av mina absolut bästa vänner - ni vet mycket väl vilka ni är - som har hjälpt mig framåt när jag egentligen velat sätta mig ner och aldrig mer kliva upp.
Jag har tvivlat, velat, grunnat och muttrat men ni har varit där för mig när jag som mest har behövt den där behövliga knuffen framåt, och det kommer jag för evigt vara tacksam över.
Ta åt er av detta. Går inte att sätta ord på hur tacksam jag verkligen är för hur glad jag är att ha er som vänner och bekanta. Adde, Hannah med flera. Och för att inte glömma kollegor som Eva som skjutsat mig vecka ut och vecka in innan man lyckades få tag i en bil som kunde ersätta V70:in - tills vi hittar en vi verkligen vill ha i längden - och Janne, Robert, Björn med många fler.
Ni är alla, på ett eller många olika sätt, ovärderliga.

Om några dagar blir det 2018, och jag går starkt framåt in i framtiden med hopp. Hopp om att saker och ting, på ett eller annat sätt, kommer ordna sig, och att även om där kommer vara motgångar och tråkiga beslut att ta, så kommer det nya året även innehålla positiva saker.
Förhoppningarna ligger i ett nytt härligt arbete, mer arbete på boken - kommer jag rent utav bli klar med grundplåten under 2018? - och framförallt en ny redig bil, men vi tar saker som de kommer.

God jul, kamrater, vänner, kollegor och mina kära.
Och på detta, ett fantastiskt nytt år.

Tidigare idag kom så samtalet från verkstaden, och det finns inget annat sätt att utveckla detta på mer än att det inte var i positiv dager. Långt därifrån.

Lämnade ju in V70:in där för att äntligen åtgärda det som åtgärdas bör, och vi kan väl bara säga att där fanns långt mer att göra än bara det som stod på papperet.
Lång historia kort men kapitlet med V70:in är alltså numer över. Kommer köra hem den och sen ställa av.

Känns..underligt. Men jag är inte ledsen. Inte heller arg. Är bara, mest ingenting.
Omtumlad möjligen.

Är dock i desperat behov av brukisbil nu, tills vi finner en riktig sådan. En vi verkligen vill ha.
Men det kommer väl, vad det lider.

Härom morgonen skjutsade jag hem en kollega från jobbet. Och visst, nog höll man lite koll ändå på miltalen så visst, klart jag visste att det var nära men just som jag stoppar för att släppa av min kollega så ser jag detta:



Tajming, jajamensan. Och grattis då, V70:in.
Trodde ärligt talat inte vi skulle komma så långt ett tag, men du pinnar då ändå på..även fast du har dina problem. Vore du en människa så vore du sängliggande på sjukhuset..

Ja nu säger jag det. Biljävel.
Fast. Nej. Eller. Jo. Det känns så. Det känns som att man vill säga biljävel men egentligen är det ägarna - undertecknad som tidigare - som man nog bör skylla på.
Det är ägarens ansvar att saker byts och underhålls, brukar det ju stå i manualer.
Och har han rullat snart fyrtiotusen mil så har han väl också rätt att ha lite krämpor. Men varför nu?

Resan till Norge gick ganska bra. Bortsett från ett uppkommet skrapande efter att vi stått och väntat i en bilkö, ifrån vad som kändes som ett främre hjulhus - där det inte syntes något fel bör understrykas - så flöt det på ganska bra sen. Det höll någorlunda tätt. Olja försvinner förstås men det kommer det nog alltid att göra.
Törstig motor..både vad det gäller bensin som olja.

Men nu idag när vi kom ut för att fylla på olja inför resan till Stockholm så fick vi oss en tankeställare.
Tomt i expansionskärlet. Vad i helv..?
Syns inget läckage under behållaren. Alla slangar ser hela ut. Så vi fyllde på där igen och tog en förhållandevis lång provtur här runt ön och tillbaka, och väl tillbaka så kikade vi igen. Fullt. Fortfarande fullt.

Gick ut igen en sväng senare och japp, fortfarande fullt.
Men ändå är förtroendet borta.
Litar inte på honom. Känns som en trilskande tonåring, eller möjligen som en trilskande gubbe.
Biljävel.

