Scenario:

Man lunkar sig fram i trafiken. Här i lilla Östersund är det aldrig storstadskänsla, men när en normalt sett väl använd trafikled stängs av på grund av nybyggnationer så kan det på vissa andra gator bli ganska trångt.
Så, man kommer fram till ett rödljus. Man kommer fram som, låt oss säga fjärde eller femte bil i en ringlande kö, och vi har en egen fil eftersom vi ska svänga vänster ned mot bron över till Frösön.
Jag ser rödljuset härifrån där jag sitter i fjärde eller femte placering. Den finns på en stolpe närmast kön, och den finns också högt uppe i luften bland destinationsskyltarna - kort sagt - alla ser dessa rödljus.
Så därför ställer jag mig frågan = varför lättar inte alla på bromspedalen när det slår om från rött till grönt?
Varför finner jag mig ständigt lätta på bromspedalen..och sedan väntar..och väntar..och väntar..tills jag får sätta ner foten på bromspedalen igen, därför att bilen framför och bilen framför denne inte rör sig alls?

Scenario 2:

Man närmar sig en cirkulationsplats. Ni vet, dom här "rondellerna" i mitten som man kör in vid och sedan ut från.
Inne i rondellen kommer ett fordon. Gärna en taxi från Taxi Östersund, dessa silverfärgade Mercedesar eller silverfärgade Vw Caravelle-bussar, och inte en endaste tillstymmelse till blinkers när dom svänger ut?
Här bromsar man vackert in och nästan stannar, och så visar det sig att dom ska svänga in åt samma håll man själv kom ifrån.
Snart rammar jag dom jävlarna.

Hursomhelst. Jag är inte bitter.
Blev för övrigt precis klar med min film om trakten jag kommer ifrån. Många säger ju att Jämtland är finast om vinterhalvåret, men jag tycker det kan vara minst lika fint här sommartid.
Filmen blev så här:

https://www.youtube.com/watch?v=JN3Nd8E … e=youtu.be

Dyker upp på utsatt klockslag på Opus Bilprovning här i Östersund, med min V70.
Innan besöket har jag spänt fast bältena bak, letat fram varningstriangeln och lagt denna i baksätet, samt spänt handbromsen en aning.
Går in i det lilla rummet och ska till och anmäla min närvaro..när det står att det inte går idag.
Vadå, inte går idag, tänker jag?
Detta har aldrig hänt mig, att det står så på skärmen. Jag provar igen..med samma resultat.
Går runt och in genom en öppen port, och ursäktar mig inför en besiktningstekniker som just skall till att ta emot en bil.
Jag berättar lite kort för denne om min situation, ger honom mitt regnummer och efter lite knappande på en dator så ger han mig ett flin tillbaka.
"- Om en månad ska du hit."

Var bara att åka hem igen.

Idéerna och tankarna är många. Frågan är om tiden verkligen är på min sida? Ty även om det nu råkar vara så att semestern är här sedan ett tag tillbaka, så har jag massor kvar innan tankarna har stillats tillräckligt för att det ska kännas bra.
Skynda, skynda.

Kom hem från en liten semestertripp igår. Tanken hade ju varit att vi - jag och min underbara fru Marika - ju skulle ta vårt pick och pack, slänga in allt i V70:in och åka raka spåret ner mot Malmötrakten, där vi sedan skulle utgå ifrån när vi både skulle försöka oss på att ta en guidad rundtur i "Wallanders fotspår", i Ystad, samt hinna med en släktträff under helgen...men just som vi stod i begreppet att åka så fick vi reda på att det hade blivit tjall på linjen.
Vi var ännu inte riktigt välkomna..och allt liksom sprack. Orken, viljan, lusten. Att börja fundera om och försöka göra nåt annat i närheten, så att vi ändå kunde hinna med det vi hade planerat..nej.
I stället blev det att V70:in fick frakta oss till Stockholm i stället.

I Stockholm körde vi såklart fel. Vi höll på att krocka med en långtradare där två filer plötsligt i en vänsterkurva gick ihop till en - ett stort förlåt till dig i lastbilen som fick bromsa! - och vi ska inte ens nämna alla rödljus och allt som finns där nere.
Det var underbart att väl hitta till hotellet, parkera på deras gratisparkering och sedan utnyttja bussar och tunnelbana vart vi än skulle dom dryga tre dygnen som vi hade planerade.
Vi besökte Vasa och Tekniska. Vi tog en fika uppe i Kaknästornet. Jag hann fotografera det jag ville i och kring Slussen, då jag förmodar att det Slussen jag idag minns snart är ett minne blott..
Vi hann med Gamla stan och många av dess småbutiker, gallerior och en rejäl regnskur som fick alla på gatan att ta skydd under dom utstickande taken.
Tunnelbana kors och tvärs. Bussar fram och tillbaka.
Och jävlar om man råkar titta upp på nån annan på tunnelbanan!
Stockholm är inte så långt ifrån en fullblodad cirkus.

Nåväl. Hemresan gick som smort. Blev kustvägen hemöver, där det är mycket 2+1 vägar. Snacka om att förstöra bränsleekonomin..
Gas och broms..gas och broms..gas och broms. Tänk om folk kunde hålla en och samma hastighet, som på motorvägarna ungefär?
Nehejdå..gas och broms..gas och broms. Se där, en bil som kör 1 kilometer i timmen saktare än mig..då gasar vi på så vi hinner köra om!..för att sedan sakta ner när det åter blir enfiligt.
Ja jävlar.

Här hemma står 240:in fortfarande och väntar på ett omhändertagande. Men jag jagar på med detta. Har även inhandlat lite grejer som behövs inför en omlackering, så allt är i stort sett redo på den punkten.
Och Mazdan..kära Mazdan. Äntligen ska han få lite omsorg. Har precis gjort klart mitt nya fäste, idag faktiskt. Har filat till det, fått bort alla stygga kanter. Sedan lackat upp det, med grundfärg och hela baletten.
Sedan har jag påbörjat första steget till det där lilla stereobygget till Mazdan också. Ska bli väldigt intressant att se hur det kommer bli..eller om hela skiten brinner upp.

Det återstår att se, antar jag.


[Taget 140701]*..ett av Costa Concordias systerskepp låg ankrat en bit ut..*


[Taget 140701]*..Slussen..*


[Taget 140702]*..Vw Beetle med splitwindow samt en Vw Up..eller vad den nu hette..*

Att se vissa - ej vid namn nämnda - användare, som får sina ekipage låsta, varvid dom snabbt kommer upp med dom igen i hopp om godkännande, när dom i själva verket fyller i mindre och mindre information för varje försök..

Jag hymlar inte med att jag varje dag anmäler bilar. Oftast på grund av brist på information, eller att den helt enkelt är ett "vrak". Det är inget illa menat mot någon som kanske nu känner sig lite trängd, men hur ofta ser man inte en Volvo 740, sänkt till backen, med rosten överhängande och minst en avslagen backspegel?
Hur ofta ser man inte en..ja i alla fall brukar det se ut som fordon i den i överlag korniga bilden som välkomnar en tillbaka på 1990-talet när VGA-kamerorna användes flitigt i var mans mobiltelefon?

Men vad vet jag.

I morgon inleder jag första dagen på semestern. Jojagtackarjag. 5 veckor, och ändå känns det ibland som att man har för lite tid.
240:in står inför en hellack men ingen som är jätteförtjust över att förbarma sig över den.
Mazdan står i garaget med trasig upphängning till avgassystemet - och så har vi V70:in, som bara rullar och rullar och rullar.
Det är tacksamt.
Min gode vän Adde hjälpte mig häromdagen med att byta kamrem och mer därtill på V70:in. Kändes oerhört bra, med tanke på resan vi - jag och min fru - har framför oss inom kort.
Södra Sverige..snart kommer vi.
Får se dock om jag hinner med något skrivande på boken under den veckan vi räknar med att vara borta. Skriver var och varannan dag numer. Ibland någon sida, andra gånger bara några rader.
133 sidor i denna stund..och mer kommer det bli.

Det dröjde inte så länge innan det var ett faktum. Trodde det skulle ta längre tid, jag menar, jag har ju trots allt tagit det lugnt och varit relativt försiktig.
Men den senaste tiden har det bara eskalerat och som det är nu är det tungt.

