Finner inga ord för den här morgonen. Min far är på sjukhuset sedan tidigt i morse, hans hus har brunnit ner till grunden.
Det hus där jag i över tjugo års tid har vuxit upp och lekt i, ätit frukostar, lunchar, middagar och annat i.
Huset där jag har haft mitt pojkrum och några av mina bästa som sämsta minnen.
Listan kan göras lång.
Det finns inte längre. Inget utav det står kvar.

Trotsade den bitande kylan som har kretsat mellan -17 och -19 och körde in till stan för att hälsa på pappa på sjukhuset nu tidigare. V70:in är allt bra trygg den. Lampan till kylarvätskenivån lös ilsket rött - jag vet och jag vet att jag måste fylla på - men det får göras sen!
Ändock tog jag mig tryggt både dit och tillbaka.
Hem.
Känns som en ny innebörd helt plötsligt.

Finner inga ord. Allt är just nu kaos i både huvudet som allt runtomkring.
Borde sova sedan länge men som att det går.

Hade där inte funnits en brandvarnare så hade förmodligen min far inte levt nu.
Svindlande och skrämmande tanke på samma gång.