Lite stämningsmusik inför texten

Hade en liten stund för mig själv ikväll där jag tog mig tid att kolla igenom gamla bilder på datorn. Sentimentaliten fjättrade mig i den riktiga minnenas television när jag i mapp efter mapp på datorns hårddisk påmindes och återupplevde de många svunna vänner och äventyr jag kännt och upplevt.
Föga visste man då, när bilden togs, att vad som dokumenterades var en bit historia. Då, i den svunna tiden, var allt i nuet, och nuet har ofta en tendens att föreställa sig som evig. Men det är bara en föreställning.

Allt som är nu kommer inom kort vara då. Allt som finns kommer förgås, och allt som förgås är försvunnet. Så mina bilder - vyer över resmål, fotografier av de mina en gång så kära och foton på oväsentligheter som i ett försök att göras väsentliga har fångats på bild - kommer i samma ögonblick som hårddsiken avmagnetiserats, och det sista fotografiet i fotoboken blekts till oigenkännlighet vara försvunnet.
Det återstår inget att göra annat än att hoppas att vad än tiden för med sig; att mina fysiska minnen överlever mig och mina bräckliga psykiska sådana.

Tiden läker inga sår. Tiden försvinner, i takt med mina minnen av de sår jag åsamkat eller åsamkats. Tiden gör även anspråk på mina minnen av nära och kära som inte finns i närheten längre.
Alla de miljarder nerver som möts i nästintill oändligt många korsningar i min hjärna kommer att sudda ut mina minnen. Vad jag minns kommer vara ett sporadiskt urval av händelser ur mitt liv -Inte nödvändigtvis vad jag vill minnas.
Vad om jag vill minnas den där roliga skylten som jag, bland många andra gåendes på Barcelonas gator, fick glädje åt när vi alla läste "Stekt knä" med stora vita kritstreck på menyn? Jag hade helt glömt bort den till ikväll när ett kort av oväsentlig betydelse flimrade förbi på datorskärmen. Den blev med ens väsentlig när jag såg, log och mindes det specifika skeendet i mitt minnesvärda liv. Det är sådant jag vill minnnas.

Jag såg vänner, glömda vänner och förlorade vänner. De susade förbi på skärmen helt obemärkt av tidens rand som om vår relation stod skriven i sten. Många hade jag glömt bort, i alla fall inte ägnat en tanke åt på fem år, åtta år, vissa till och med med så mycket som tio år. Men ikväll återuppstod dom, om än så bara i mitt inre.


Jag är ingen speciell. Jag kan inte dra mig till minnes vara någon särskild värd att minnas. Men någonstans bland alla dessa fotografier, skrivet mellan raderna eller svagt anat mellan de talrika foton som finns att tillgå, kan jag tillskrivas ett visst värde.
Någonstans vilande i dammet i mina plastkassar med gamla medaljer, nära lådan med pokaler eller mellan de gulnande tidningsurklippen av mina bedrifter liggandes i skolådan; någonstans där finns de minnen jag vill minnas.
Sentimentaliten har mig i ett järngrepp och ikväll kommer hon inte släppa taget om mig. Jag vill minnas, jag vill återuppleva och jag vill känna de personer som en gång var så viktiga för mig att jag försökte föreviga dom på bild. Jag vill minnas mig som jag har varit.

I dyster tid kan hon hjälpa mig att påminnas vad jag en gång varit, med hopp om att jag kanske minns hur man än en gång blir snäll. Vilket värde det epitetet än kan ges ...

Med hälsning och hopp om att allt står väl till hos er, biltokar!

//
Jörgen