Vad fasen hände egentligen? Jag har ju knappt tittat egentligen. Men av en ren slump så trillade jag dit, och se vad jag kunde trilla dit.

Jag är ju nästan aldrig på Fb. Vad har jag där att göra, liksom? Men så har jag lite kontakt med Julle, han som håller på och fixar upp min Volvo 240, bland annat via just Fb - då han ju som bekant har sitt företag upplagt där och därmed också lägger upp bilder på vad han håller på med - så man var ju ändå tvungen att kolla läget lite då och då.
Nåväl.

Grejen var ju den att han också var med i en grupp som heter "Lastbilar från 1900-talet", där det poppade upp bild på bild på bild på saker som jag försöker hålla mig lite ifrån, bara för att jag gillar dom så mycket.
Det blir ju bara jobbigt annars.
Men ändå går jag med i gruppen..mest för att kunna kommentera. Och vips så sitter man och kommenterar..och "gillar" och allt vad det heter.
Vips åker man hem till far och rusar upp på vinden, i jakt på en liten bok från barndomen. En liten röd bilderbok, fulla av alla dessa underbara F10 Turbos, N10:or, Scanior och så vidare.
Vips ägnas en hel kväll åt att först scanna in alla bilder, för att sedan lägga upp dem i tråden.
Vips så har man börjat Binga på Volvo F10, Volvo F12 och senare modeller som FH16 med flera.
Det har börjat tittats på Youtube, och så vidare, och så vidare, och så vidare.
Det är jobbigt nu.

Jag sitter och tittar på dessa underbara, stora kolosser. Jag minns tillbaka på när jag som pojkspoling fick lyftas upp i hytten och åka med rundan som mjölkbilen gjorde i byn.
Jag tänker tillbaka på dom där dagarna när jag fick åka med min mors arbetskompis kille Nisse - som jag för övrigt var så blyg mot att jag knappt sa ett ord till honom - vilken körde runt i en fullstor Volvo av någon modell jag idag inte längre minns.
Och..jag vill..bara köra.
Bara köra.

Var det så jävla mycket begärt, Gud?

Det är jobbigt nu.

Tiden går fortare än vad man tror. Det är snart Julafton. Dagarna tycks ha rullat på i en rasande takt, ty det känns som att det bara var för ett litet tag sedan man kände att det ju var lugnt.
Det var ju länge kvar!
Och vips, så var vi här.

Tänkte inte bli långrandig i denna text, men vill bara tacka några utav er för att ni har funnits där ute i detta avlånga, brokiga, stundtals mörka land, och fått mig att må bättre när man egentligen velat sjunka genom jorden och stanna där.

BjorNSX till exempel, för värmande kommentarer i såväl trådar som bloggar. Vivendi likaså.
Henkix för hjälp bland mina projekt och hur saker och ting kan lösas, så man inte står där i ett par dagar, kliandes i huvudet och hjärnan halvvägs till hispan.
Brago för hjälp både på hemmaplan och här.
Evildan för intressant kunnande och vetande, där han lyst upp ens väg likt ett par Bosch Big Knick när man själv famlat i mörkret.
Jetta_Power, JossanB, teamvolvoracing - listan kan göras lång.
Och Mervolic, för att du är sån jäkla bra vän som stöttar en i vått och torrt, och faktiskt finns där.

Som sagt. Listan är bra mycket längre än så här, men alla som har haft med mig att göra - tyvärr får man väl i vissa fall säga? - så är jag trots att det kanske inte märks, oerhört jättetacksam för att ni finns.
Ni är värda massor!

God jul och gott nytt år!

Mitt intresse för fordon grundlades den dagen - eller rättare sagt den kvällen - min mor för många år sedan nu, läste i tidningen om vad för filmer som skulle gå under kvällen på dom två kanaler som nu fanns i slutet av åttiotalet, och fann filmen "Convoy" i en av repertoarerna.
Att hon letade fram ett VHS-band, såg till att den lilla fliken fortfarande fanns kvar på bandet så att det gick att spela över det som nu fanns på tejpen, och med det då såg till att jag kunde titta på filmen följande dag - då jag som bekant låg och sov den här tiden på kvällen då filmen väl började rulla på tjock-teven - så såg hon till att hennes son skulle ha sig ett intresse som står sig än idag.
Senast häromdagen tittade jag på Convoy.
Och några dagar innan dess tittade jag på filmen också.
Det är ingen direkt hemlighet att jag under min barndom hellre tittade på en svart Mack RS700L med en Trailmobile-tanker, än Björnes Magasin, även om den senare också förstås fick sin tid i rutan.

Under gymnasietiden var jag en splittrad person. Jag hade i stort sett gjort allt ett år efteråt alla andra. Började köra (flak)moped då jag var sexton, började övningssköra när jag var ungefär sjutton och när jag ännu var nitton år så höll jag på med B-körkortet.
Att jag via min bilskolelärare Lasse en dag - under en övningskörning - fick reda på att jag tyvärr aldrig skulle ens få chansen att få ta ett lastbilskort - eller för den delen rätten att få köra buss eller ens en taxi! - var väl ungefär som att släppa en bomb över Konungens hem.
Ingenting blev sig likt. Lusten till allt försvann likt luften ur ett punkterat däck, och uppskrivningarna staplades på hög. Varför skulle jag ens försöka ta ett körkort när där inte fanns något intresse för det längre?

Mitt bilintresse låg dock trots allt och grodde nånstans där i bakhuvudet. Som barn hade jag ofta sprungit upp till storbonden Elon, knackat på hemma hos honom och knatat in i hallen. Jag minns ännu doften av höet, när jag stod där i deras hall och antingen pratade med Elon själv, hans fru Gudrun som oftast satt i köket, eller om dom var borta i något ärende, deras söner Roger eller Örjan.
Härifrån lånade jag många, många gånger ett VHS-band som innehöll filmen "Smokey and the Bandit", vilket jag tittade på gång på gång, för att sedan spola tillbaka det - det var noga i och med att det var ett lånat band - för att sedan lämna tillbaka det.
Att jag sen kunde dyka upp redan nästa dag och låna det igen..ja det blev liksom lite av en tradition.
Men filmen Smokey and the Bandit, med Burt Reynolds, Sally Fields och Jerry Reed, var ju bara så jäkla bra. Den innehöll allt ett barn ville se.
Biljakter med snygga bilar - vem tycker inte en svart Trans Am från den perioden är snygg? - snygga tjejer, rolig dialog och en ganska tafatt men kul handling.
Scenen där Burt och Sally (Fields) tar en "paus" då Jerry skall tanka och i samma veva hamnar i slagsmål, kom för mig alltid att bli en tankeställare.
En vacker dag ska jag också ha en Pontiac.

2001 kom dock en film ut, som gav mig en push i rätt riktning. Trots att jag hade deppat ihop och inte alls hade lust över att ta "det där jävla körkortet", så blev man ändå intresserad lite på senare tid, eftersom det genom landet tycktes gå en boom när det kom till framför allt Japanska bilar.
Själv såg jag aldrig filmen på bio, och jag minns utav det jag läste i tidningar och så vidare, så var det inte så mycket jag hade missat. Den fick inga direkt lysande recensioner, och enligt min vän Daniel så var det en film med ganska låg budget.
"Men den är bra i alla fall", kontrade han. "Så se den för fan".

Jag köpte filmen på VHS. Måhända det var en av dom sista filmerna jag för övrigt köpte under det gamla formatet VHS. Hursomhelst. Jag hade inte så stora förhoppningar, hell, jag som är så knäpp att jag hellre tittar efter detaljer än bryr mig om själva handlingen - ja jag är en sån som rent utav hellre tänker "hur gjorde dom så där rent tekniskt" i skräckfilmer och därför "missar" i stort sett att bli rädd när man ska bli det - så att knäppa igång den här rullen och titta på den..blev faktiskt inte vad jag trodde.
Den var bättre än förhoppningarna.