Känslan är som bekant. Den där som säger att det snart är nog. Man har nått det där vägskälet ännu en gång och de tidigare gångerna så har man tagit matchen. Det har gnuggats händer och det har spenderats därför att det har varit värt det. Man får tillbaka så mycket bara man spenderar dessa hundralappar.
Men till slut måste man inse att det bara inte längre är värt det.

Gick igenom detta med Buken, alltså 240:in jag en gång i tiden hade. Det spenderades vet inte hur mycket på delar som rostlagning efter rostlagning och visst det lappades och fixades men sedan dök det upp på andra ställen. Ett efter ett. Men har man släckt en eld så dök två nya upp. Hela tiden.
Till slut höll det inte längre, varför den med ett tungt hjärta såldes. Och det visade sig vara i rättan tid.

Nu står man här igen. V70:in står inför att passera 40 000-milagränsen, och under resan till och från Norge tidigare idag så rullade han som en dröm! Men den lugna ytan så lurar så många saker att jag och min fru hade en lång och bra diskussion om hur vi vill göra och hur vi ser på saken. Är det värt det att ge sig på de större problemen som vår nuvarande bil står inför? Turbon är original tex..vad kostar en sån? Vad kostar ett byte?
Nu är jag ingen expert men jag tror inte heller det är nyttigt i längden att det sprutar ut olja ur avgassystemet när man startar..vilket är en annan - eller delaktig? - detalj. Vad vet jag. Är ingen mekaniker.
Listan är lång redan nu på saken som ska åtgärdas. Bromsbelägg runt om, nåt hjullager..kopplingen känns inte så där pigg längre och jag tror faktiskt den är original..

Det vi kom fram till är att vi nog ska spendera vår mindre budget som vi redan skrapat ihop och köpa en bil redan nu. Eller ja, inom några månader i alla fall. Det blir en budget på ungefär trettio till fyrtio tusen loppor och det vi har siktet inställt på är eventuellt en Volvo XC70 av modellen nyare än den vi har.
Varför just en sådan, och inte något annat?
Därför att, efter att vi har diskuterat och bollat fram och tillbaka mellan massor av märken och modeller, så fastnade vi för den båda två. Den har det vi söker. Fyrhjulsdrift - ja jag vet att många säger att den inte har fyrhjulsdrift men jag skiter högaktningsfullt i dessa värderingar - massor av utrymme, dragkrok, och som diesel så kan man köra relativt billigt.
I alla fall ett tag till.
Den här dieselhistorien som pågår skrämmer oss båda redan nu som det är.

Längre fram ser vi sen att vi byter bil igen. När våra jobbsituationer är annorlunda och budgeten är en helt annan.

Kommer dock sakna den här V70:in. Som fan.
Han har verkligen ställt upp när det gäller.

På väg hem från jobbet i morse så lyckades jag äntligen bemästra mina rädslor och körde in vår kära V70 in i en biltvätt. En sådan av automatisk typ.
Och efter en hel del om och men så blev den också tvättad. Jajamensan!
Väl hemma på parkeringen sjönk dock glädjetrippen, för bilfan kände för att belöna mig med att pissa ur sig olja.
Varför då?
Har jag inte gjort allt rätt? Tvättat bilen - det dröjde men nåja - och jag har nyligen kostat på den ett verkstadsbesök på grund av just oljeläckage. En slang blev äntligen bytt och allt var frid och fröjd..och så är detta tacken?
Saatan också.

För några månader sedan så satt jag i stort sett och skakade.
Jag gillar verkligen inte att ha den där känslan av att inte komma någonvart. Det är hemskt, så jäkla hemskt så man bara vill antingen lägga sig i sängen och aldrig mer kliva upp eller rusa ut på gatorna och sälja sina tjänster till vem eller vilket företag som helst, bara man får något att göra.
Något som ändrar ens premisser. Vad som helst.
Känslan jag hade var att jag är fast i livet.
Fast i mitt jobb. Kommer inte hitta något annat. Får inte göra det jag egentligen vill - får jag ju fortfarande inte men hursomhelst - och i mitt privatliv så står det still. Mazdan står i garaget och slumrar och min Volvo 240 står uppe på hemgården där det en gång i tiden stod ett gammalt föräldrahem som nu bara består av en hög med krossat tegel och en ej uppbrunnen grund.
Men så hände saker.