"The Fast and the Furious" handlar om polisen Brian O'Connor som går under täckmantel i jakt på en liga som stjäl Dvd-spelare för miljoner. Till sin hjälp har ligan tre stycken svarta stylade Honda Civics, med grönt lysande neon undertill, och ju fler kapningar ligan gör ju fortare måste Brian komma fram till vilka dom är så att dom kan åka fast.
Handlingen spelade dock inte så stor roll för mig. Filmen innehåller en hel del fel, och ju fler gånger man tittar på den ju fler skrattretande fel hittar man - ja man tappar ju till exempel inte golvet i bilen under ett streetrace bara så där? - men trots dom uppenbara bristerna, så fångade filmen mitt filmiska hjärta.

Paul Walker var aldrig någon superstjärna, eller för den delen en så duktig skådespelare i samma klass som Al Pacino eller Robert De Niro - läs: filmen "Heat" - eller som Tom Hanks - läs: till exempel "Forrest Gump" där jag tycker Tom gör en förbannat bra rollprestation - men Paul, i sin karaktär som den unge polisen som balanserade mellan det goda och det onda, gjorde också detta väldigt bra i mitt tycke.
Filmen var dessutom något nyskapande.
Inte helt olikt den första filmen "Matrix", vilken i sig var väldigt nyskapande i inte bara hur man filmar rent tekniskt, utan också i hur man agerar och tänker - så skapade filmen The Fast and the Furious på sitt sätt, också något nytt.
Måhända den inte skapade några nya genrer, eller stod för någon direkt nyskapande teknik, men den blev som upphovet till att en kanske redan existerande men smått slumrande kultur, plötsligt blossade upp likt blomman på ängen som spricker upp i solskenet - och plötsligt ville många - i många delar av världen - ha Japanska bilar, och då kanske framförallt den smått tunga, men robusta och ytterst lättrimmade; Toyota Supra MK4.

När dagen för min uppkörning kom, så hade jag några dagar innan köpt ett par Converse-kopior i en skoaffär inne i stan.
Egentligen hade tanken varit att jag skulle ha köpt mig ett par riktiga Converse. Faktum var att jag i den där skoaffären hade båda sorterna framför mig, och jag provade dom båda, men fann till min förvåning att mina plattfötter passade bättre i kopiorna än i originalen, därav varför kopiorna följde med mig hem och inte originalen.
Tanken var att jag skulle byta ut mina skor jag normalt sett hade på mig - ett par slitna träningsskor - till dessa svart-vita tingestar, därför att jag på sätt och vis ville känna mig som Brian O'Connor. (fråga mig inte varför men det var så jag ville känna mig)
Men det kändes där och då som att jag var tvungen att kliva in i en annan roll för att kunna ta det där förbaskade körkortet, och hade jag lyckats så hade jag sedan kunnat klivit ur rollen och sedan varit nöjd.
Men i sista stund så valde jag att ha på mig dom gamla träningsskorna. Uppkörningen, vilken jag hade tidigt på morgonen - så tidigt att jag sov över hos min bror natten innan då jag annars inte hade kunnat tagit mig till stan i tid tack vare bristen på bussar - gick tro det eller ej: bra.
Jag tog körkortet, och kunde till min förvåning gå till skolan i vetskapen om att jag plötsligt fick framföra en bil utan att jag hade en far vid min sida som hetsade upp sig så fort man råkade köra en kilometer i timman fortare än vad han brukade i den och den kurvan.

Några år senare köpte jag mig min första bil. Och även här var det lite tack vare just F&F-filmerna det just blev en Honda.
Visserligen utan turbo och utan något större flashigt kjolpaket. Men det var en Civic..men hatchback.
Och mycket äldre än dem i F&F-filmen. Ja, den var till och med utan VTEC som alla tjatade om, men vad gjorde det mig när jag monterade ett så kallat "öppet filter", ett sportavgassystem och lättmetallfälgar - och kände mig som en kung?
Bilen fick extramätare i A-stolpen och en vit Honda-board i framrutan. Mina första tappra steg mot att faktiskt göra något själv med en bil togs när jag plockade ur kylarfläkten, separerade denna och lackade upp denna i röd och svart.
Ventilkåpan lackades röd. Med hjälp monterades det slutsteg och baslåda, allt enligt konstens alla regler - och mycket tack vare filmerna som idag i allmänhet förkortas F&F.

Kris Kristofferson - som för den oinvigde ju har huvudrollen i filmen Convoy - är född år 1936.
Han är alltså cirka 77 år gammal idag. Det finns människor som dör när dom är tio, femton, tjugo år yngre än honom, så jag förväntar mig inte att han kommer att finnas för evigt.
Men den dagen då han dör, kommer jag att sakna honom som om han hade varit min egen far.
Detta till trots att vi aldrig har träffats mer än bara genom tjock-teven.
Filmen Convoy var en riktig lågbudgetfilm som egentligen aldrig höll på att bli en klar produkt. Den innehöll bara ett fåtal någorlunda kända namn, och läser man boken "Bonniers stora Film och Video-guide", så får filmen två stjärnor av fem möjliga, med recensionen, citerat;

"..dumt manus och svagt skådespeleri uppvägs i viss mån av Peckingpahs slagkraftiga registil..", slut på citat.

Trots detta så är filmen Convoy för mig en av dom bästa som någonsin har gjorts, och den som har påverkat mig mest genom hela mitt 28-åriga liv.
För mig behöver inte filmen vara mästerligt gjord, eller för den delen innehålla toppskiktet av alla för tillfället kända namn, för att det automatiskt skall vara en blockbuster.

Så är det så jävla konstigt då, att man önskar en man som Paul Walker, en man man aldrig har träffat mer än att man sett honom i filmer som The Fast and the Furious, Flags of Our Fathers, Into the Blue, Roadkill och She's all That - att han önskar att han ska få vila i frid?




"I owe you a ten-second car."
- Brian O'Connor. The Fast and the Furious

Härom morgonen vaknade jag och var tvungen att både skratta och rent utav fånlé åt vad jag just hade drömt.
Risken är stor att återberättandet kan bli ganska rörigt, men det är just vad mina drömmar tenderar till att bli. Det blir liksom ett enda virrvarr av saker och ting, och medans hela drömmen kan flyta på naturligt så går det samtidigt inte förklara logiken i vissa detaljer..
Hursomhelst.

Drömmen tog sin början i min pappas garage. Garaget är ett före detta traktorstall, insprängt under uppkörningsrampen till andra våningen i en före detta ladugård. Solens strålar sken rakt in, så drömmen måste ha haft sin början runt lunchtid. Kanske lite efter.
Någon var där med mig. En någon som berättade att skotern fortfarande fanns kvar. Den var såld, men fortfarande kvar.
Lynxen. Vår kära gamla Lynx som i verkligheten har varit såld i flera månader vid det här laget, stod plötsligt framför mig. En liten filt drogs av och där, i all sin prakt..om än lite annorlunda från vad jag mindes honom.
Annorlunda, inte bara på grund av att framvagnen hellre påminde om en framvagn från en ytterst komplicerad och modern Arctic Cat, utan på grund av att snöskotern stod uppe på bänken inne vid väggen.
För dem som inte vet så är bänken visserligen lite längre än halva bredden i garaget, men inte mer än högst en meter djup, vilket måste ha gjort snöskotern till högst en meter lång, från skidspets till dragkrok..
Men uppenbarligen var detta inga som helst problem, för i nästa sekvens så startade jag maskinen - utan att vrida på en nyckel eller dra i något snöre - och vips bröt jag igenom snövallen intill byvägen utanför gården.

Solen minns jag stod högt på himlen, och här gjorde jag något som jag aldrig har haft ett eget intresse för - eller för den delen haft kunskaperna till.
Jag placerade fötterna långt bak på chassit, gav rejält med gas med tummen och hela maskinen reste sig upp och så kallat "körde på rullarna".
Detta kanske inte låter så märkvärdigt i vissa öron, men nu pratar vi om en skoter som vägde närmare 300 kilo och var formligen värdelös i djupsnö. Att lyckas över huvudtaget få skidres var tämligen omöjligt, så att få hela maskinen att resa på sig rakt upp och sedan köra på detta vis..
Men i drömmar är det mesta normalt.
Lustigt nog så försvann djupsnön efter en stund. I drömmen körde jag upp åt höger, upp mot hållet där det i verkligheten finns en större bondgård, men i drömmen var det bara en skogskant som mötte mig.
Just som jag skulle vända på maskinen för att åka hemåt igen, så slutade drivningen att fungera. Det var som att stänga av en motor i en motorbåt. Lite drift och sedan stopp.
Gissade på att växellådan gav upp, och genast började jag se mig om i hopp om en lösning att få hem åbäket igen.
I stället för bondgården så fanns där i stället en hamn, så jag vandrade åt det hållet.

När jag närmade mig, i vad som till synes var en sorts hamn, med cementerad brygga och hela köret, så hade snön försvunnit i stort sett helt. Mina byxor blev inte blöta, för där fanns inte heller något vatten.
Väl inne på den stora gården av herrgårdstyp så mötte jag upp någon, för mig helt okänd. Problemet med skotern som jag nyss hade lämnat bakom mig, nämndes underligt nog inte.
I stället blev jag ägare till en svart Volvo 240 med manuella backspeglar av pre-86-typ.
Denna Volvo körde jag sedan ut från gården, där det nu var en blomstrande sommar, och egentligen borde jag ju ha varit ovanför vår egen hemgård nu men i stället parkerade jag i korsningen nedanför, för att sedan kliva ut genom höger bakdörr.
Tydligen hade inte jag varit förare, utan bara passagerare. Just som jag har klivit ut så börjar bilen att rulla baklänges, och jag gör därför allt i min makt för att förmå fordonet att stanna, men ena bakhjulet rullar över en enorm asfaltskant och hela bilen tippar omkull.
I rena farten så glider bilen lite framåt, där framhjulet rullar ut för kanten - med bilen fortfarande liggandes på sidan ja - och plötsligt, i ett illavarslande skri och metalliskt knakande så sjunker hela bilen ned i en gigantisk brunn som sväljer den hel, och i samma veva viker sig hela chassit på mitten.

Glad att jag sedan vaknade här..undrar vad som annars hade kunnat hända..

I över nio år har jag haft min körkort. Det är ett tag, när man väl tänker efter. Bortsett från några få fortkörningsböter och enklare förseelser, som till exempel den där gången då jag precis hade satt mig i min dåvarande tidningsbil och i stort sett börjat rulla iväg, och Poliserna stod med lasern snett bakom hörnet på Hondaförsäljaren - halv två på natten - så är det i stort sett prickfritt.

Jag har kört allt från vanliga mopeder med två hjul som tre, till en Mercedes Sprinter. Den senare körde jag i maklig takt en midsommar, med dörrarna öppna på vid gavel, och skåpet fullproppat med glada människor.
Det har startats i nedförsbacke och uppförsbacke. Körts i lervälling som djupsnö. Undvikits potthåll och arroganta cyklister med musiken dånande i öronen.
Så döm av min förvåning när jag tidigare idag, nu på eftermiddagen för att vara exakt, råkar backa in i en vit Golf av nyare modell, med min V70.

Innan så hade jag, efter att ha letat i området efter en lämplig parkering, funnit en liten öppning framför den nyss nämnda Golfen. Det var trångt men efter lite justerande så hade till och med V70:in fått plats.
Väl tillbaka, så sa jag högt till min själv "Lars, backa nu för guds skull inte in i Golfen. Backa FAN inte in i Golfen!"
Så satte jag mig i bilen, startade, knäppte fast bältet, kollade omgivningen och backade lite, så att jag skulle kunna svänga runt och ut.
Minns tiden från när man lärde sig parkera, eller över huvudtaget starta i uppförsbacke. Det var verkligen en pina när man skulle till med sånt. Och, jag förstår än idag varför.
Det är verkligen ingen höjdare att balansera med kopplingen och hitta dragläget, samtidigt som man håller koll runt omkring, samtidigt som man inte vill köra in i bilen som står parkerad, måhända lite väl nära för ens egen komfortzon.
Och så gör man dundertabben att inte hitta dragläget mitt i allt.

Just precis som man hittar dragläget och bilen i stort sett stannar upp, så känner jag en liten liten duns baktill. Jag kör ut bilen ur parkeringsfickan och inser genast att jag måste stanna och kolla så det inte blev något på Golfen.
Men längre ner på den trånga gatan så kommer en Passat sakta smygande, förmodligen letandes efter en parkering, så för att inte vara i vägen så åker jag iväg.
Samvetet skriker åt mig i huvudet att jag måste tillbaka och kolla, även om en annan röst säger att det inte blev något. Det var en sån pass liten duns. Larmet gick ju inte ens.
Men jag måste!
Så det blev till att cirkulera i kvarteret och efter att ha stångats med den övriga trafiken - då denne tillfälligt leds om just här i trakten då det håller på och byggs cirkulationsplatser - så hittar jag äntligen tillbaka.

På den vita Golfen syns mycket riktigt inget. Ingen inbuktning, inget synligt märke. Men jag fotograferar regplåten och åker hem.
Väl hemma försöker jag få ägaruppgifter via sms..det gick åt skogen. Man måste numer ha det där jäkla "mywallet" för att det skall fungera.
Däremot upptäcker jag att den automatiska telefonen till transportstyrelsen fungerar, så jag säger registreringsnumret högt och tydligt, och ägarinnans namn berättas.
Detta namn söker jag sedan på en väl vald tjänst över internet - och vips har jag hennes telefonnummer.

Summa summarum. Hon var glad att jag ringde. Måhända lite stressad, och det var kanske inte så konstigt. Lät lite bitter också, men vem skulle inte vara det, av att få sådana nyheter.
Men vad gör man. Man måste ju berätta att det har hänt, eller hur?

Hoppas verkligen att det inte blev något!

Personligen brukar jag inte förespråka filmer som kommer som efterföljare. Visst. Ibland blir dom faktiskt ganska bra, det finns några bra exempel på sådana. Detta skall inte förnekas.
Men där finns också sådana exempel som helt enkelt inte skulle ha släppts.

Se bara på "Smokey and the Bandit II" och framför allt "III"? Jag förstår såklart varför de kläckte idéerna till dem. Jag förstår också mycket väl varför de lade upp budgeten och faktiskt skapade dem.
Men medan andra filmen, alltså uppföljaren till första, åtmindstone innehöll alla karaktärer från första, och hade en någorlunda - men ack så fånig - handling, så hade tredje filmen bara det sistnämnda.
Andra filmen, vars handling kretsar kring ett politiskt försök till att slicka rumpa genom att imponera genom att frakta en - låt oss säga väldigt speciell? - last, innehåller ju trots allt några sevärda scener, varav vissa till och med hamnade i Guinness Rekordbok.
Men tredje filmen.
Det enda den tredje filmen gjorde var att leva på titelnamnet. Pontiac utnyttjade detta och gav filmskaparna den senaste modellen, även fast den skulle föreställa originalet i första filmen.
Inte ens andra filmen i serien innehöll rätt bil.
Att Burt Reynolds sen inte ens var med i tredje filmen - förutom att han hade några väl valda ord i slutet av filmen i en slags drömscen - var lite som när Charlie Sheen nu på senare tid blev petad från serien "Two and a half men".
Burt må ha varit som han var efter första och andra filmen, närmare alkoholen än till kändisskapet, men utan honom..ja.
Inte ett par stolta titlar jag har i filmhyllan. Dock, ett par måsten i alla fall.

Häromkvällen, när jag satt och tänkte såsom jag brukar göra vare sig det är precis innan man skall till och somna, eller om man är på jobbet, eller när det nu må vara tankarna väller över en såsom de brukar, så slog just en speciell tanke mig.
Som jag tidigare skrivit, så är jag verkligen inte för uppföljare, även om det bevisligen finns exempel på uppföljare som faktiskt har fungerat bra, och nästan varit bättre än originalet.
Johan Falk-serien exempelvis. Eller Taxi-filmerna, är bara några få.
Men hur kom det sig att det än idag inte har kommit en uppföljare på filmen "Convoy", från 1978?