Efter en rejäl - vi snackar rejäl! - rannsakning och mycket funderande så kom jag plötsligt på idén med att köra truck. Fråga mig inte varifrån det kom men lite påminner det ju om vad man ändå drömde om som barn. Ty som liten följde jag ju med bönderna när de körde runt med sina traktorer och traktorer brukar ha en frontlastare. Och dessa älskade jag. Älskade att se traktorerna lyfta upp saker med sina gafflar eller skopor och frakta saker, varför jag imiterade detta genom att vända en liten stol med ryggen ned mot golvet och lyfta i stolsbenen, varvid jag - tadaaa! - fick mig själv en frontlastare.
Så jag trotsade min enorma skräck för skola och allt vad det heter och sökte en truckförarutbildning. Trodde inte jag ens skulle komma in och in i det sista var det osäkert men tro det eller ej; jag kom till slut in.
Och så kul det var!



Och med ens är man också plötsligt på gång med Volvon. Den ville visserligen inte igång när man väl fick tummen upp från han som ska hjälpa mig med det enorma arbetet med allt som innebär med en omlackering, men nu är vi plötsligt i rullning.

Lika plötsligt som allt stod stilla så är det mesta på rullning. Det går framåt i skrivandet av boken. Ska dessutom snart börja leta jobb och det ser faktiskt positivt ut på den fronten också. Många företag som nyttjar truckar ju! Nytt jobb innebär nya premisser, känns spännande men bra. Det innebär med största sannolikhet också mer i lön och mer lön vet vi ju alla vad det betyder..
Vin kvinnor och..eh..vänta nu.
Hursomhelst.

Mycket känns oerhört positivt just nu.
Älskar att ha bollen rullning.

Det gick bra i morse. Min tjänstebil höll ihop, skapade inga större hjärtattacker eller vidare huvudbryer, så när jag kom tillbaka till Torvalla och skulle hem så gick jag ut genom grindarna tillsammans med en kollega med huvudet högt och ett lättat hjärta.
Efter att ha sagt hejdå till kollegan vänder jag mig mot V70:in och låser upp - men inget händer.
I samma veva som jag med en aningen huvudbry går närmre min bil och än en gång försöker låsa upp så kommer en annan kollega som för dagen önskat lift, och vi tittar båda på varandra när centrallåset fortfarande inte reagerar.
Håller till slut dosan alldeles vid den skitiga vindrutan, men icke. Ingen reaktion alls.
- Du kanske har råkat haft någon knapp intryckt när nycklarna legat i fickan, säger min kollega.
Jo så har det nog gått till. Jäkla skit.
- Men du har väl nyckel så du kommer in i bilen i alla fall?
Klart jag har det. "Men då går väl larmet", undrar jag. Min kollega säger sig inte veta men tror inte det.
Mycket riktigt så börjar larmet tjuta och lamporna blinka när jag öppnar dörren. Men det är okej! Det torde sluta bara jag sätter nyckeln i tändn...men det gjorde det inte. Och inte gick det att starta heller.
Inte heller gick det att öppna någon annan dörr inifrån heller.
En tredje kollega är på väg därifrån varför jag frågar om denne råkar ha ett batteri som passar till dosan. Ett långskott förstås men man vet ju aldrig, han kan ju ha varit den mänskliga versionen av Skalman..
Tyvärr hade han inte det.
Det är nu en fjärde kollega är på väg ut, en jag av olika anledningar helst inte pratar med men jag frågar om han råkar ha ett batteri också - man vet ju aldrig - varvid han frågar vad problemet är. Han får en snabb genomgång av det hela.
- Vet du, jag fick samma bekymmer en gång med en åttfemti jag hade. Lösningen på den var att fyra eller fem gånger vrida nyckeln till tändning och sen prova att starta. Prova?
Så jag provar. Känns meningslöst men hursomhelst. Först tror jag inte att det funkar men så slutar lamporna att blinka och bilfan startar!
Härligt!
Dock kvarstår ju problemet med dörrarna, så det såg nog ganska lustigt ut när en medelålders herre med lätt kulmage fick klättra in från förarsidan och sätta sig på passagerarsidan.

Senare under dagen byttes batteriet. Vips funkar allt igen. Sjutton vad skönt.