Ibland har tankarna gått i banorna att det kanske bara har varit lika bra. Tänk om någon som Michael Bay - mannen bakom "The Rock", eller "Bad Boys" till exempel - skulle ha gett det ett försök?
Då hade det inte blivit något mer än en massa pangpang med lastbilar som mystiskt nog driftar runt på ställ med Amerikanska flaggan någonstans i bakgrunden..
Men.
Om man tänker en gång till?

Kris Kristofferson må vara gammal idag - han är född 1936 - men han lever fortfarande. Likaså gör Burt Young. Och likaså den bedårande kvinnan Ali MacGraw.
Ernest Borgnine dog tyvärr 2012, men såväl Franklin Ajaye som i filmen spelar rollen "Spider Mike", som Seymour Cassel finns i livet än idag, liksom många andra odödliga karaktärer.
Sam Peckinpah är också, tyvärr borta idag, men världen är full av kreativa filmskapare.
Nu kanske någon här tänker att jag verkligen har förlorat den sista skruven. Skulle man göra en ny film med dom gamla karaktärerna så skulle man ju lätt kunna kalla den för "pensionärsrullen".
Men skulle det vara nåt fel i det..egentligen?

Min fantasi om handlingen skulle vara att Kris Kristofferson, som sin tidigare karaktär "Martin Penwald" ännu skulle vara där ute på vägarna. Kanske har han med sig "Melissa", eller så är hon hemmavid, väntandes. Eller på ett fotouppdrag, vem vet?
Hans gamla Mack RS700L är förstås antingen skrot, ännu liggandes på botten av den där sjön han försöker ta sig över i slutet av första filmen. Eller - för det är ju i filmvärlden vi pratar om nu - så står den, bärgad och kanske nästan körduglig, på Martins gård hemma i Albuquerque.

Kanske börjar handlingen med att Martin stannar till vid ett "rest stop", och vid kassan så sitter hans gamle vän "Pig Pen", ännu spelad av Burt Young.
De båda skakar hand med varandra, och delar erfarenheter. Tidigare mishaps och andra intressanta händelser.
Kanske visar det sig att en protest - likt i första filmen - är på gärsgår'n. Kanske över bränslepriset, eller att någonting ännu en gång inte står rätt till med någon av deras kamrater.
De bestämmer något.
De ska åter träffas igen på de större vägarna. Skakar hand, tämligen bestämt och ytterst förnöjt, och lämnar stället, där det varma landskapet utanför väntade på dem.
Martin återvänder hem. Berättar om sina planer för Melissa medans han drar av skynket och blottar hans en gång i tiden svartlackerade stolta flaggskepp i hans ensamma armada.
Kanske originalet, eller kanske en ersättare till originalet.
Med ett friskt batteri, fräsch diesel i tanken, så vrider han på tändningsnyckeln. Detroit dieseln dundrar igång - trots att det egentligen inte var nån Detroit diesel i verklighetens Mack, i alla fall inte i nån av de som medverkade i första filmen men som sagt, det här är ju film och ljudet måste ju vara med i en andra film också - och ut från gården, med Melissa sittandes bredvid så beger de sig ut igen på vägarna.

Under protestens gång hade kanske Lyle Wallace son, som tagit vid där hans far hade slutat, dykt upp och ställt till det för dem.
Seymour Cassels karaktär, den alltid lika politiske herren Jerry Haskins, hade kanske än en gång fått dyka upp och dels försöka få till någon ordning, men också utnyttja tillfället till sin egen ställning, idag kanske som något högre än den guvernör han är i första filmen?

Hade funkat?

Min - ende - bror Anders är drygt sju år äldre än mig. Detta medförde vissa smärre skillnader i våra uppväxter.
Medans min bror, efter lite påtryckningar på vår far, fick börja köra familjens snöskoter så fick jag ett cykelstyre vars krom hade flagnat med åren, och som hade en fixerad pinne av trä som skulle simulera tumgasen från en snöskoter, fastdragen med svart eltejp.

Medan min bror började köra omkring på sin första moped, så tillverkade jag och mina jämnåriga kusiner "mopeder" av våra cyklar. Det var det klassiska knepet med ett par spelkort som man naglade fast i fram eller bakgaffeln.

Min brors första moped var en svart Suzuki K50 av årsmodell tidigt nittiotal. Den hade ljusblåa ränder på tankens sidor, lika ljusblåa "50"-dekaler på sidoplastskydden, och hade krom överallt.
Kromade stänkskärmar, kromade emblem på tanken, kromat övre kedjeskydd.
Dom utstickande blinkerslamporna var vackert mejslade och även dom kromade. Till och med pakethållaren blänkte ikapp!

Som barn minns jag att jag fick åka med honom. Det gick kanske inte så fort, i alla fall inte dom gångerna jag åkte med, men det var ack så spännande att få knipa sig fast över den kalla och hårda tanken och sedan hålla i sig i det kromande, böljande styret, där man allt för ofta övervakade hastighetsmätaren i det lilla runda huset bakom den runda framlyktan.

Min bror trimmade den i hemlighet. Nu är jag personligen inte så insatt i ämnet, och har heller inte ställt de mer tekniska frågorna, men att han och vår kusin David - som själv vid den tiden ägde en Suzuki TS50 - var ute i garaget under långa nätter och gjorde packningar av gamla mjölkpaket och filade på diverse saker, var inget de med enkelhet kunde hålla dolt.
Resultaten var dock att de båda susade fram i sextio, sjuttio kilometer i timmen..i alla fall i korta stunder innan de behövdes gås igenom igen..

Jag minns fortfarande den där dagen då en familj - läs en mamma, en pappa och en väldigt uppstudsig son - kom och hälsade på. Det var lite som att de adopterade bort en del av vår familj, men i själva verket bara köpte mopeden av min bror.
Jag grät. Vägrade släppa taget om den innerst inne. Fan. Jag ägde ju halva styret! Det hade vi ju kommit överens om..även om det nu kanske var så att jag i själva verket inte ägde ett däck ens.
Men mopeden lastades upp på en släpvagn och sedan försvann den, för att aldrig mer bli återsedd.

I söndags var det många minnen som hoppade till liv. Många som jag aldrig mer trodde jag skulle återse, någonsin.
Det var visserligen inte samma moped, men färgen var densamma. De ljusblåa stripsen och dekalerna. Kromet på skärmar, pakethållare - allt, bortsett från det uppenbart utbytta styret, var såsom jag mindes det!
Ljudet, när ägaren som ironiskt nog hette Lars Nilsson, först vred runt soppakranen, sedan tändningsnyckeln och sedan satte foten på kicken och maskinen puttrade igång - var oslagbart och fick en glädjeyra att spira upp genom ryggraden.

Idag är jag ägare till ett barndomsminne, ett av dom få jag faktiskt har. Var hem tidigare idag och körde runt lite hemmavid.
För att bara ha kört en tvåväxlad moped som dessutom var handväxlad tidigare, så gick det tämligen bra måste jag säga.
Lite ovant, lite vingligt men ack så roligt!

Mången tack för att du Oskar - Mervolic här på Garaget - ställde upp och körde. Nog för att resan tog den tid det tog, men vi hade i alla fall ganska trevligt tycker jag ändå, och som jag ser på saken idag så var det helt klart värt besväret!
Tack ska du ha!

Ibland har man undrat hur det kom sig att det var just Garaget.org man styrde sig in på den där kvällen när man surfade runt i jakt på ett ställe där man kunde få utlopp för sitt då tämligen nya intresse, det vill säga bilar.
Varför blev det inte hos någon konkurrent egentligen, när man tänker efter? Många sajter delar ju dessutom många saker, och dom flesta har ju det man söker.

Ett forum man kan både luta sig tillbaka mot när det behövs information, men också ett forum för att dela med sig med ny information som andra eventuellt en vacker dag, kan få nytta av själva.

I början så hade jag väl knappt en bil värd att visas upp, i alla fall inte en som tycktes passa här. Min absolut första bil var ju den röda Hondan, men med en vit text på vindrutan, lite puts och nya lättmetallfälgar så kändes den faktiskt värd att visas upp för folket.
Och upp "online" den kom - men det dröjde inte länge innan den togs "offline".

"Men va f..", röt jag.

I den rådande frustrationen så förstod man ju inte varför. Bilderna var okej..men..jaha. Man var tvungen att lägga till lite mer information också..
Detta knappades in i alla rutorna. Men. Det såg så fjuttigt ut tyckte jag. Var det inte mer information än så?
Men med detta i bakhuvudet, och i takt med att det så kallat fick rinna lite vatten under broarna, så kom även intresset för fordonet i fråga.
Ja, för andra märken också såklart.
Man ville veta mer om den. Böcker köptes, första mötet med en Haynesbok inträffade, ett möte jag sedan dess haft många gånger då man gått från ett bilmärke till ett andra och till det tredje.
Rutorna kunde med tiden fyllas med bra och intressant information. Information som man till en början inte hade en susning om, men som med tiden verkade allt vettigare och förståeligare.

Forumet tycktes vara bottenlöst. Där fanns oändligt med information. Fick med tiden problem med Hondan, inget större eller så men vid en tämligen enkel sökning på problemets "symptomer" i forumet - och såklart vad man hade för bil - så var svaren redan skrivna i någon tidigare tråd.
Felsökningarna kunde fortsätta - både för egen del även om det i början inte var mycket jag egentligen vågade ge mig in på utan överlät till tröstande vänner vars tålamod måste ha varit omänskliga vid vissa lägen - och dom flesta felen rättades till, mycket tack vare Garagets forumsdelar.
Vissa problem skulle dock visa sig vara övermäktiga forumet. Hondan lämnades in på en märkesverkstad och de kunde inte finna felet. En "specialist på Honda" hade konstaterat att det var fel på en datorbox...som min Honda inte visade sig ha eftersom den var för gammal.
Den stackars bilen slussades vidare med problemet till en annan märkesverkstad, men denna kunde inte heller finna felet.
En tredje verkstad fann dock anledningen till varför han tände motorlampan, drog så mycket bränsle och luktade så illa baktill - det var en dålig packning i "förgasaren".
En bättre begagnad "förgasare" köptes på en skrot, denna monterades av verkstaden och vips - Hondan var åter äntligen sig själv.
Söker man om detta tämligen mystiska problem med min bilmodell, så bör man finna denna text i någon tråd i forumet numer.

Det är på grund av detta jag numer blir ganska förfärad - ja ni läste rätt - jag blir f ö r f ä r a d över hur forumet - hell, hela sidan för den delen - idag håller på och skapas och evolveras till något som i längden inte kan sluta väl.
När jag för många år sedan nu loggade in på Garaget.org för första gången så tog det länge innan jag över huvudtaget vågade skriva i första tråden. Mycket kan säkert ha att göra med min egen blyghet, men en bidragande orsak var även på grund av respekten för sidan.
Nåt man lär sig tidigt är;

Sök innan du startar en ny tråd om ett ämne.

Var det någon som var överjävligt bra på att intala en i detta så var det en man som kallade sig för FireTraxx, och han kunde inte ha mer än rätt.
Det behövs liksom inte hundratals trådar om hur man sänker en Volvo 240 billigast, eller hur man monterar en turbo på en sextonventilare..

Nåt annat jag reagerar på är, exempelvis detta;

"Ämne": Volvo"

"Hej..bilen fucking startar inte..vad är det för fel? Lol"

Vad står det när man väl står i startgroparna för att skapa en ny tråd? Läser folk ens reglerna längre eller anser dom bara att det helt enkelt inte gäller dem?
Men om man tänker efter, bara en så där lite grand så det inte ens är nära att börja koka i huvudet. Bara så där lite lagomt - så inser man ganska snabbt att det kanske till och med hjälper en själv i längden om man har en beskrivande rubrik - och såklart en ännu mer beskrivande text - så folk vet vad man har för fel och lättare hittar till tråden?
Men..jag kan ha fel också förstås..vad vet jag.

"Vad har du gjort hittills för att felsöka bilen i fråga?"
"Eh..ingenting. Har inte orkat.."

Ännu värre blir det när någon stackars forumsmedlem och kamrat faktiskt skall ge sig på att försöka hjälpa personen med bilen vars märke är okänt för alla utom just trådskaparen. På fråga om vad det är för bil..
Oj, glömde skriva..det är en Volvo.."

Och sen krävs det ett överjävligt tålamod från dom övriga medlemmarna innan det verkligen kommer fram vad det är för motor/drivlina, hur den betér sig, och om man har tur så får dom även eventuellt reda på när felet uppstod.

Ursäkta stvningen men jg siter med e smatphone.."

Hur smart är en telefon om den inte kan vidareförmedla korrekt skrift så att det blir läsvärt och förståeligt för alla andra som skall tyda trådskaparens problem?
Inte ett dugg, skulle jag vilja säga. Eller är det bara en så kallad bortförklaring modell "dummare" till varför man inte "orkar" skriva med korrekt stavning?

"Vart hittar man den komponenten? Jag har provat googla men hittar det inte.."

En ytterst snabb sökning på objektet, må vara vad som nu som felar, med AltaVista som jag envist kör på med, och vips hittar man den nya reservdelen till salu. Vad var problemet?

Vad är detta för "nytt" påfund med att alla trådar numer ska låsas så fort trådskaparna har antingen fått sin lösning, eller att en diskussion kring ämnet har skapats?
Diskussioner är en bra sak tycker jag, särskilt då ingen pajkastning förekommer eller att det vandras långt utanför ämnet.
Diskussioner kan rädda ens plånböcker rent utav, utifall vissa har erfarenhet från ett visst företag eller viss reservdel som visat sig vara undermålig och i stället handlat från annat håll och då visat sig funkat bättre.
Diskussioner kan förvisso spåra ur - finns många sådana exempel - men när dom väl håller sig på banan så kan dom rent utav vara underhållande.
Men nejdå..

"..Tråden kan låsas, tack och hej.."

Men..låser man en tråd..då hittar ju ingen den senare i framtiden, om någon olyckligtvis får samma problem med sitt fordon och vill hitta lösningen utan att skapa sig en ny tråd?

Tal om en helt annan sak.
Vad förväntar sig en person egentligen, som laddar upp en enda - enkel - grådassig bild på en vit, uppenbarligen tämligen bucklig och risig Volvo 745:a, och som på grädden på moset inte ens bemödar sig att skriva någon sorts information i informationsrutorna?
Nog för att jag kämpade länge med att få upp min Mazda som "online" - jodå jag fick kämpa bra länge med det för dem som inte vet - men efter vissa överläggningar med Chrizz han själv så förstod jag varför.
Det är ingen rättighet att få ha sin bil upplagd. Men, och det är så här jag anser det är och ingen annan; om man har ett genuint intresse för något, det kan vara vad som helst egentligen. Bilar, lastbilar, bussar, modelljärnvägar, toaletter.
Har man ett riktigt intresse för vad det nu må vara, så brukar man ta hand om objektet. I det här fallet tar vi en vanlig brukshink som en vit Volvo 745:a som exempel. Ingen behöver känna sig träffad.

Man lägger upp en enda bild. Vissa tar dem i mörkret av någon underlig anledning, men vissa bemödar sig i alla fall att ta fotografiet på dagen så att objektet faktiskt syns.
Okej, men väl synlig så är huven bucklig. Även fast bilden är grådassig så syns rosten i framflyglarna, hjulhusen och trösklarna. Kofångarna kan hänga på sned. Lyktor bortsparkade.
Ingen information över huvudtaget är nedskriven om bilen, det vill säga att det står "ej angivet" i varenda ruta. Inte ens i hästkrafter/nm är det angivet några siffror.
Ursäkta mig men..varför ens bemöda sig med att slänga upp bilen som "online" över huvudtaget?

"Ja men jag ska ju upp med mer information senare", kanske någon då svarar.

Men i så fall kontrar jag med att man i så fall inte gör bilen "online" förrän informationen väl finns där. För de som inte vet, så kan man faktiskt skapa bilen utan att göra den "online" direkt..
Och, vad för information är det som skall komma till?

"..Ja men det ska ju bli ett projekt av bilen.."

Då gör man en projekttråd och lägger upp bilder på bilen i mappar, tills att bilen är i ett någorlunda färdigt resultat. Eller tänker jag helt fel där?
Eller folk kanske det är kul att visa upp en rensad kaross, eller varför inte bara en olackad metallram liggandes på golvet. Det ska ju ändå en vacker dag bli till en bil liksom..

Att visa en bil här på Garaget.org kan i alla fall jag tyckas vara lite som att äga och driva ett personligt företag. Ens bil är ett företag, där lacken - "skicket" - är ens sida utåt.
Vill man visa att man har ett fint företag - kallas marknadsföring för övrigt - så har man en fräsch eller annars intressant lack, roliga fälgar och roliga detaljer som lockar andra till att titta.
Vad säger det om ens företag om man slänger upp en bucklig, sönderrostad Volvo 745 som står utan fjädrar och i stället vilar på sina genomslagsgummin?

"Man ska visst ha en bil i miljonkronersklassen för att passa här", har vissa ej nämnda utbrustit i trådar och bloggar efter att deras bilar har blivit tagna "offline" av någon moderator som givetvis, lite som den Svenska Polismakten - alltid - ALLTID - gör fel, oavsett hur dom än gör.
Men se dig då omkring här på Garaget.

Jag äger tre bilar och ingen av dem är i miljonkronorsklassen. Ingen av dem är ens i närheten av att vara i hundratusenkronorsklassen ens.
Garaget.org innehåller så otroligt många, och olika bilar. Vissa är värda flera miljoner, medans andra knappt är värda någonting.
Men för ägarna kan dom vara ovärderliga, och oavsett vad dem än kör, oavsett om det gäller Volvo, Saab, BMW, Audi, Lamborghini, Alfa Romeo, Subaru, Buick, Chevrolet, Ferrari, Pontiac, Hummer eller vad det nu må vara - så är alla välkomna i mina ögon.

Tack för ordet.

En hukande motorcyklist med kvinnlig passagerare baktill dundrar igenom Stockholms ringleder och motorvägar. Det går fort fram, alldeles för fort för att vara lagligt, och det är uppenbart att cykeln verkligen sätts på prov av sin brukare när ekipaget passerar en polisbil i civil uppenbarelse, som såklart väljer att följa efter.
Turen går in i stan. Det rejsas lite smått mellan rödljusen, och det spekuleras i om att de först skall stanna självmant men när detta inte händer så schabblas chanserna snabbt bort.
Polisen blir upptäckt och jakten börjar.
En jakt som tar dem genom intilliggande samhällen, och i våldsamt höga hastigheter på motorvägarna. En jakt som håller på ända tills föraren av motorcykeln gör det fatala misstaget att köra igenom en avstängd tunnel, där resan tar slut mot en nedfälld bom.

Självklart Polisens fel.

Rån i Stockholmstrakten. Ett antal personer, alla likadana klädda och beväpnade med vad som till synes påminner om automatvapen av typen "Ak-47", begår ett rån mot en juvelarbutik. Civilt klädda poliser är snabbt på plats och håller till en början lite avstånd medans de tungt beväpnade rånarna kommer ut till den väntande, silvriga bilen av typen Audi.
Skottlossning utbryter, varav en av rånarna blir träffad. Tumult utbryter och de övriga kumpanerna skyndar därifrån, delvis backandes över deras blödande kamrat. Med punkterade däck backar de först ut och med framänden slår i en betongsugga, för att sedan skyndsamt rulla från platsen.
Lite längre bort tvingar rånarna till sig en ny bil och försvinner.

Självklart Polisens fel.

Bensinstöld utanför Strängnäs. En man och dennes vän tankar deras bil för 288 kronor och drar iväg utan att betala för sig.
Inte länge efter detta så har de sällskap av Polisen efter sig. Biljakt är ett faktum, men de vägrar stanna.
Polisen har uppenbar kännedom om området och vet vart de kan vara på väg åt för håll. Med denna vetskap kontaktar de dem ansvariga för den så kallade Hjulstabron för att öppna denna, så de kunde få stopp på förövarna.
Förövarna kör i stället igenom de fällda bommarna, ut för stupet och krossas mot mittenfundamentet.

Självklart Polisens fel.

Men i mitt huvud så är ingen av händelserna Polisens fel, och hur jag än vrider och vänder på det så förstår jag bara inte hur andra kan anse det heller?
I det första fallet så, om man exempelvis tittar på den beryktade filmen som den civila polisbilen spelade in med sin "dashcam", så är det uppenbart att motorcyklisten hade multipla tillfällen att stanna. Hade han stannat så hade han kunnat fått böter och lite arga ord, men det var allt.
Vad var problemet?
Och jag själv förstår inte häxjakten med att "polisen körde ihjäl dem"...de var ju inte ens i närheten av dem? Helikopterns sägs ha varit i närheten, rent utav strax ovanför deras huvuden, men om man tänker logiskt så skulle ingen helikopterpilot under dom förutsättningarna utsätta sig själv eller sin eventuella besättning eller deras maskin, för en sådan vådlig flygning.
Sen, angående den avstängda tunneln i sig..var där inte skyltat att den var avstängd? Var där inte infällda lampor i backen som ilsket blinkade rött?
Var där inte till och med blinkande lampor på bommen som ekipaget dundrade in i?

I andra fallet, med den skjutne rånaren, så undrar jag hur andra hade reagerat i samma situation. Du, som Polisman i tjänst, möter fyra eller fem stycken personer med vad som till synes är - och kan vara - helautomatiska gevär, vars kulor är kapabla att tämligen enkelt penetrera lättare så kallade skottsäkra västar. Eller varför inte väggar till och med.
Kulor som, vid till exempel rånet mot Bank of America 1997, mycket väl visade att de kunde penetrera hela bilar utan problem.
Hur hade du gjort, i din ställning som lagens beskyddare?

I tredje fallet, så tyckte jag tvärtom mot vad de har kommit fram till. Det var ett genidrag att låta bron öppna sig genom att svänga runt.
I stället för att låta den vådliga färden fortsätta och eventuellt sluta med att den jagade bilen hade stormat över ett krön och kört på en mor med sin barnvagn, eller ännu värre, så använde polisen vad de kunde för att avsluta jakten.
De nedfällda bommarna måste ha synts i även detta fall, men de hade även kunnat stanna långt innan de ens nådde brofästet.

De hade kunnat stanna allihopa, och allt hade kunnat blivit frid och fröjd - men icke.
Jag tycker inte ett dugg synd om dem, och om det är fel av mig så visst. Må så vara.

I stället tycker jag synd om barnen och deras mor, vars far och dennes vän var så utomordentligt korkade att de stal bensin för 288 kronor och sen trodde de kunde köra ifrån en polisbil.
Och jag tycker synd om alla dessa Poliser som ständigt får skulden för saker som inte är deras fel.
De försöker för fan bara göra sina jobb, all heder åt dem som försöker.

Om jag skulle stjäla bensin på en mack och sen försöka köra ifrån polisen men misslyckas, så skulle då inte jag vilja att någon tyckte synd om mig?
Hellre synd om Marika, min fru vars man var så korkad att han gjorde något dylikt, nåt så otroligt urbota dumt.

Visst, jag är ingen ängel jag heller. Jag har gjort saker i mitt liv som jag personligen bearbetar varenda dag som går, men jag kommer aldrig - aldrig - vilja att någon tycker synd om mig för de saker jag har gjort.
Och, jag kommer aldrig heller att skylla ifrån mig heller, för den delen.

Denna blogg är inget som jag vill ha en evig diskussion om. Den är högst personlig, och jag önskar inte att ALLA tänker som jag. Vill bara..vädra ur mig lite åsikter, för jag blir ibland bara så utomordentligt trött på alla som ska skylla ifrån sig, när dom bara har sig själva att skylla.

Tack.

PS: Eventuella faktafel kan förekomma. Råkade bara skriva allt ur minnet.

Var länge sedan man skrev något här nu har jag märkt. Hm. Kanske bara jag som har märkt det i och för sig. Alla andra har väl..uhm..annat för sig, eller något.
Själv har jag ett liv utanför Garaget jag också - inget illa menat nu förstås - men särskilt nu när sommaren är på antågande, så är det massor som skall fixas och donas.

Drog av "täcket" från Mazdan idag. Jäklar vad fin han var i solen! Ett glädjerus utan dess like gick upp genom ryggraden, så att nackhåren reste på sig, så fin som han var i eftermiddagssolen.
Men jag skulle ha plockat av däcken och fälgarna då fälgarna allra helst skulle ha fått sig en renovering, och däcken skulle ha blivit utbytta till dem jag har liggandes.
Framskärmen skulle också ha blivit bytt, men denna är ännu inte lackad vad jag vet..fan. Får jaga på Johan lite till.
Och så vill jag på någon träff..men det är en helt annan historia.

Och så har jag 240:in. Har skrivit ner ett i stort sett fulltecknat A4-papper med grejer jag ska göra med 240:in i sommar. Rosten skall bort, det ska svetsas, baklyktor skall göras i ordning, el skall dras om. Skärmarna skall spacklas upp, slipas och lackas.
All inredning baktill ska ur, inklusive golvmattan i jakten på rosten.

Frågan är dock; ska jag göra en projekttråd av det, eller inte?

Inledning.

Jag har aldrig kört en lastbil, och på grund av mitt synproblem så kommer jag aldrig att få - enligt lagboken - att göra det heller. Men däremot har jag åkt en del större fordon genom åren. Mjölkbilen är ett exempel. Ett annat är den då jag i grundskoleåldern fick åka med i. Mor fixade in mig hos en jobbarkompis man som hade till yrket att köra en gammal Scania om jag minns rätt, så ett par dagar fick man tillbringa i en hytt jag knappt tog mig upp i på egen hand.
Nu, med detta, säger jag inte att Fiaten är så hög att man knappt tar sig in i den - för faktum är att en klar fördel med den är att man slinker in i den väldigt enkelt - men jag har samtidigt aldrig tidigare träffat på en bil som uppenbarligen velat efterlikna en lastbil så mycket som denna.

Hur är förarkabinen?

När man öppnar dörren och mer eller mindre, egentligen inte sätter sig ner utan snarare glider in på sätet utan att knappt behöva böja på knäna, så är det en luftig kabin som man äntrar.
Instrumenten lyser måttligt behagligt, i ett ålderdomligt gul-orange sken, som känns lite nittiotal om man ska vara ärlig, och vissa som har provat liknande bilar kan vittna om att larmet är väldigt känsligt, till den grad att den tjuter så fort dörren öppnas även om den är olåst, därför att den tror att det är ett inbrottsförsök på gång.
Stolen har kraftiga stöd under låren, nästan för kraftiga för att det ska vara bekvämt, och oavsett för en man i min storlek så är det ganska svårt att finna en inställning som känns bekväm.

Väl startad, och genast märker man även hur lite bilen är påkostad när det kommer till ljudisolering. Det destinkta knattret från den lilla turbodieseln hörs allt för väl, och det blir värre på alla grader när man väl kommer på rull.

Hur är drivlinan?

Motorn är, om man ska vara brutalt ärlig, kanske inte det stora problemet i den stora bilden. Den må bara vara på 1.3 liter, men turbon hjälper faktiskt till en hel del och gissningsvis är den inte så törstig som man kan tro, om man hade kört den längre sträckor.
Måhända den kanske är lite högljudd, och tack vare att det är en trecylindrig så får den dessutom ett litet eget knack som mer påminner om en motor som är på vippen att skära ihop i vilken sekund som helst, men när han väl får jobba så leverar den bra.

Växellådan är dock en annan historia. Till att börja med så är det inte en traditionell växellåda där man normalt sett har Park, Reverse, Neutral, Drive och eventuellt någon lågväxel. Nehejdå. Här har vi Neutral framåt - redan där känns det ologiskt eller hur? - Driven ligger i mitten och in till vänster (där man även kan växla för hand upp och ned), och slutligen Reverse, rakt ned.
Det finns ingen Park, så en fungerande handbroms är ett måste för att bilen skall stå still.
Nåväl. Detta kan man väl leva med antar jag, om det inte vore för växellådans bristande karaktär.

För det första är den evinnerligt trög. Prova att exempelvis backa ut från en parkering och lägga i Driven en aningen hastigt - inga problem normalt sett att göra så med normala växellådor, varken manuella som automatlådor - men med denna så börjar det genast att tjuta att man måste göra om manövern för den hängde inte med..

För det andra, så har den bara fem växlar. Och alla fem växlar vill han helst avverka - i tron om att han har tio eller tolv växlar som en lastbil? - innan man ens nått sextio, sjuttio kilometer i timmen.
Visst, det kanske är bränslesnålt att komma upp i så hög växel som möjligt, men varför är där en sådan betänketid under tiden som han växlar?
Man gasar - mycket eller lite spelar ingen roll för det är som att trycket på gaspedalen regleras genom en gammal 386:a eller 486:a, där någon har uppgraderat från passande Windows 3.11 till Windows XP i tron om att det skulle fungera lika bra.
Och när väl nästa växel ska i, så funderar växellådan på om han verkligen ska växla eller om han ska strunta i det. Kanske han hellre ska lägga sig ner på vägen och ta en paus. I sista stund inser växellådan att han kanske skall göra sitt jobb i alla fall, och med armbågen petar han till nästa kugg, lite så där förstrött med en långsam suck.
Resultatet blir att man sitter och nickar långsamt, som att man håller med i en konversation. Upp med hakan, sedan snabbt ned där den sen stannar ett antal långa sekunder, och sedan upp, nästan plågsamt långsamt igen.

Hur är komforten?

Vissa lastbilar har funktioner som spar chaufförens kropp genom att inte bara ha väldigt bra fjädring ute vid hjulen, utan även att hela hytten är gjord för att absorbera de värsta guppen och följer med, slätar ut rörelserna. Stolarna är pneumatiska och ger en behaglig färd för föraren.
En Fiat har inget av detta.
En Fiat Fiorino är skumpig, även på vägar man knappt känt ett gupp på - exempelvis E14 mellan Lillänge och Torvalla - där man lätt kan förväxla vägen med en ko-stig i valfri skog. Stötdämparna känns stumma bak, vilket tillsammans med en parkbänk till stol gör att ett mindre fartgupp känns som ett hugg i ryggen.
Ljudnivån inne i kupén är som sagt dessutom hög. I en gammal Volvo 244 från åttiotalet jag en gång i tiden ägde så fick man skrika till varandra för att höras, men i denna är det nog snäppet värre till och med.

Sammanfattning.

Fiat Fiorino har sina fördelar. Som kombinerad postbil på dagarna och numer även tidningsbil på nätterna så fyller den sitt syfte. Den har bra belysning i skåpet, bra - men ack så irriterande - belysning i kupén, som tänds varenda gång man öppnar fönstret, vilket medför att man inte ser något framåt.
Lägg därefter också till att den dessutom har ett högljutt backljud som ljuder varenda gång man ska backa, vilket kanske funkar bra på dagarna, men absolut inte nattetid.
Och nej. Det går inte att stänga av, hur gärna man än hade velat.

Den har en ologisk och retsam automatlåda som tror den sitter i en lastbil, ptja, hela bilen tror ju den är en lastbil som bantats ner till en skåpbil. Den påminner lite om en sådan stackars åsna som tror att den är en häst och därför försöker göra allt som hästar normalt sett gör, vilket inte brukar resultera i några direkta lyckade resultat.
Den är dessutom väldigt trögstyrd, vilket många har reagerat på. Som brevbärare/tidningsbud vill man ha det lättstyrt i och med att händerna - tyvärr - delvis är upptagna med annat ibland än att just vrida på ratten.

Det faktum att den i tidigt stadie - vilket Posten hävdar är åtgärdat idag - inte kunde få till plusgrader i kupén vintertid, eller att den för inte allt för länge sen hade problem med växellådan som inte ville växla upp när det gick under minus femton celcius - vilket det ganska ofta är vintertid - är också att beakta.

Samma gällande att dagens bilar inte har något som helst skydd för oljetråget, som på dessa olyckligtvis är några av de lägsta punkterna på bilen. En helt oskyddad kylarslang likaså, vilket känns väldigt opassande för en bil som kör fram och tillbaka över exempelvis trottoarkanter..

Betyg

Fiat Fiorino får två rattar, av fem möjliga.